24 december 2005
22 december 2005
Borgerlig ledning i ny opinionsmätning
I en ny väljarundersökning från Temo ökar väljarstödet för det borgerliga blocket. De fyra borgerliga partierna stöds av nästan 52 procent, medan socialdemokraterna och samarbetspartierna får knappt 45 procent.
Temo-mätningen presenteras i Dagens Nyheter och Sydsvenskan och genomfördes mellan 5 och 20 december. 2 500 personer tillfrågades.
Förändringarna sedan förra Temo-mätningen för enskilda partier är inte statistiskt säkerställd.
Temo-mätningen presenteras i Dagens Nyheter och Sydsvenskan och genomfördes mellan 5 och 20 december. 2 500 personer tillfrågades.
Förändringarna sedan förra Temo-mätningen för enskilda partier är inte statistiskt säkerställd.
20 december 2005
Tjat hjälper, geriatriken behålls!
Vi äldre kan andas ut! Geriatrik, det vill säga läran om sjukdomar hos äldre, ska finnas kvar som medicinsk specialitet inom vården. Beslutet har fattats av regeringen.
Redan 2003 kom Socialstyrelsen med ett förslag på hur specialitetsindelningen skulle se ut. I förslaget skulle geriatrik bli en grenspecialitet under invärtesmedicinen. Men förslaget fick hård kritik. Läkare, patientföreningar och pensionärsorganisationer menade att om geriatriken inte får vara kvar som en egen specialitet leder det till svårigheter att få forskare och läkare att intressera sig för äldres sjukdomar.
Regeringen har nu beslutat att antalet medicinska specialiteter inom vården ska bli färre. Istället för att ha många likvärdiga områden blir det en uppdelning på några basspecialiteter med underordnade grenspecialiteter. På grund av alla protester blir geriatriken en egen basspecialitet! Regeringen har sålunda ändrat uppfattning och vill istället satsa på geriatrik.
Äldreomsorgsminister Ylva Johansson håller nu med och gör därför en annan bedömning än Socialstyrelsen.
- Jag kan ju väga in de politiska satsningar vi vill göra inom äldreområdet och vikten av att vi då har tillräckligt många geriatriker ute i verksamheten, säger hon. Regeringen önskar en satsning på en miljard kronor per år i tio år, medan de borgerliga vill satsa drygt 11 miljarder under 3 år. Oavsett partitillhörigheten hos de styrande är en betydande satsning på geriatrik en klok och viktig åtgärd.
Nu får väl också Landstinget Blekinge och blekinges kommuner ändra uppfattning? Frågan går till landstingsrådet Marie Sällström (s), som väl också ångrar sin inställning? En lokal socialdemokratisk tvärvändning är väl på sin plats!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Redan 2003 kom Socialstyrelsen med ett förslag på hur specialitetsindelningen skulle se ut. I förslaget skulle geriatrik bli en grenspecialitet under invärtesmedicinen. Men förslaget fick hård kritik. Läkare, patientföreningar och pensionärsorganisationer menade att om geriatriken inte får vara kvar som en egen specialitet leder det till svårigheter att få forskare och läkare att intressera sig för äldres sjukdomar.
Regeringen har nu beslutat att antalet medicinska specialiteter inom vården ska bli färre. Istället för att ha många likvärdiga områden blir det en uppdelning på några basspecialiteter med underordnade grenspecialiteter. På grund av alla protester blir geriatriken en egen basspecialitet! Regeringen har sålunda ändrat uppfattning och vill istället satsa på geriatrik.
Äldreomsorgsminister Ylva Johansson håller nu med och gör därför en annan bedömning än Socialstyrelsen.
- Jag kan ju väga in de politiska satsningar vi vill göra inom äldreområdet och vikten av att vi då har tillräckligt många geriatriker ute i verksamheten, säger hon. Regeringen önskar en satsning på en miljard kronor per år i tio år, medan de borgerliga vill satsa drygt 11 miljarder under 3 år. Oavsett partitillhörigheten hos de styrande är en betydande satsning på geriatrik en klok och viktig åtgärd.
Nu får väl också Landstinget Blekinge och blekinges kommuner ändra uppfattning? Frågan går till landstingsrådet Marie Sällström (s), som väl också ångrar sin inställning? En lokal socialdemokratisk tvärvändning är väl på sin plats!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
"Värna den svenska modellen"
Försvarstal Av Statsminister Göran Persson.
Senast uppdaterad 23 december 2005 00:05 i Sydsvenska Dagbladet.
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige ser lovande ut. Med fler i sysselsättning ökar möjligheterna till stora välfärdssatsningar, skriver statsminister Göran Persson.
Snart är det ett år sedan ett kraftigt jordskalv resulterade i enorma flodvågor som slog in över stränderna i Asien och Afrika. Hundratusentals människor omkom. Miljoner fattiga förlorade sin bostad och försörjning. Än fler fick själsliga ärr för livet. Sverige var ett av de länder utanför katastrofområdet som drabbades värst. Cirka 20000 svenskar turistade i de berörda områdena. Över 500 svenskar omkom – åtskilliga av dem var barn. För många blir jul- och nyårshelgerna således inte bara en tid för avkoppling och gemenskap, utan också för sorg och saknad. I solidaritet och medkänsla med dem som drabbats kan vi vara medmänniskor i ordets bästa mening. Vi kan söka tröst och lindring hos varandra.
Katastrofkommissionen, med uppdrag att granska hur regeringskansliet och myndigheterna hanterade katastrofen, tillsattes på regeringens initiativ. Regeringskansliet var inte tillräckligt handlingskraftigt när katastrofen inträffade tidigt på annandagens morgon. Det fanns inte tillräckligt med underlag och information för att sätta igång arbetet. Som statsminister tar jag mitt ansvar för detta och för att förbättra rutiner och organisation så att regeringskansli och myndigheter skall vara så förberedda som möjligt inför framtida katastrofer. Men vi måste också komma ihåg att storartade insatser gjordes av frivilliga och andra både i Thailand och här hemma. I kyrkor, bland frivilligorganisationer, i kommuner där drabbade bodde, i myndigheter, företag och bland anställda i regeringskansliet gjordes mycket värdefulla insatser.
Veckan efter katastrofen kunde de allra flesta svenskar flygas hem, krisgrupper var snabbt organiserade, flygplatserna bemannades med personal till stöd för de drabbade. Frivilliga anmälde sig för att åka ned och hjälpa till på plats. Alla dessa insatser förtjänar mitt och regeringens varma tack.
Erfarenheterna skall nu tas tillvara för att stärka Sveriges förmåga till krishantering.
Samtidigt som vi gör det, skall vi också ta oss an utmaningarna här hemma. Den ekonomiska utvecklingen förväntas bli starkare de kommande åren än vad bedömare trodde så sent som i höstas. När tillväxten allt mer drivs av hushållens konsumtion blir resultatet nya jobb.
Enligt Statistiska Centralbyrån har sysselsättningen stigit med 100000 det senaste året. Vid årsskiftet träder regeringens sysselsättningspaket i kraft, vilket leder till ytterligare minskning av arbetslösheten. Min bedömning är att den öppna arbetslösheten nästa år kan pressas ner mot fyra procent. Fler människor i arbete leder till högre skatteinkomster och ökade resurser till utbyggd och förbättrad vård, omsorg och skola.
Vi planerar kraftiga insatser för att bygga ut äldreomsorgen, förbättra demensvården och ge ökat stöd till anhöriga. De samlade resurserna till våra äldre skall öka med 10 miljarder kronor under tio år. Det är viktigare än stora skattesänkningar. Vi skall se till att alla människor har råd med en god tandvård.
För många människor är det idag för dyrt att få tänderna lagade. Det är oacceptabelt. Vi vill genomföra en tandvårdsreform som påtagligt reducerar kostnaderna.
Vi skall dessutom förbättra skolan, så att alla barn och unga får chans till en bra start i livet. 14000 nya lärare har anställts de senaste åren, men det har ännu inte givit tillräckligt resultat. Alltför många unga killar och tjejer lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i språk och matematik. En fortsatt satsning på skolans kvalitet ligger framför oss. Ytterst handlar valet nästa år om vilken samhällsmodell vi vill ha.
Skall vi göra gemensamma ansträngningar för att öka sysselsättningen och värna välfärden – eller skall vi sänka skatterna kraftigt för rika och låta var och en värna om sig själv?
Högeralliansen har enats om sitt mål: att sänka skatten med 250 miljarder kronor de närmaste åtta åren. Det motsvarar var femte krona som går till vård, skola, barnbidrag och annan välfärd. Så stora neddragningar kommer att förändra Sverige och den svenska modellen. Högeralliansen menar att sänkt ersättning vid sjukdom, arbetslöshet och förtidspension gör Sverige till ett bättre land att leva i. Den uppfattningen delar inte jag. Sveriges problem är inte att tryggheten är för stor, utan att för många människor fortfarande känner sig otrygga. Hur vi ser på den svenska modellen blir en huvudfråga i valrörelsen.
GÖRAN PERSSON
Senast uppdaterad 23 december 2005 00:05 i Sydsvenska Dagbladet.
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige ser lovande ut. Med fler i sysselsättning ökar möjligheterna till stora välfärdssatsningar, skriver statsminister Göran Persson.
Snart är det ett år sedan ett kraftigt jordskalv resulterade i enorma flodvågor som slog in över stränderna i Asien och Afrika. Hundratusentals människor omkom. Miljoner fattiga förlorade sin bostad och försörjning. Än fler fick själsliga ärr för livet. Sverige var ett av de länder utanför katastrofområdet som drabbades värst. Cirka 20000 svenskar turistade i de berörda områdena. Över 500 svenskar omkom – åtskilliga av dem var barn. För många blir jul- och nyårshelgerna således inte bara en tid för avkoppling och gemenskap, utan också för sorg och saknad. I solidaritet och medkänsla med dem som drabbats kan vi vara medmänniskor i ordets bästa mening. Vi kan söka tröst och lindring hos varandra.
Katastrofkommissionen, med uppdrag att granska hur regeringskansliet och myndigheterna hanterade katastrofen, tillsattes på regeringens initiativ. Regeringskansliet var inte tillräckligt handlingskraftigt när katastrofen inträffade tidigt på annandagens morgon. Det fanns inte tillräckligt med underlag och information för att sätta igång arbetet. Som statsminister tar jag mitt ansvar för detta och för att förbättra rutiner och organisation så att regeringskansli och myndigheter skall vara så förberedda som möjligt inför framtida katastrofer. Men vi måste också komma ihåg att storartade insatser gjordes av frivilliga och andra både i Thailand och här hemma. I kyrkor, bland frivilligorganisationer, i kommuner där drabbade bodde, i myndigheter, företag och bland anställda i regeringskansliet gjordes mycket värdefulla insatser.
Veckan efter katastrofen kunde de allra flesta svenskar flygas hem, krisgrupper var snabbt organiserade, flygplatserna bemannades med personal till stöd för de drabbade. Frivilliga anmälde sig för att åka ned och hjälpa till på plats. Alla dessa insatser förtjänar mitt och regeringens varma tack.
Erfarenheterna skall nu tas tillvara för att stärka Sveriges förmåga till krishantering.
Samtidigt som vi gör det, skall vi också ta oss an utmaningarna här hemma. Den ekonomiska utvecklingen förväntas bli starkare de kommande åren än vad bedömare trodde så sent som i höstas. När tillväxten allt mer drivs av hushållens konsumtion blir resultatet nya jobb.
Enligt Statistiska Centralbyrån har sysselsättningen stigit med 100000 det senaste året. Vid årsskiftet träder regeringens sysselsättningspaket i kraft, vilket leder till ytterligare minskning av arbetslösheten. Min bedömning är att den öppna arbetslösheten nästa år kan pressas ner mot fyra procent. Fler människor i arbete leder till högre skatteinkomster och ökade resurser till utbyggd och förbättrad vård, omsorg och skola.
Vi planerar kraftiga insatser för att bygga ut äldreomsorgen, förbättra demensvården och ge ökat stöd till anhöriga. De samlade resurserna till våra äldre skall öka med 10 miljarder kronor under tio år. Det är viktigare än stora skattesänkningar. Vi skall se till att alla människor har råd med en god tandvård.
För många människor är det idag för dyrt att få tänderna lagade. Det är oacceptabelt. Vi vill genomföra en tandvårdsreform som påtagligt reducerar kostnaderna.
Vi skall dessutom förbättra skolan, så att alla barn och unga får chans till en bra start i livet. 14000 nya lärare har anställts de senaste åren, men det har ännu inte givit tillräckligt resultat. Alltför många unga killar och tjejer lämnar skolan utan tillräckliga kunskaper i språk och matematik. En fortsatt satsning på skolans kvalitet ligger framför oss. Ytterst handlar valet nästa år om vilken samhällsmodell vi vill ha.
Skall vi göra gemensamma ansträngningar för att öka sysselsättningen och värna välfärden – eller skall vi sänka skatterna kraftigt för rika och låta var och en värna om sig själv?
Högeralliansen har enats om sitt mål: att sänka skatten med 250 miljarder kronor de närmaste åtta åren. Det motsvarar var femte krona som går till vård, skola, barnbidrag och annan välfärd. Så stora neddragningar kommer att förändra Sverige och den svenska modellen. Högeralliansen menar att sänkt ersättning vid sjukdom, arbetslöshet och förtidspension gör Sverige till ett bättre land att leva i. Den uppfattningen delar inte jag. Sveriges problem är inte att tryggheten är för stor, utan att för många människor fortfarande känner sig otrygga. Hur vi ser på den svenska modellen blir en huvudfråga i valrörelsen.
GÖRAN PERSSON
18 december 2005
17 december 2005
Sveriges Radio - Skop: De borgerliga tappar ledningen
2005-12-17
Den borgerliga alliansen har tappat ledningen och i stället har socialdemokraterna och stödpartierna passerat de borgerliga partierna med 2,2 procentenheter väljaropinionen. Det visar Skops senaste opinionsbarometer.
49 procent av de intervjuade svenskarna stödjer socialdemokraterna och stödpartierna mot 46,8 procent för den borgerliga alliansen.
Mätningen innebär ett trendbrott i Skops mätningar sedan januari i år. För en månad sedan ledde alliansen med 3,3 procentenheter.
Moderaterna går bakåt för andra månaden i rad i Skops mätning. Folkpartiet minskar också medan miljöpartiet går framåt. Förändringarna är statistiskt säkerställda.
Tidigare i veckan visade SCB:s och opinionsinstitutets Ruabs mätningar av partisympatierna på ett ökat stöd för socialdemokraterna, medan moderaterna går bakåt.
Skops mätning omfattar 1 200 personer och har gjorts under tiden 17 november till 13 december, då de intervjuade fick svara på frågan: vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?
Resultatet i procent med förändringen från förra mätningen inom parentes:
Socialdemokraterna 36,7 (0)
Moderaterna 22,7 (-1,3)
Folkpartiet 10,5 (-2,3)
Kristdemokraterna 7,1 (+0,9)
Centern 6,5 (-0.4)
Miljöpartiet 6,4 (+1,7)
Vänsterpartiet 5,9 (+0,7).
Den borgerliga alliansen har tappat ledningen och i stället har socialdemokraterna och stödpartierna passerat de borgerliga partierna med 2,2 procentenheter väljaropinionen. Det visar Skops senaste opinionsbarometer.
49 procent av de intervjuade svenskarna stödjer socialdemokraterna och stödpartierna mot 46,8 procent för den borgerliga alliansen.
Mätningen innebär ett trendbrott i Skops mätningar sedan januari i år. För en månad sedan ledde alliansen med 3,3 procentenheter.
Moderaterna går bakåt för andra månaden i rad i Skops mätning. Folkpartiet minskar också medan miljöpartiet går framåt. Förändringarna är statistiskt säkerställda.
Tidigare i veckan visade SCB:s och opinionsinstitutets Ruabs mätningar av partisympatierna på ett ökat stöd för socialdemokraterna, medan moderaterna går bakåt.
Skops mätning omfattar 1 200 personer och har gjorts under tiden 17 november till 13 december, då de intervjuade fick svara på frågan: vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?
Resultatet i procent med förändringen från förra mätningen inom parentes:
Socialdemokraterna 36,7 (0)
Moderaterna 22,7 (-1,3)
Folkpartiet 10,5 (-2,3)
Kristdemokraterna 7,1 (+0,9)
Centern 6,5 (-0.4)
Miljöpartiet 6,4 (+1,7)
Vänsterpartiet 5,9 (+0,7).
Ökad livskvalitet för äldre i Blekinge
Blekinge borde kunna bli ett bra landskap att åldras i! Åldrandeperioden är minst lika värdefull som det tidigare livet. Äldrepolitik berör alla. Vår Moderata politik sammanfattas nedan.
Vi moderater vill
§ att arbetslivet, det sociala och det politiska livet i Blekinge ska vara öppet för äldre, vars sociala och ekonomiska trygghet också ska vara säkrad genom ökad tillväxt och sysselsättning
§ underlätta anställning av äldre genom minskat arbetsgivaransvar, ändrade regler för pensionsavsättningar, avgiftsbestämda pensioner, ökad visstidsanställning efter 61 år samt ta bort arbetsgivaravgifterna för dem som har varit arbetslösa eller sjukskrivna i över ett år – skapa nystartsjobb
§ införa jobbavdrag för alla arbetsinkomster och att pensionen normalt ska gälla gemensamt för ”två liv” – det vill säga om inte annat önskas gemensamt mellan äkta makar/samboende.
§ införa en vård och omsorg med garanterad tillgänglighet och lagstadgad rätt att välja
§ ersätta kommun- och landstingsfinansieringen av vården och omsorgen med en statlig finansiering som utgår från patienternas behov och öppnar för alternativa driftsformer
§ satsa på folkhälsoarbete och förebyggande åtgärder
Vården och omsorgen ska stärka vårdtagarnas rättigheter och möjliggöra ökad valfrihet och större mångfald. Alla människor ska ges vård och omsorg i rätt tid och enligt fastlagda principer med rätt att välja den vård som passar dem bäst. I detta inkluderas tandvård och alla typer av handikappvård och rehabilitering. Behoven och inte plånboken eller kontakter ska vara avgörande!
Vi Moderater vill dessutom
§ satsa på utveckling av anhörigvården och stödja anhörigvårdare
§ satsa fem miljarder kronor extra på rättstrygghet den kommande treårsperioden jämte att man vid planering av trafik och räddningstjänst ska ta hänsyn till äldres behov
§ begränsa fastighetsskatten för att senare avskaffa den helt
§ underlätta byggandet av seniorboenden och genom en omsorgsgaranti göra byggandet av särskilda boenden mera attraktivt.
§ satsa på frivilligarbete, utreda möjligheten att införa avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet och avsätta medel för att utveckla volontärarbete, som höjer livskvaliteten för många ensamma äldre.
§ införa ett skatteavdrag på 50 procent för alla typer av hushållsnära tjänster.
Blekingemoderaternas äldrepolitik har både lokal och central förankring.
För Blekingemoderaternas äldrepolitiska arbetsgrupp:
Bo Arnesjö, Ronneby, Sammankallande
Roger Fredriksson, Hallabro, Politisk sekreterare
Astrid Adholm, Ronneby
Irene Ahlstrand, Karlshamn
Torsten Cairenius, Olofström
Hans Hedvall, Karlskrona
Jan-Åke Nordin, Karlskrona
Christoffer Stenström, Bräkne-Hoby
Karl-Gösta Svenson, Kråkerum
Vi moderater vill
§ att arbetslivet, det sociala och det politiska livet i Blekinge ska vara öppet för äldre, vars sociala och ekonomiska trygghet också ska vara säkrad genom ökad tillväxt och sysselsättning
§ underlätta anställning av äldre genom minskat arbetsgivaransvar, ändrade regler för pensionsavsättningar, avgiftsbestämda pensioner, ökad visstidsanställning efter 61 år samt ta bort arbetsgivaravgifterna för dem som har varit arbetslösa eller sjukskrivna i över ett år – skapa nystartsjobb
§ införa jobbavdrag för alla arbetsinkomster och att pensionen normalt ska gälla gemensamt för ”två liv” – det vill säga om inte annat önskas gemensamt mellan äkta makar/samboende.
§ införa en vård och omsorg med garanterad tillgänglighet och lagstadgad rätt att välja
§ ersätta kommun- och landstingsfinansieringen av vården och omsorgen med en statlig finansiering som utgår från patienternas behov och öppnar för alternativa driftsformer
§ satsa på folkhälsoarbete och förebyggande åtgärder
Vården och omsorgen ska stärka vårdtagarnas rättigheter och möjliggöra ökad valfrihet och större mångfald. Alla människor ska ges vård och omsorg i rätt tid och enligt fastlagda principer med rätt att välja den vård som passar dem bäst. I detta inkluderas tandvård och alla typer av handikappvård och rehabilitering. Behoven och inte plånboken eller kontakter ska vara avgörande!
Vi Moderater vill dessutom
§ satsa på utveckling av anhörigvården och stödja anhörigvårdare
§ satsa fem miljarder kronor extra på rättstrygghet den kommande treårsperioden jämte att man vid planering av trafik och räddningstjänst ska ta hänsyn till äldres behov
§ begränsa fastighetsskatten för att senare avskaffa den helt
§ underlätta byggandet av seniorboenden och genom en omsorgsgaranti göra byggandet av särskilda boenden mera attraktivt.
§ satsa på frivilligarbete, utreda möjligheten att införa avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet och avsätta medel för att utveckla volontärarbete, som höjer livskvaliteten för många ensamma äldre.
§ införa ett skatteavdrag på 50 procent för alla typer av hushållsnära tjänster.
Blekingemoderaternas äldrepolitik har både lokal och central förankring.
För Blekingemoderaternas äldrepolitiska arbetsgrupp:
Bo Arnesjö, Ronneby, Sammankallande
Roger Fredriksson, Hallabro, Politisk sekreterare
Astrid Adholm, Ronneby
Irene Ahlstrand, Karlshamn
Torsten Cairenius, Olofström
Hans Hedvall, Karlskrona
Jan-Åke Nordin, Karlskrona
Christoffer Stenström, Bräkne-Hoby
Karl-Gösta Svenson, Kråkerum
16 december 2005
14 december 2005
Ökande sjukskrivningar – ett statligt misstag
Sjuktalen ökar. Fusk och slentrianmässiga sjukskrivningar misstänks. Arbetslivsinstitutet (ALI) har emellertid visat att ökningen beror på längre sjukskrivningar och i mindre grad på ökat antal sjukskrivna, som domineras av yngre.
Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs kanske, men huvudproblemet är, enligt ALI, att arbetet med att förebygga sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Arbetsanpassningsverksamheten i större företag, kommuner och landsting lades då ner. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos anställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka, vars sysselsättningsmöjligheter minskade.
För att bromsa utslagningen och de ökade kostnaderna för arbetslöshet eller förtida pensionering hade lagen om anställningsskydd (LAS) stiftats Däri förbjuds arbetsgivarna att säga upp äldre och sjuka. De har också plikt att genom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor arbetsförmåga som förlorats och hur uppsägning kan undvikas. Anpassningsgrupper blev samrådsorgan mellan arbetsgivare, anställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning, men om arbetsförmåga permanent gått förlorad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid.
Ett kontrakt mellan arbetsgivarna och staten etablerades byggt på att:
Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs kanske, men huvudproblemet är, enligt ALI, att arbetet med att förebygga sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Arbetsanpassningsverksamheten i större företag, kommuner och landsting lades då ner. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos anställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka, vars sysselsättningsmöjligheter minskade.
För att bromsa utslagningen och de ökade kostnaderna för arbetslöshet eller förtida pensionering hade lagen om anställningsskydd (LAS) stiftats Däri förbjuds arbetsgivarna att säga upp äldre och sjuka. De har också plikt att genom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor arbetsförmåga som förlorats och hur uppsägning kan undvikas. Anpassningsgrupper blev samrådsorgan mellan arbetsgivare, anställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning, men om arbetsförmåga permanent gått förlorad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid.
Ett kontrakt mellan arbetsgivarna och staten etablerades byggt på att:
- individen skulle ges möjlighet att stanna kvar i arbetsgemenskapen och arbeta efter sin förmåga,
- arbetsgivarens produktion inte skulle äventyras eftersom den del av arbetsförmågan som gått förlorad skulle betalas av sjukförsäkringssystemet,
- samhällets kostnader skulle minska då arbetsgivaren betalade lön för den anställdes restarbetsförmåga.
Den offentliga sektorns anpassningsgrupper bestod av ledande kommunpolitiker, företrädare för facket, arbetsförmedlingen och försäkringskassan samt medicinsk rehabiliteringsexpertis. Personalavdelningarna svarade för beredning och verkställighet och fick makt och medel att lösa även svåra anpassnings-, rehabiliterings- och omplaceringsproblem. Förtur gavs om ett rehabiliteringsärende matchade arbetskraven i en vakant tjänst.
Från 1993 raserades anpassningsarbetet. Arbetsmarknadsmyndigheterna avsade sig då alla problem bland redan anställda och lämnade anpassningsgrupperna. Lönebidragen mot arbetslöshet drogs in. Arbetsgivarna hänvisades till konsulter för att pröva de anställdas arbetsförmåga. Kommunernas ekonomi försämrades med minskning av lättare arbeten. Resurserna för anpassning och omplacering drogs in. Riksdagen införde restriktioner i rätten till förtidspension och sjukpenning och inskränkte försäkringskassans rätt att bevilja sjukersättning. Man krävde ett medicinskt underlag, som bevisade ett klart samband mellan en sjukdom och en minskad arbetsförmåga. Staten gav upp sitt ansvar för kontraktet med arbetsgivarna och överlät uppföljningen av sjukfrånvaron till enhetscheferna utan ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blev resursbrist och en ökad arbetsbörda för kvarvarande medarbetare med risk för utmattning.
De ökade sjuktalen är sålunda inte bara hälsoproblem eller en ”sjukskrivningsepidemi”. Det rör sig om en serie strukturella åtgärder som verkställts av regering och riksdag.
Staten vill nu lösa problemet genom arbetsträning i samverkan med arbetsgivare. Tron att långtidssjukskrivna har arbetsförmåga kvar för andra arbetsuppgifter är dock bara delvis sant. Knappt 30 procent har kunnat återgå i arbete eller utbildning och en tredjedel av dem har återgått till sitt tidigare arbete.
Vad händer med de övriga hundratusentals sjuklediga? Det är svårt att förstå att de har förlorat hela sin arbetsförmåga för gott. Staten kan nog heller inte bara skylla ifrån sig på läkares släpphänthet eller de sjukskrivnas fusk! Återetablerad arbetsanpassning är nog nyckelord!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Civil och militär katastrofberedskap till Blekinge
Så här i Tsunami-katastrofens fotspår, dess bekymmersamma centrala hantering och ett minst sagt katastrofalt försvarsbeslut gäller det att samla ihop spillrorna och försöka rekonstruera så gott det går! Intet ont som inte har något gott med sig!
Vi informeras kontinuerligt om andra enorma lidanden i olika katastrofområden globalt. Exempel är alla lokala krigstillstånd, Pakistan efter jordbävningen, Guatemala efter översvämningarna, Afrika på grund av HIV/AIDS etcetera. Också närområdet kan drabbas om än – hittills - i betydligt mindre skala. Alla minns Estonia och fruktar bland annat en tankerkatastrof i Östersjön.
För oss Blekingar är de försvarsmässiga neddragningarna ännu inte lika allvarliga som på de flesta håll. Vi får behålla F 17 med sitt helikopterförband och Marinbasen i Karlskrona. Dessa ska tillsammans utvecklas till ett beredskapscentrum för internationella svenska militära insatser utomlands. Vi ska behålla alla de militära resurser, som behövs för räddningsinsatser både till lands och till sjöss. Alla typer av logistik ska etableras.
I debatten efter Tsunami-katastrofen har ett behov av en beredskap för samlade medicinska och andra katastrofinsatser aktualiserats. Regeringen och de centrala myndigheterna inklusive UD och Socialstyrelsen önskar utse ett Landsting, som ska tilldelas nationella uppgifter att hålla den beredskap och de resurser, som snabbt ska kunna sättas in både när våra egna och andra länders medborgare drabbas.
Landstinget Blekinge i samarbete med Region Blekinge, F 17 inklusive sitt helikopterförband och Marinen i Karlskrona med flera passar absolut bäst i Sverige för att ta sig an sådana viktiga uppgifter. Undertecknade hemställer om snabba samlade initiativ inom området!
Ulf Ahlstedt och Bo Arnesjö, Ronneby
Vi informeras kontinuerligt om andra enorma lidanden i olika katastrofområden globalt. Exempel är alla lokala krigstillstånd, Pakistan efter jordbävningen, Guatemala efter översvämningarna, Afrika på grund av HIV/AIDS etcetera. Också närområdet kan drabbas om än – hittills - i betydligt mindre skala. Alla minns Estonia och fruktar bland annat en tankerkatastrof i Östersjön.
För oss Blekingar är de försvarsmässiga neddragningarna ännu inte lika allvarliga som på de flesta håll. Vi får behålla F 17 med sitt helikopterförband och Marinbasen i Karlskrona. Dessa ska tillsammans utvecklas till ett beredskapscentrum för internationella svenska militära insatser utomlands. Vi ska behålla alla de militära resurser, som behövs för räddningsinsatser både till lands och till sjöss. Alla typer av logistik ska etableras.
I debatten efter Tsunami-katastrofen har ett behov av en beredskap för samlade medicinska och andra katastrofinsatser aktualiserats. Regeringen och de centrala myndigheterna inklusive UD och Socialstyrelsen önskar utse ett Landsting, som ska tilldelas nationella uppgifter att hålla den beredskap och de resurser, som snabbt ska kunna sättas in både när våra egna och andra länders medborgare drabbas.
Landstinget Blekinge i samarbete med Region Blekinge, F 17 inklusive sitt helikopterförband och Marinen i Karlskrona med flera passar absolut bäst i Sverige för att ta sig an sådana viktiga uppgifter. Undertecknade hemställer om snabba samlade initiativ inom området!
Ulf Ahlstedt och Bo Arnesjö, Ronneby
12 december 2005
Stödet för socialdemokraterna ökar
Trots de senaste veckornas hårda kritik mot regeringens agerande efter flodvågskatastrofen ökar socialdemokraternas väljarstöd, enligt opinionsinstitutet Ruabs senaste mätning.
Socialdemokraterna ökar med fyra procentenheter till 38 procent samtidigt som moderaterna tappar tre procentenheter till 29 procent.
Det borgerliga blockets försprång till socialdemokraterna och stödpartierna minskar till 1,3 procent.
Mätningen omfattar drygt 2 000 personer och gjordes mellan 29 november och 9 december.
Katastrofkommissionens rapport presenterades 1 december.
Socialdemokraterna ökar med fyra procentenheter till 38 procent samtidigt som moderaterna tappar tre procentenheter till 29 procent.
Det borgerliga blockets försprång till socialdemokraterna och stödpartierna minskar till 1,3 procent.
Mätningen omfattar drygt 2 000 personer och gjordes mellan 29 november och 9 december.
Katastrofkommissionens rapport presenterades 1 december.
11 december 2005
Fortsatt nedgång för socialdemokraterna
Socialdemokraternas nedgång under hösten fortsätter och förstärks. Det visar den senaste Demoskop-mätningen, som presenteras i samarbete med Nyheterna och Expressen.
Samtidigt har det stora raset efter Katastrofkomissionens tsunamirapport uteblivit. Den borgerliga alliansen har fortfarande ett försprång på 6,2 procent till socialdemokraterna och stödpartierna mp och v. Men försprånget har bara ökat marginellt. Nu har den borgerliga alliansen 51 procent av väljarsympatierna, jämfört med 44,8 procent för vänsterblocket med socialdemokraterna och stödpartierna. En skillnad på 6,2 procent.
Inget lyft i opinionen
För en dryg månad sedan var det partikongress och stor pr-föreställning för Göran Persson och socialdemokraterna, men kongressen gav inget lyft i opinionen.I september hade partiet nästan 36 procent, därefter har siffrorna dalat. I Demoskops decembermätning har väljarsympatierna sjunkit till 31, 9 procent, en tillbakagång med 1,3 procent. Den senaste mätningen visar också att miljöpartiet och kristdemokraterna går uppåt, medan förändringarna för övriga partier är små.
Över riksdagsspärren
I decembermätningen har kristdemokraterna åter tagit sig över spärren till riksdagen och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna. I novembermätningen fick de bara 3,1 procent. Junilistan tappar väljarnas stöd och får endast 1,5 procent i decembermätningen, vilket motsvarar den nivå partiet uppnådde före uppmärksamheten kring riksdagskandidaturen.1001 personer har under tiden 29 november till 6 december svarat på frågan "Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?"
Reporter: Jonas Gummesson
Samtidigt har det stora raset efter Katastrofkomissionens tsunamirapport uteblivit. Den borgerliga alliansen har fortfarande ett försprång på 6,2 procent till socialdemokraterna och stödpartierna mp och v. Men försprånget har bara ökat marginellt. Nu har den borgerliga alliansen 51 procent av väljarsympatierna, jämfört med 44,8 procent för vänsterblocket med socialdemokraterna och stödpartierna. En skillnad på 6,2 procent.
Inget lyft i opinionen
För en dryg månad sedan var det partikongress och stor pr-föreställning för Göran Persson och socialdemokraterna, men kongressen gav inget lyft i opinionen.I september hade partiet nästan 36 procent, därefter har siffrorna dalat. I Demoskops decembermätning har väljarsympatierna sjunkit till 31, 9 procent, en tillbakagång med 1,3 procent. Den senaste mätningen visar också att miljöpartiet och kristdemokraterna går uppåt, medan förändringarna för övriga partier är små.
Över riksdagsspärren
I decembermätningen har kristdemokraterna åter tagit sig över spärren till riksdagen och har nu 4,5 procent av väljarsympatierna. I novembermätningen fick de bara 3,1 procent. Junilistan tappar väljarnas stöd och får endast 1,5 procent i decembermätningen, vilket motsvarar den nivå partiet uppnådde före uppmärksamheten kring riksdagskandidaturen.1001 personer har under tiden 29 november till 6 december svarat på frågan "Vilket parti skulle du rösta på om det var riksdagsval idag?"
Reporter: Jonas Gummesson
09 december 2005
05 december 2005
Ökande sjukskrivningar – ett statligt misstag
Ökningen av antalet sjukdagar har stora statsfinansiella konsekvenser. Fusk och slentrianmässiga sjukskrivningar misstänks. En forskningsrapport från Arbetslivsinstitutet visar dock att ökningen efter 1996 framför allt beror på förlängda sjukskrivningar. Bara en mindre del beror på ett ökat antal sjukskrivna, dominerat av yngre.
Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs visserligen, men huvudproblemet är, enligt rapporten, att sätten att undgå sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Anpassningsverksamheten i större företag, kommuner och landsting togs då bort. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos anställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka.
Anpassningsverksamhet etablerades på 70-talet när äldre arbetstagares sysselsättning minskade på grund av fusioner i näringslivet. Resurserna räckte inte för att erbjuda äldre och sjuka nya jobb.
För att bromsa utslagning och förhindra ökade kostnader för arbetslöshet eller förtidspensioner stiftades nya lagar. I lagen om anställningsskydd (LAS) infördes ett uppsägningsförbud för äldre och sjuka. Arbetsgivaren fick plikt att genom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor del av arbetsförmågan som förlorats och hur uppsägning kunde undvikas.
Man införde lagstadgad arbetsanpassning där anpassningsgrupper var samrådsorgan mellan arbetsgivare, anställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning. Om arbetsträning hade visat att arbetsförmåga gått förlorad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid. Uppsägning skulle ske i motsvarande grad.
Problemet med en ökande utslagning av äldre, sjuka och handikappade löstes med ett arbetsrättsligt samhällskontrakt mellan arbetsgivarna och staten byggt på att:
§ individen skulle ges möjlighet att stanna kvar i arbetsgemenskapen och arbeta efter sin förmåga,
§ arbetsgivarens produktion inte skulle äventyras eftersom den del av arbetsförmågan som gått förlorad skulle betalas av sjukförsäkringssystemet,
§ samhällets kostnader skulle minska då arbetsgivaren betalade lön för den anställdes restarbetsförmåga.
Den offentliga sektorns anpassningsgrupper blev organ för långtidssjukfall och bestod av ledande kommunpolitiker, företrädare för facket, tjänstemän från arbetsförmedling och försäkringskassa samt medicinsk expertis som snabbt kunde ta fram läkarintyg och medicinska rehabiliteringsplaner. Personalavdelningarna svarade för beredning och verkställighet och fick makt och medel att lösa även svåra anpassnings-, rehabiliterings- och omplaceringsproblem. Alla enhetschefer måste ansöka om att få tillsätta en ledig tjänst. Förtur gavs om något rehabiliteringsärende matchade arbetskraven i den vakanta tjänsten.
Från 1993 föll anpassningsarbetet ihop: Arbetsmarknadsmyndigheterna avsade sig problem bland redan anställda. Arbetsförmedlingarna lämnade anpassningsgrupperna. Lönebidrag, som var en sista åtgärd för att förebygga arbetslöshet, drogs in. Arbetsgivarna hänvisades till Arbetslivstjänster, en verksamhet, som på konsultbasis skulle pröva de anställdas arbetsförmåga. Kommunernas ekonomi försämrades drastiskt. Stora driftreduktioner ledde till minskat antal lättare arbetsuppgifter. Resurserna för anpassning och omplacering drogs in. Man krävde en professionalisering av rehabiliteringen, vilket slog undan benen för parternas insatser. Riksdagen beslutade om restriktioner i rätten till förtidspension och sjukpenning och inskränkte försäkringskassans rätt att bevilja sjukersättning. Det räckte inte längre att med arbetsträning mäta den enskildes arbetsförmåga. Man krävde ett medicinskt underlag, som bevisade ett klart samband mellan en sjukdom och en minskad arbetsförmåga. Staten avsade sig sitt ansvar för det ingångna samhällskontraktet med arbetsgivarna.
Anpassningsverksamheten raserades och ansvaret för uppföljning av sjukfrånvaron decentraliserades till enhetscheferna. Problemen skulle lösas inom enheternas driftsbudget utan ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blev resursbrist och att arbetsbördan för övriga medarbetare måste ökas med risk för utmattning och sjukskrivning.
De ökade sjuktalen är sålunda inte bara hälsoproblem eller en ”sjukskrivningsepidemi”. Det rör sig om en serie strukturomvandlingar som verkställts av regering och riksdag. Staten vill nu lösa problemet genom arbetsträning i samverkan med arbetsgivare. Tron att långtidssjukskrivna kan ha arbetsförmåga för andra arbetsuppgifter är bara delvis sant. Arbetsförmedlingarna har fått knappt 30 procent åter i arbete eller arbetsmarknadsutbildning och en tredjedel av dem har återgått till sitt tidigare arbete.
Vad händer med de övriga hundratusentals sjuklediga? Det är svårt att förstå att de har förlorat hela sin arbetsförmåga för gott. Staten kan nog heller inte skylla ifrån sig på läkarnas släpphänthet eller de sjukskrivnas fusk! Arbetsanpassning är nog ett nyckelord!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs visserligen, men huvudproblemet är, enligt rapporten, att sätten att undgå sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Anpassningsverksamheten i större företag, kommuner och landsting togs då bort. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos anställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka.
Anpassningsverksamhet etablerades på 70-talet när äldre arbetstagares sysselsättning minskade på grund av fusioner i näringslivet. Resurserna räckte inte för att erbjuda äldre och sjuka nya jobb.
För att bromsa utslagning och förhindra ökade kostnader för arbetslöshet eller förtidspensioner stiftades nya lagar. I lagen om anställningsskydd (LAS) infördes ett uppsägningsförbud för äldre och sjuka. Arbetsgivaren fick plikt att genom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor del av arbetsförmågan som förlorats och hur uppsägning kunde undvikas.
Man införde lagstadgad arbetsanpassning där anpassningsgrupper var samrådsorgan mellan arbetsgivare, anställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning. Om arbetsträning hade visat att arbetsförmåga gått förlorad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid. Uppsägning skulle ske i motsvarande grad.
Problemet med en ökande utslagning av äldre, sjuka och handikappade löstes med ett arbetsrättsligt samhällskontrakt mellan arbetsgivarna och staten byggt på att:
§ individen skulle ges möjlighet att stanna kvar i arbetsgemenskapen och arbeta efter sin förmåga,
§ arbetsgivarens produktion inte skulle äventyras eftersom den del av arbetsförmågan som gått förlorad skulle betalas av sjukförsäkringssystemet,
§ samhällets kostnader skulle minska då arbetsgivaren betalade lön för den anställdes restarbetsförmåga.
Den offentliga sektorns anpassningsgrupper blev organ för långtidssjukfall och bestod av ledande kommunpolitiker, företrädare för facket, tjänstemän från arbetsförmedling och försäkringskassa samt medicinsk expertis som snabbt kunde ta fram läkarintyg och medicinska rehabiliteringsplaner. Personalavdelningarna svarade för beredning och verkställighet och fick makt och medel att lösa även svåra anpassnings-, rehabiliterings- och omplaceringsproblem. Alla enhetschefer måste ansöka om att få tillsätta en ledig tjänst. Förtur gavs om något rehabiliteringsärende matchade arbetskraven i den vakanta tjänsten.
Från 1993 föll anpassningsarbetet ihop: Arbetsmarknadsmyndigheterna avsade sig problem bland redan anställda. Arbetsförmedlingarna lämnade anpassningsgrupperna. Lönebidrag, som var en sista åtgärd för att förebygga arbetslöshet, drogs in. Arbetsgivarna hänvisades till Arbetslivstjänster, en verksamhet, som på konsultbasis skulle pröva de anställdas arbetsförmåga. Kommunernas ekonomi försämrades drastiskt. Stora driftreduktioner ledde till minskat antal lättare arbetsuppgifter. Resurserna för anpassning och omplacering drogs in. Man krävde en professionalisering av rehabiliteringen, vilket slog undan benen för parternas insatser. Riksdagen beslutade om restriktioner i rätten till förtidspension och sjukpenning och inskränkte försäkringskassans rätt att bevilja sjukersättning. Det räckte inte längre att med arbetsträning mäta den enskildes arbetsförmåga. Man krävde ett medicinskt underlag, som bevisade ett klart samband mellan en sjukdom och en minskad arbetsförmåga. Staten avsade sig sitt ansvar för det ingångna samhällskontraktet med arbetsgivarna.
Anpassningsverksamheten raserades och ansvaret för uppföljning av sjukfrånvaron decentraliserades till enhetscheferna. Problemen skulle lösas inom enheternas driftsbudget utan ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blev resursbrist och att arbetsbördan för övriga medarbetare måste ökas med risk för utmattning och sjukskrivning.
De ökade sjuktalen är sålunda inte bara hälsoproblem eller en ”sjukskrivningsepidemi”. Det rör sig om en serie strukturomvandlingar som verkställts av regering och riksdag. Staten vill nu lösa problemet genom arbetsträning i samverkan med arbetsgivare. Tron att långtidssjukskrivna kan ha arbetsförmåga för andra arbetsuppgifter är bara delvis sant. Arbetsförmedlingarna har fått knappt 30 procent åter i arbete eller arbetsmarknadsutbildning och en tredjedel av dem har återgått till sitt tidigare arbete.
Vad händer med de övriga hundratusentals sjuklediga? Det är svårt att förstå att de har förlorat hela sin arbetsförmåga för gott. Staten kan nog heller inte skylla ifrån sig på läkarnas släpphänthet eller de sjukskrivnas fusk! Arbetsanpassning är nog ett nyckelord!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
30 november 2005
Socialism – är det sant?
En oförglömlig kulturresa till St. Petersburg har givit upphov till oro i min tankevärld.
Efter sovjetkommunismens fall sker en betydande upphämtning, än så länge mest i form av vackra kulisser utåt. Överfulla kollektiva boenden och fattigdom är fortfarande vanligt. Det tar tydligen lång tid att eliminera socialismens vådor. Kan vi komma att få uppleva något liknande?
Ett studium avslöjar att socialism är en dröm att nå samhällelig demokrati, jämlikhet och rättvisa. Enligt socialismens fäder, Marx och Engels, krävs då att all egendom konfiskeras och tas över av alla gemensamt!
Socialism kan vara reformistisk eller kommunistisk. Den reformistiska varianten, däribland socialdemokratin, tar avstånd från kommunismens strävan efter revolution och proletariatets diktatur. Rättvisa ska istället nås med successiva lagändringar och transfereringar, det vill säga att ta från de rika och ge till de fattiga – jämför Robin Hood.
Socialisterna vill:
· hävda allas lika förutsättningar och strävar efter jämlikhet, rättvisa, solidaritet, kollektivism och klasskamp. Inom socialdemokratin tillkommer begreppet folkstyre.
· utplåna "klassamhället". På sikt ska dessutom staten förlora sina funktioner till Partiet.
· avskaffa privat ägande och införa planekonomi för att utjämna olikheter och effektivisera all produktion. Då uppstår, enligt socialisterna, ett överflöd av varor, tjänster och tillgänglig arbetstid.
· att allt ansvar för drift och produktion ska tas över av arbetarna och samordnas i långsiktiga planer, så kallad planekonomi.
· utsätta kapitaliska system för ”invaderande” socialism genom blandekonomi det vill säga kollektivt ägande blandat med marknadsekonomi istället för ren marknadsekonomi.
· avskaffa kapitalismen - socialdemokraterna genom reformism med vissa inslag av marknadsekonomi; kommunisterna genom revolution och, sent i den socialistiska utvecklingen, statens avskaffande; syndikalisterna genom att överföra all makt till fackföreningar; anarkisterna genom att avskaffa staten och införa ”frihetlig” socialism.
· hävda kollektivet och individens grupptillhörighet. Förhållningssättet till kollektivet ska vara solidariskt och ekonomiskt svaga, handikappade och missanpassade ska integreras.
Klassmotsättningar är fundamentala politiska begrepp. Balansen mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre är centrala debattämnen inom den reformistiska socialismen - socialdemokratin. Begreppet kollektivism anses dock ha en negativ klang och används därför inte, trots sin centrala ideologiska betydelse.
Klasskamp är enligt Karl Marx, en kamp mellan ”härskande” och ”utsugna”, mellan ”arbete” och ”kapital”. Arbetet utgörs då av de ”obesuttna, producerande arbetarna” och kapitalet av dem som äger produktionsmedlen, ”borgarna”. Socialisterna vill stärka arbetarklassens intressen och ser liberalismen eller konservatismen som ideologier som enbart vill stärka borgarklassens - de ”besuttnas” - intressen. Alla socialistiska läror anser att arbetarklassens slutgiltiga seger är oundviklig.
Socialisterna vill samordna all makt i arbetarekollektiv, så kallade arbetarkommuner. Där ska man skaffa fram adekvat information, diskutera och rösta om allt. På grund av en tidsödande byråkrati måste dock makt ges till ”solidariska” ledare som utan kollektivt arbetarinflytande kan fatta egna beslut. Flera socialistiska länder har till och med utvecklat maktapparater som kan jämföras med indiska kastsystem eller förlegad europeisk adel.
Kritiker hävdar att alla försök att skapa socialistiska samhällen har varit kortlivade misslyckanden. Vissa socialistiska stater har dessutom – cyniskt nog - använt mer eller mindre svåra repressalier när deras säkerhet hotats av inre eller yttre fiender. Flera stora socialistiska stater, anses aldrig ha varit styrda av proletariatet och har därför inte varit socialistiska annat än till namnet.
Har jag fel? Jag ryser in i märgen!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Efter sovjetkommunismens fall sker en betydande upphämtning, än så länge mest i form av vackra kulisser utåt. Överfulla kollektiva boenden och fattigdom är fortfarande vanligt. Det tar tydligen lång tid att eliminera socialismens vådor. Kan vi komma att få uppleva något liknande?
Ett studium avslöjar att socialism är en dröm att nå samhällelig demokrati, jämlikhet och rättvisa. Enligt socialismens fäder, Marx och Engels, krävs då att all egendom konfiskeras och tas över av alla gemensamt!
Socialism kan vara reformistisk eller kommunistisk. Den reformistiska varianten, däribland socialdemokratin, tar avstånd från kommunismens strävan efter revolution och proletariatets diktatur. Rättvisa ska istället nås med successiva lagändringar och transfereringar, det vill säga att ta från de rika och ge till de fattiga – jämför Robin Hood.
Socialisterna vill:
· hävda allas lika förutsättningar och strävar efter jämlikhet, rättvisa, solidaritet, kollektivism och klasskamp. Inom socialdemokratin tillkommer begreppet folkstyre.
· utplåna "klassamhället". På sikt ska dessutom staten förlora sina funktioner till Partiet.
· avskaffa privat ägande och införa planekonomi för att utjämna olikheter och effektivisera all produktion. Då uppstår, enligt socialisterna, ett överflöd av varor, tjänster och tillgänglig arbetstid.
· att allt ansvar för drift och produktion ska tas över av arbetarna och samordnas i långsiktiga planer, så kallad planekonomi.
· utsätta kapitaliska system för ”invaderande” socialism genom blandekonomi det vill säga kollektivt ägande blandat med marknadsekonomi istället för ren marknadsekonomi.
· avskaffa kapitalismen - socialdemokraterna genom reformism med vissa inslag av marknadsekonomi; kommunisterna genom revolution och, sent i den socialistiska utvecklingen, statens avskaffande; syndikalisterna genom att överföra all makt till fackföreningar; anarkisterna genom att avskaffa staten och införa ”frihetlig” socialism.
· hävda kollektivet och individens grupptillhörighet. Förhållningssättet till kollektivet ska vara solidariskt och ekonomiskt svaga, handikappade och missanpassade ska integreras.
Klassmotsättningar är fundamentala politiska begrepp. Balansen mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre är centrala debattämnen inom den reformistiska socialismen - socialdemokratin. Begreppet kollektivism anses dock ha en negativ klang och används därför inte, trots sin centrala ideologiska betydelse.
Klasskamp är enligt Karl Marx, en kamp mellan ”härskande” och ”utsugna”, mellan ”arbete” och ”kapital”. Arbetet utgörs då av de ”obesuttna, producerande arbetarna” och kapitalet av dem som äger produktionsmedlen, ”borgarna”. Socialisterna vill stärka arbetarklassens intressen och ser liberalismen eller konservatismen som ideologier som enbart vill stärka borgarklassens - de ”besuttnas” - intressen. Alla socialistiska läror anser att arbetarklassens slutgiltiga seger är oundviklig.
Socialisterna vill samordna all makt i arbetarekollektiv, så kallade arbetarkommuner. Där ska man skaffa fram adekvat information, diskutera och rösta om allt. På grund av en tidsödande byråkrati måste dock makt ges till ”solidariska” ledare som utan kollektivt arbetarinflytande kan fatta egna beslut. Flera socialistiska länder har till och med utvecklat maktapparater som kan jämföras med indiska kastsystem eller förlegad europeisk adel.
Kritiker hävdar att alla försök att skapa socialistiska samhällen har varit kortlivade misslyckanden. Vissa socialistiska stater har dessutom – cyniskt nog - använt mer eller mindre svåra repressalier när deras säkerhet hotats av inre eller yttre fiender. Flera stora socialistiska stater, anses aldrig ha varit styrda av proletariatet och har därför inte varit socialistiska annat än till namnet.
Har jag fel? Jag ryser in i märgen!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
25 november 2005
24 november 2005
Läkare som chefer?
År 1997 byttes begreppet chefsöverläkare till verksamhetschef i hälso- och sjukvården. Då öppnades möjligheten för andra än läkare att bli chefer för kliniker och vårdcentraler, dock inte i psykiatrin.
Sedan dess flyr läkarna dessa positioner. Av cirka 1800 verksamhetschefer inom landstingen är nu under 60 procent läkare - i primärvården ännu färre. Det samma hände i kommunistländerna på sin tid då medicinskt okunniga partianhängare och politruker tog över. Vi svenskar kan dock trösta oss med att drygt var fjärde svensk chef, i alla fall under en övergångsfas, är sjuksköterska – det vill säga inte helt medicinskt okunniga men utan laglig rätt att axla ett medicinskt ansvar.
Varför flyr då läkarna dessa viktiga jobb? Är ledarskap inte längre en attraktiv uppgift? Medicinsk sakkunskap behövs väl för att driva den medicinska utvecklingen framåt?
Vården har alltid ställt andra än medicinska krav på sina ledare. Men chefskapet kan tydligen inte längre förenas med kliniskt arbete, undervisning och eventuell forskning. Det är nu en heltidsuppgift med fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får träda tillbaka. Patientkontakter, forskning och undervisning, som de ju har utbildats för, minskar eller försvinner helt. Att läkare då ska axla ett chefskap inom en rimlig arbetstid är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper tar sig villigt an utmaningen - de får ju höjd lön och status. Många gör ett gott arbete men saknar insikter i en alltmer etiskt känslig, komplicerad och medicinskt kunskapsintensiv vård. Okunniga chefer måste då ha tillgång till kvalificerad medicinsk sakkunskap för att driva verksamheten framåt och prioritera resurserna rätt. Medicinska misstag tolereras inte och inte heller avsteg från medicinskt etiska principer bland annat reglerade i hälso- och sjukvårdslagen. Underbemanning gör att läkarna inte heller har tid att utbilda den okunniga chefen i medicin. Att lära läkekonsten har ju tagit dem minst 15 år.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha högsta prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara en svår grupp att styra – ”dom bara snackar patienter”! Som medicinskt outbildad chef löper man därför risk att bli ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen och läkarna kanske inte bryr sig. De dagliga praktiska problemen kan upplevas ändlösa. Chefen får en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna inklusive läkarna. Med chefsrollen följer skyldighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna ska ha all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas. Chefen behöver därför stöttas annars är risken stor för att ”gå in i väggen”. Om förordnandet upphör ska chefen dessutom återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Medicinskt icke kvalificerad vårdpersonal, administratörer, politiker, fackliga representanter, ekonomer med flera är starka aktörer i den organisationsturbulenta sjukvården. Men den medicinska utvecklingen är snabb och kraven allt större. Vi patienter har inte råd med att lämna bort frågan om hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer än dem som har adekvat medicinsk kunskap?
Problemet är bara att läkarna inte vill axla ledarskapet med dess oövervinneliga politiska och administrativa motstånd och bristande morötter. Mindre enheter och mångfald kan nog lösa problemet!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Sedan dess flyr läkarna dessa positioner. Av cirka 1800 verksamhetschefer inom landstingen är nu under 60 procent läkare - i primärvården ännu färre. Det samma hände i kommunistländerna på sin tid då medicinskt okunniga partianhängare och politruker tog över. Vi svenskar kan dock trösta oss med att drygt var fjärde svensk chef, i alla fall under en övergångsfas, är sjuksköterska – det vill säga inte helt medicinskt okunniga men utan laglig rätt att axla ett medicinskt ansvar.
Varför flyr då läkarna dessa viktiga jobb? Är ledarskap inte längre en attraktiv uppgift? Medicinsk sakkunskap behövs väl för att driva den medicinska utvecklingen framåt?
Vården har alltid ställt andra än medicinska krav på sina ledare. Men chefskapet kan tydligen inte längre förenas med kliniskt arbete, undervisning och eventuell forskning. Det är nu en heltidsuppgift med fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får träda tillbaka. Patientkontakter, forskning och undervisning, som de ju har utbildats för, minskar eller försvinner helt. Att läkare då ska axla ett chefskap inom en rimlig arbetstid är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper tar sig villigt an utmaningen - de får ju höjd lön och status. Många gör ett gott arbete men saknar insikter i en alltmer etiskt känslig, komplicerad och medicinskt kunskapsintensiv vård. Okunniga chefer måste då ha tillgång till kvalificerad medicinsk sakkunskap för att driva verksamheten framåt och prioritera resurserna rätt. Medicinska misstag tolereras inte och inte heller avsteg från medicinskt etiska principer bland annat reglerade i hälso- och sjukvårdslagen. Underbemanning gör att läkarna inte heller har tid att utbilda den okunniga chefen i medicin. Att lära läkekonsten har ju tagit dem minst 15 år.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha högsta prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara en svår grupp att styra – ”dom bara snackar patienter”! Som medicinskt outbildad chef löper man därför risk att bli ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen och läkarna kanske inte bryr sig. De dagliga praktiska problemen kan upplevas ändlösa. Chefen får en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna inklusive läkarna. Med chefsrollen följer skyldighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna ska ha all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas. Chefen behöver därför stöttas annars är risken stor för att ”gå in i väggen”. Om förordnandet upphör ska chefen dessutom återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Medicinskt icke kvalificerad vårdpersonal, administratörer, politiker, fackliga representanter, ekonomer med flera är starka aktörer i den organisationsturbulenta sjukvården. Men den medicinska utvecklingen är snabb och kraven allt större. Vi patienter har inte råd med att lämna bort frågan om hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer än dem som har adekvat medicinsk kunskap?
Problemet är bara att läkarna inte vill axla ledarskapet med dess oövervinneliga politiska och administrativa motstånd och bristande morötter. Mindre enheter och mångfald kan nog lösa problemet!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
22 november 2005
21 november 2005
19 november 2005
Allt fler slut vid trettio
Chefekonomen vid Svenskt Näringsliv Stefan Fölster har studerat den ändrade arbetsledigheten i Sverige och slår nu larm.
Den största procentuella ökningen av förtidspensionärer ses bland kvinnor under 30 år. På ett år har antalet vuxit 30 procent, merparten på grund av ”psykiska besvär”.
Antalsmässigt är ökningen dock störst bland kvinnor i åldern 30-49 år, en ökning på nära 2500 eller 25 procent på bara ett år. Ökningen i denna grupp är snabbare än för kvinnor över femtio. Psykiska besvär är orsak i cirka 40 procent.
Antalet nya långtidssjukskrivningar bland personer under 30 år har också ökat dramatiskt sedan strax före millennieskiftet. Män är överrepresenterade i åldersgruppen under 24 år men däröver kvinnorna. Mentala diagnoser är orsak till ungefär en tredjedel medan övriga sjukdomar har minskat andelsmässigt, men ökat i absoluta tal.
Det finns, enligt Stefan Fölster, fyra viktiga förklaringar till varför förtidspensionering bland unga kvinnor och män ökat så kraftigt:
· Sämre start från skolan.
Nära 20 000 skolungdomar skolkar så mycket att de måste betraktas som oskolade. Avhoppen från gymnasiet ökar också kraftigt. Tre av tio gymnasister får aldrig slutbetyg.
· Svårare att få arbete.
En ungdomsarbetslöshet på 16 procent är dubbelt så hög som i vårt sydliga grannland och slår speciellt hårt mot invandrare.
· Långa väntetider till psykvården.
Fyrtio procent av de långtidssjukskrivna kvinnorna anger att de står på väntelista till vård.
· En kraftig ökning av förtidspensioneringarna från Försäkringskassans sida under 2004.
Detta görs för att hyfsa sjuktalen och i hopp om att de yngre senare ska komma tillbaka i arbete. Men enligt riksrevisionsverket (RRV) är det bara en procent av dem som förtidspensionerats före 30 år som någonsin återvänder till arbete.
Stefan Fölster ”bannar i kyrkan”. Han är modig och löper risk att ”bannlysas” av facket och de rödgröna! Men det är lätt att hålla med. Utvecklingen måste brytas. Vi har inte råd med att unga kvinnor och män ohämmat slås ut från arbetsmarknaden. Det är ett gigantiskt mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri som är oacceptabelt. Man förstår om många läkare önskar avhända sig sjukskrivningarna och de därmed förknippade riskerna att bli ”svartlistade”. Det Nuderska ”köttberget” bävar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Den största procentuella ökningen av förtidspensionärer ses bland kvinnor under 30 år. På ett år har antalet vuxit 30 procent, merparten på grund av ”psykiska besvär”.
Antalsmässigt är ökningen dock störst bland kvinnor i åldern 30-49 år, en ökning på nära 2500 eller 25 procent på bara ett år. Ökningen i denna grupp är snabbare än för kvinnor över femtio. Psykiska besvär är orsak i cirka 40 procent.
Antalet nya långtidssjukskrivningar bland personer under 30 år har också ökat dramatiskt sedan strax före millennieskiftet. Män är överrepresenterade i åldersgruppen under 24 år men däröver kvinnorna. Mentala diagnoser är orsak till ungefär en tredjedel medan övriga sjukdomar har minskat andelsmässigt, men ökat i absoluta tal.
Det finns, enligt Stefan Fölster, fyra viktiga förklaringar till varför förtidspensionering bland unga kvinnor och män ökat så kraftigt:
· Sämre start från skolan.
Nära 20 000 skolungdomar skolkar så mycket att de måste betraktas som oskolade. Avhoppen från gymnasiet ökar också kraftigt. Tre av tio gymnasister får aldrig slutbetyg.
· Svårare att få arbete.
En ungdomsarbetslöshet på 16 procent är dubbelt så hög som i vårt sydliga grannland och slår speciellt hårt mot invandrare.
· Långa väntetider till psykvården.
Fyrtio procent av de långtidssjukskrivna kvinnorna anger att de står på väntelista till vård.
· En kraftig ökning av förtidspensioneringarna från Försäkringskassans sida under 2004.
Detta görs för att hyfsa sjuktalen och i hopp om att de yngre senare ska komma tillbaka i arbete. Men enligt riksrevisionsverket (RRV) är det bara en procent av dem som förtidspensionerats före 30 år som någonsin återvänder till arbete.
Stefan Fölster ”bannar i kyrkan”. Han är modig och löper risk att ”bannlysas” av facket och de rödgröna! Men det är lätt att hålla med. Utvecklingen måste brytas. Vi har inte råd med att unga kvinnor och män ohämmat slås ut från arbetsmarknaden. Det är ett gigantiskt mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri som är oacceptabelt. Man förstår om många läkare önskar avhända sig sjukskrivningarna och de därmed förknippade riskerna att bli ”svartlistade”. Det Nuderska ”köttberget” bävar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
11 november 2005
Vårdgaranti räcker inte
Den svenska vårdens tillgänglighet och jämlikhet har belysts i en internationell jämförelse av Anders Morin med flera, Svenskt Näringsliv.
Med flera olika tekniker har de jämfört den svenska vården med andra länder. De har utnyttjat data från sjukvårdsregister i flera västländer, en undersökning från OECD och en större patientenkät genomförd av Demoskop våren 2005.
Följande konstaterades:
• Sverige har väsentligt sämre tillgänglighet än både Norge och Danmark. Det gäller både väntetider till operation och totala väntetider, det vill säga de sammanlagda väntetiderna för specialistbedömning och operation. I grannländerna var de flesta patienterna färdigbehandlade redan innan de svenska patienterna ens hade hunnit bli undersökta.
• Enligt OECD platsar Sverige bland de länder som har sämst tillgänglighet i Europa. Om ännu fler länder inkluderas visar det sig att de svenska väntetiderna är ovanligt långa.
En av den svenska vårdens huvudprinciper är att den ska vara jämlik och att vård ska ges efter behov och inte efter inkomst eller utbildningsnivå.
Följande konstaterades:
• OECD-data om ojämlikhet i vården i medlemsländerna placerar Sverige som ett av de mest ojämlika länderna när det gäller läkarbesök i primärvården och i specialistvården.
• De lägre inkomstgrupperna har färre läkarbesök än deras förväntade behov. Skillnaden mot de högre inkomstgrupperna är statistiskt säkerställd. Tre länder i OECD har, mätt på detta sätt, mer ojämlik vård. De är Finland, USA och Portugal.
• De lägre inkomstgrupperna har också lägre sannolikhet för att överhuvudtaget söka läkare. Skillnaden är även här statistiskt säkerställd. Bara USA, Mexico, Finland och Portugal har större ojämlikhet i detta avseende. I USA och Mexico har bara en del av befolkningen sina sjukvårdsbehov täckta genom så kallad solidarisk finansiering. Bara två länder med solidarisk finansiering har sålunda en mer ojämlik vård än Sverige.
• De långa väntetiderna är en orsak till den ojämlika vården i vårt socialistiska land. Människor med högre inkomster och utbildning får tydligen snabbare vård genom argumentation, kontakter eller genom privat sjukvårdsförsäkring.
Den svaga tillgängligheten inom svensk sjukvård beror på att sjukvården har kontraproduktiva ersättningssystem, bristande konkurrens mellan vårdinrättningarna och otillräckliga incitament för förbättringsarbete. En förstärkt vårdgaranti behövs. Det krävs också effektivare styrsystem, ökad konkurrensutsättning och vilja att förändra för att uppfylla garantins intentioner. Om inte, kommer ytterligare krav på resurstillskott för att klara tillgängligheten. Effektivare och mera professionella organisationer snarare än ökade resurser ska kunna lösa problemen!
Men det går väl inte att tänka sig i ett så ”ojämlikt” socialistiskt system, som i Sverige och Blekinge, eller hur landstingsråden Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Med flera olika tekniker har de jämfört den svenska vården med andra länder. De har utnyttjat data från sjukvårdsregister i flera västländer, en undersökning från OECD och en större patientenkät genomförd av Demoskop våren 2005.
Följande konstaterades:
• Sverige har väsentligt sämre tillgänglighet än både Norge och Danmark. Det gäller både väntetider till operation och totala väntetider, det vill säga de sammanlagda väntetiderna för specialistbedömning och operation. I grannländerna var de flesta patienterna färdigbehandlade redan innan de svenska patienterna ens hade hunnit bli undersökta.
• Enligt OECD platsar Sverige bland de länder som har sämst tillgänglighet i Europa. Om ännu fler länder inkluderas visar det sig att de svenska väntetiderna är ovanligt långa.
En av den svenska vårdens huvudprinciper är att den ska vara jämlik och att vård ska ges efter behov och inte efter inkomst eller utbildningsnivå.
Följande konstaterades:
• OECD-data om ojämlikhet i vården i medlemsländerna placerar Sverige som ett av de mest ojämlika länderna när det gäller läkarbesök i primärvården och i specialistvården.
• De lägre inkomstgrupperna har färre läkarbesök än deras förväntade behov. Skillnaden mot de högre inkomstgrupperna är statistiskt säkerställd. Tre länder i OECD har, mätt på detta sätt, mer ojämlik vård. De är Finland, USA och Portugal.
• De lägre inkomstgrupperna har också lägre sannolikhet för att överhuvudtaget söka läkare. Skillnaden är även här statistiskt säkerställd. Bara USA, Mexico, Finland och Portugal har större ojämlikhet i detta avseende. I USA och Mexico har bara en del av befolkningen sina sjukvårdsbehov täckta genom så kallad solidarisk finansiering. Bara två länder med solidarisk finansiering har sålunda en mer ojämlik vård än Sverige.
• De långa väntetiderna är en orsak till den ojämlika vården i vårt socialistiska land. Människor med högre inkomster och utbildning får tydligen snabbare vård genom argumentation, kontakter eller genom privat sjukvårdsförsäkring.
Den svaga tillgängligheten inom svensk sjukvård beror på att sjukvården har kontraproduktiva ersättningssystem, bristande konkurrens mellan vårdinrättningarna och otillräckliga incitament för förbättringsarbete. En förstärkt vårdgaranti behövs. Det krävs också effektivare styrsystem, ökad konkurrensutsättning och vilja att förändra för att uppfylla garantins intentioner. Om inte, kommer ytterligare krav på resurstillskott för att klara tillgängligheten. Effektivare och mera professionella organisationer snarare än ökade resurser ska kunna lösa problemen!
Men det går väl inte att tänka sig i ett så ”ojämlikt” socialistiskt system, som i Sverige och Blekinge, eller hur landstingsråden Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
02 november 2005
Vill läkare axla chefsansvaret?
Den 1 januari 1997 infördes begreppet verksamhetschef. Det ersatte titeln chefsöverläkare (psykiatrin undantagen) som var en chefsposition förbehållen läkare. Detta öppnade för andra än läkare att bli chefer för kliniker, vårdcentraler eller verksamhetsområden.
En undersökning nyligen av Dagens Samhälle visade att av 1 791 verksamhetschefer inom landsting och regioner, var 1 045 läkare, 480 sjuksköterskor och 266 »annan«. Inom primärvården var det 315 läkare, 328 sjuksköterskor och 99 »annan« och vid sjukhusen 730 läkare, 152 sjuksköterskor och 167 »annan«.
Frågan är varför läkarna lämnar eller inte antar chefsrollen och därmed ledande positioner inom hälso- och sjukvården. Är chefs- och ledarskap inte längre en attraktiv uppgift för läkare?
Debatten kring ledarskapet i vården har länge varit het. En tillräcklig medicinsk kunskap behövs för att kunna driva den medicinska utvecklingen inom verksamhetsområdet framåt. Verksamhetschefen för medicinska enheter bör därför vara läkare.
Men vården ställer idag fler krav på sina chefer och ledare än de rent medicinska. Den tid är förgången då chefen för en klinik eller vårdcentral kunde förena chefskapet med ett fullt kliniskt arbete och ibland även med forskning och undervisning.
Chefskapet måste prioriteras och är nu ofta en heltidsuppgift med ett helt och fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får praktiseras på den tid som blir över.
Antalet patientkontakter, med många dagliga positiva återkopplingar, liksom tiden för forskning och undervisning, minskar eller försvinner helt. Att under dessa premisser välja chefskapet – det är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper inom vården axlar villigt utmaningen som chef. Många av dessa utför ett gott arbete. Den som inte själv är läkare måste vid sin sida ha en medicinskt ansvarig läkare.
Vårdens verksamheter är kunskapsföretag där cheferna måste besitta eller ha tillgång till kvalificerad medicinsk kunskap för att driva verksamheten framåt, prioritera resurserna rätt. Läkaren som chef kan dock inte lägga all kraft på den medicinska delen.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha hög prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara den svåraste personalgruppen att leda och styra. Beskrivningen »som att hålla en tiger i svansen« kanske stämmer!
Som chef är man ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen. De dagliga praktiska problemen upplevs ändlösa. Uppgiften som verksamhetschef innebär en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna. Då förordnandet upphör ska chefen återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Men chefs- och ledarrollen innebär mycket stor möjlighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna har all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas.
Att stärka och stötta nuvarande och kommande chefer och ledare som är läkare är en av Läkarförbundets angelägnaste uppgifter. Förbundets chefsförening har därvid en särskild roll. Chefsföreningen har därför bildat ett chefsnätverk.
Det är ett antal läkare som är chefer, spridda över hela landet, som ställer upp för chefskolleger med råd och stöd i alla de frågor som en chef ställs inför. Temadagar anordnas kring frågor särskilt aktuella för nuvarande och blivande chefer. Kollegialt stöd ges till trängda chefer, som nu senast till ett antal vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Vi lever i en organisationsturbulent vårdvärld där administratörer, politiker, ekonomer och andra är starka aktörer. Den medicinska utvecklingen är snabb. Har vi som läkare råd att lämna bort frågan hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer och ledare än dem som har läkarutbildning?
Är läkarna villiga att axla ledarskapsrollen med dess möjligheter och svårigheter?
Anne-Marie Pernulf, ledamot i centralstyrelsen, sekreterare i Chefsföreningen
En undersökning nyligen av Dagens Samhälle visade att av 1 791 verksamhetschefer inom landsting och regioner, var 1 045 läkare, 480 sjuksköterskor och 266 »annan«. Inom primärvården var det 315 läkare, 328 sjuksköterskor och 99 »annan« och vid sjukhusen 730 läkare, 152 sjuksköterskor och 167 »annan«.
Frågan är varför läkarna lämnar eller inte antar chefsrollen och därmed ledande positioner inom hälso- och sjukvården. Är chefs- och ledarskap inte längre en attraktiv uppgift för läkare?
Debatten kring ledarskapet i vården har länge varit het. En tillräcklig medicinsk kunskap behövs för att kunna driva den medicinska utvecklingen inom verksamhetsområdet framåt. Verksamhetschefen för medicinska enheter bör därför vara läkare.
Men vården ställer idag fler krav på sina chefer och ledare än de rent medicinska. Den tid är förgången då chefen för en klinik eller vårdcentral kunde förena chefskapet med ett fullt kliniskt arbete och ibland även med forskning och undervisning.
Chefskapet måste prioriteras och är nu ofta en heltidsuppgift med ett helt och fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får praktiseras på den tid som blir över.
Antalet patientkontakter, med många dagliga positiva återkopplingar, liksom tiden för forskning och undervisning, minskar eller försvinner helt. Att under dessa premisser välja chefskapet – det är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper inom vården axlar villigt utmaningen som chef. Många av dessa utför ett gott arbete. Den som inte själv är läkare måste vid sin sida ha en medicinskt ansvarig läkare.
Vårdens verksamheter är kunskapsföretag där cheferna måste besitta eller ha tillgång till kvalificerad medicinsk kunskap för att driva verksamheten framåt, prioritera resurserna rätt. Läkaren som chef kan dock inte lägga all kraft på den medicinska delen.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha hög prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara den svåraste personalgruppen att leda och styra. Beskrivningen »som att hålla en tiger i svansen« kanske stämmer!
Som chef är man ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen. De dagliga praktiska problemen upplevs ändlösa. Uppgiften som verksamhetschef innebär en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna. Då förordnandet upphör ska chefen återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Men chefs- och ledarrollen innebär mycket stor möjlighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna har all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas.
Att stärka och stötta nuvarande och kommande chefer och ledare som är läkare är en av Läkarförbundets angelägnaste uppgifter. Förbundets chefsförening har därvid en särskild roll. Chefsföreningen har därför bildat ett chefsnätverk.
Det är ett antal läkare som är chefer, spridda över hela landet, som ställer upp för chefskolleger med råd och stöd i alla de frågor som en chef ställs inför. Temadagar anordnas kring frågor särskilt aktuella för nuvarande och blivande chefer. Kollegialt stöd ges till trängda chefer, som nu senast till ett antal vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Vi lever i en organisationsturbulent vårdvärld där administratörer, politiker, ekonomer och andra är starka aktörer. Den medicinska utvecklingen är snabb. Har vi som läkare råd att lämna bort frågan hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer och ledare än dem som har läkarutbildning?
Är läkarna villiga att axla ledarskapsrollen med dess möjligheter och svårigheter?
Anne-Marie Pernulf, ledamot i centralstyrelsen, sekreterare i Chefsföreningen
01 november 2005
Överklagande Vidablick
Bo Arnesjö
Villa Haga
Ronneby
Länsstyrelsen i Blekinge Län
(Sänds via Ronneby kommun)
Ronnebygatan 22
371 23 Karlskrona
Överklagande med hemställan om inhibition av beviljat bygglov för om- och tillbyggnad av Vidablicks höghusdel i Ronneby (Dnr 2005/1029 Karlstorp 2:1, Vidablick – Om och tillbyggnad av äldreboende)
Byggnadsnämnden i Ronneby beviljade i sitt senaste sammanträde 2005-10-20 bygglov i rubricerat ärende.
Enär föreliggande bygghandlingar inte tillfredsställer aktuella brandsäkerhetsföreskrifter och utrymningsregelverk för vårdinrättningar (bland andra beskrivna i Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre” och Boverkets Rapport från februari 2004 ”Utrymningsdimensionering”) hemställer undertecknad – i min egenskap av kommande vårdnadstagare - om snar överprövning av byggnadsnämndens fattade beslut jämte om omedelbart ikraftträdande inhibition av planerat byggsamråd och följande byggverksamhet vid och i Vidablicks höghusdel.
Eftersom beslutet kan ha prejudicerande effekt anhåller jag dessutom om öppna muntliga överläggningar.
Ronneby den 1 november 2005
Bo Arnesjö
Villa Haga
Hagagatan 3
372 36 Ronneby
Tlf. 0457/26426
E-post: arnesjo.bo@telia.com
Villa Haga
Ronneby
Länsstyrelsen i Blekinge Län
(Sänds via Ronneby kommun)
Ronnebygatan 22
371 23 Karlskrona
Överklagande med hemställan om inhibition av beviljat bygglov för om- och tillbyggnad av Vidablicks höghusdel i Ronneby (Dnr 2005/1029 Karlstorp 2:1, Vidablick – Om och tillbyggnad av äldreboende)
Byggnadsnämnden i Ronneby beviljade i sitt senaste sammanträde 2005-10-20 bygglov i rubricerat ärende.
Enär föreliggande bygghandlingar inte tillfredsställer aktuella brandsäkerhetsföreskrifter och utrymningsregelverk för vårdinrättningar (bland andra beskrivna i Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre” och Boverkets Rapport från februari 2004 ”Utrymningsdimensionering”) hemställer undertecknad – i min egenskap av kommande vårdnadstagare - om snar överprövning av byggnadsnämndens fattade beslut jämte om omedelbart ikraftträdande inhibition av planerat byggsamråd och följande byggverksamhet vid och i Vidablicks höghusdel.
Eftersom beslutet kan ha prejudicerande effekt anhåller jag dessutom om öppna muntliga överläggningar.
Ronneby den 1 november 2005
Bo Arnesjö
Villa Haga
Hagagatan 3
372 36 Ronneby
Tlf. 0457/26426
E-post: arnesjo.bo@telia.com
31 oktober 2005
30 oktober 2005
Sent ska synderskan vakna!
14:21 söndag 30 oktober 2005 Uppdaterad 16:45 Sveriges Radio Ekot
Bättre sent än aldrig! - S satsar en miljard om året på äldreomsorg under tio år!
Äldre- och omsorgsminister Ylva Johansson presenterade på söndagen sin satsning på äldreomsorgen. Den ska kosta tio miljarder kronor under tio år. Och Ylva Johansson vill göra det möjligt med hushållsnära tjänster för alla över en viss ålder.
– I dag har vi bara möjlighet att göra det utifrån en individuell behovsbedömning. Jag tror att vi skulle vinna mycket i det förebyggande arbetet om man också kunde ställa upp med vissa mindre insatser till alla över en viss ålder, säger Ylva Johansson.
Vilken ålder är det?
– Det får kommunerna själva göra. Jag vill försöka införa en sådan ändring i kommunallagen så att det blir möjligt för kommunerna att fatta den typen av beslut.
Men det innebär ju att en 80-årig kärnfrisk miljonärska får subventionerade hushållstjänster, medan en utsliten 55-årig omvårdnadssköterska inte får det?
– Nej, alla som har behov av hemtjänst kommer att få det. Den som är 55 år och har behov av hemtjänst får det också. Det är inte så att vi tar bort några möjligheter att få hemtjänst. Det vi vill införa är att man ska kunna göra en generell bedömning utifrån en viss ålder att kunna ge ett visst generellt stöd. Det är för att man ska kunna förebygga många av de olyckor som sker i hemmet, säger Johansson.
Fler vårdplatser ska byggasYlva Johansson vill satsa på de mest sjuka med bättre hemsjukvård, men också bygga fler vårdplatser för dementa. Hon vill även ha fler former av boende med service som gör att fler kan klara sig längre tid hemma.
Ylva Johansson vill också ha en speciell äldreomsorgslag för att äldre ska få samma behandling i hela landet. Den förebyggande delen i vården anser hon också måste stärkas.
Nytt namn på undersköterskorYlva Johansson föreslår också en förstärkning av utbildningen och att undersköterskor ska byta namn och kallas omvårdnadssköterskor.
– Jag tycker det vore bra om begreppet undersköterska kunde byta namn till något där inte halva titeln säger att man är underordnad, till exempel omvårdnadssköterska, säger Ylva Johansson.
Läs också:
Borgerliga beskyller s för idéstöld
Erik Ridderstolpe
Bättre sent än aldrig! - S satsar en miljard om året på äldreomsorg under tio år!
Äldre- och omsorgsminister Ylva Johansson presenterade på söndagen sin satsning på äldreomsorgen. Den ska kosta tio miljarder kronor under tio år. Och Ylva Johansson vill göra det möjligt med hushållsnära tjänster för alla över en viss ålder.
– I dag har vi bara möjlighet att göra det utifrån en individuell behovsbedömning. Jag tror att vi skulle vinna mycket i det förebyggande arbetet om man också kunde ställa upp med vissa mindre insatser till alla över en viss ålder, säger Ylva Johansson.
Vilken ålder är det?
– Det får kommunerna själva göra. Jag vill försöka införa en sådan ändring i kommunallagen så att det blir möjligt för kommunerna att fatta den typen av beslut.
Men det innebär ju att en 80-årig kärnfrisk miljonärska får subventionerade hushållstjänster, medan en utsliten 55-årig omvårdnadssköterska inte får det?
– Nej, alla som har behov av hemtjänst kommer att få det. Den som är 55 år och har behov av hemtjänst får det också. Det är inte så att vi tar bort några möjligheter att få hemtjänst. Det vi vill införa är att man ska kunna göra en generell bedömning utifrån en viss ålder att kunna ge ett visst generellt stöd. Det är för att man ska kunna förebygga många av de olyckor som sker i hemmet, säger Johansson.
Fler vårdplatser ska byggasYlva Johansson vill satsa på de mest sjuka med bättre hemsjukvård, men också bygga fler vårdplatser för dementa. Hon vill även ha fler former av boende med service som gör att fler kan klara sig längre tid hemma.
Ylva Johansson vill också ha en speciell äldreomsorgslag för att äldre ska få samma behandling i hela landet. Den förebyggande delen i vården anser hon också måste stärkas.
Nytt namn på undersköterskorYlva Johansson föreslår också en förstärkning av utbildningen och att undersköterskor ska byta namn och kallas omvårdnadssköterskor.
– Jag tycker det vore bra om begreppet undersköterska kunde byta namn till något där inte halva titeln säger att man är underordnad, till exempel omvårdnadssköterska, säger Ylva Johansson.
Läs också:
Borgerliga beskyller s för idéstöld
Erik Ridderstolpe
29 oktober 2005
Göran Persson: Vi ska skapa världens bästa samhälle för äldre!!!
Tro'et om Du vill!
Uppdaterad: 2005-10-29 00:22 från Göteborgsposten
"Jag hoppas att vi på kongressen konkretiserar ett program för en bättre äldrepolitik. Vi behöver investera i bättre boende, i bättre möjligheter att få service, i stöd till anhöriga och i ökad kunskap om demenssjukdomar. Vi vill utveckla världens bästa politik för de äldre, skriver statsminister Göran Persson inför s-kongressen som inleds i dag.
I dag samlas socialdemokraterna för att inleda sin 35:e ordinarie partikongress. Vi gör det med gott självförtroende - men också med insikten att det inte saknas arbetsuppgifter. Under snart tre mandatperioder har vi vänt utvecklingen på en rad viktiga områden. Det gäller ekonomin. Genom kraftfulla åtgärder har vi vänt underskott till överskott i de offentliga finanserna.
Tillväxten har under de senaste tio åren varit högre i Sverige än snittet i EU och OECD-området. Det gäller arbetsmarknaden. Vi har vänt det ras i sysselsättning som skedde när högeralliansen bar regeringsansvaret i början av 90-talet. Sedan vi fick regeringsmakten för elva år sedan har sysselsättningen ökat med upp emot 300 000.
Det gäller välfärden. Kommuner och landsting har fått ökade resurser för att höja kvaliteten i skolan, vården och omsorgen. Särskilda satsningar på fler lärare i skolan har fallit väl ut. Sjukvårdens andel av vår samlade ekonomi har ökat med cirka tio procent sedan år 1994. Det gäller hushållens ekonomi. Höjda barnbidrag och införandet av maxtaxan i förskolan har gett barnfamiljerna mer pengar i plånboken. Föräldraförsäkringen har byggts ut. Pensionerna och bostadstilläggen för de sämst ställda pensionärerna har förbättrats. Löntagarnas köpkraft har stärkts genom riktade skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Vi får gå tillbaka till rekordåren på 1960- och början på 1970-talet för att finna en motsvarighet till de reala löneökningar som löntagarna har fått. Dessa framgångar - och fler därtill - bär vi med oss när vi efter kongressen tar itu med viktiga framtidsuppgifter.
Den första uppgiften handlar om att pressa tillbaka arbetslösheten. För socialdemokratin är det viktigt att sätta fler människor i arbete. Målet är full sysselsättning. Delmålet om fyra procents öppen arbetslöshet ska nås under nästa år. Arbetsgivaravgiften för soloföretag sänks så att det blir lättare att anställa. Vi vill genomföra särskilda satsningar på att minska arbetslösheten bland ungdomar. Generösa anställningsstöd ska öka möjligheterna för långtidsarbetslösa att få ett jobb. Tidigarelagda anställningar i stat, kommuner och landsting kan klara den generationsväxling som ligger framför oss. Höjda lönebidrag ska stimulera fler arbetsgivare att anställa arbetshandikappade. Kollektivavtalen och arbetsrätten ska hävdas. Fler ska kunna få trygga heltidsjobb. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Taket i arbetslöshetsförsäkringen ska höjas kraftigt under nästa mandatperiod.
Den andra uppgiften handlar om att fortsätta investera i kunskap och kompetens. För ett litet land som Sverige finns inget viktigare för framtiden än att satsa på utbildning. Genom hela livet behöver vi höja vår kompetens om vi ska kunna hänga med den allt skarpare omvärldskonkurrensen. Det krävs fortsätta satsningar så att alla barn lär sig läsa, skriva och räkna. Tydligare krav samt mer uppföljning i form av utvecklingsplaner och nationella prov underlättar möjligheterna att tidigt vidta nödvändiga åtgärder. Kvaliteten ska höjas. Studieron ska förbättras. Vi vill utveckla en modern yrkesutbildning som svarar mot arbetslivets behov. Den högre utbildningen måste fortsätta byggas ut. Målet om att varannan ung människa går vidare till högre studier ska uppfyllas. Den offentliga satsningen på forskning ska årligen uppgå till en procent av vår samlade ekonomi.
Den tredje uppgiften handlar om att utveckla välfärden.Välfärdens uppdrag är att ge alla, inte bara några, trygghet genom hela livet. Alla ska få en bra utbildning och sjukvård. Vi tar ansvar för och betalar vad det kostar tillsammans. Den svenska välfärdsmodellen är värd att försvara och utveckla. Skolor och sjukhus ska fredas från vinstintressen. Ökade resurser gör det möjligt att anställa fler som kan utveckla vården och skolan. Den första november införs en vårdgaranti som ger rätt till vård inom tre månader. Under de kommande åren vill vi utveckla en tandvårdsförsäkring som ger ett bättre skydd mot höga kostnader. Ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen och ett bättre stöd till barn som har det svårt finns också på dagordningen. Jag tror att en av de kommande tio årens viktigaste frågor blir omsorg och livskvalitet för Sveriges pensionärer. Jag hoppas att vi på kongressen konkretiserar ett program för en bättre äldrepolitik. Vi kommer att behöva investera i bättre boende, i bättre möjligheter att få service, i stöd till anhöriga och ökad kunskap om demenssjukdomar. På samma sätt som vi steg för steg byggde ut och skapade världens bästa familjepolitik vill vi nu utveckla världens bästa politik för de äldre.
Den fjärde uppgiften handlar om att utveckla det gröna folkhemmet. Det finns anledning att vara djupt oroad över de klimatförändringar som vi nu ser. Jordens medeltemperatur stiger. I dess spår följer fler stormar och orkaner, högre vattenstånd och fler jordskred, fler perioder av både torka och regn. Vår generation är på väg att förstöra livsbetingelserna för kommande generationer. Steg för steg vill vi fasa ut miljöfarlig energiproduktion och stimulera framväxten av förnybara energikällor. Med hjälp av bättre teknik kan vi effektivare hushålla med el och energi.Vi vill genomföra ett nationellt program för att bryta Sveriges oljeberoende till år 2020. Företag ska kunna få ekonomiskt stöd för att kommersialisera och exportera miljöteknik.Ökade insatser för att skydda den biologiska mångfalden och stärka internationellt samarbete krävs.
Den femte uppgiften handlar om att ta ansvar för den värld som vi är så beroende av. Trots att världens länder sammantaget är rikare än någonsin så finns fortfarande stora orättvisor mellan människor på vår jord. Alla människors lika rätt och värde måste hävdas. Därför vill vi fortsätta stå upp för internationell rätt, påtala brott mot mänskliga rättigheter och kämpa för nedrustning. Globala fackliga rättigheter och den internationella brottsmålsdomstolen måste stärkas. Utvidgning av den europeiska unionen måste fortsätta och en rättvis världshandel utvecklas. Medlemskapet i EU ska användas för att skapa ett bättre Sverige och en bättre värld.FN behöver bli starkare och mer effektivt. Ansträngningarna för att hejda terrorismen måste fortsätta. Vi vill ta vårt ansvar för att lindra fattigdomen i världen genom ett generöst svensk bistånd och skuldavskrivningar.
Detta är några av de utmaningar som ligger framför svensk socialdemokrati när vi i dag samlas till partikongress i Malmö. Vi gör det med stolthet och optimism eftersom vi vet att vi kan regera och göra skillnad. Vi gör det med glädje eftersom vi lockas av de möjligheter som den goda utvecklingen i Sverige skapat. "
Göran Persson
partiordförande (s) och statsminister
Uppdaterad: 2005-10-29 00:22 från Göteborgsposten
"Jag hoppas att vi på kongressen konkretiserar ett program för en bättre äldrepolitik. Vi behöver investera i bättre boende, i bättre möjligheter att få service, i stöd till anhöriga och i ökad kunskap om demenssjukdomar. Vi vill utveckla världens bästa politik för de äldre, skriver statsminister Göran Persson inför s-kongressen som inleds i dag.
I dag samlas socialdemokraterna för att inleda sin 35:e ordinarie partikongress. Vi gör det med gott självförtroende - men också med insikten att det inte saknas arbetsuppgifter. Under snart tre mandatperioder har vi vänt utvecklingen på en rad viktiga områden. Det gäller ekonomin. Genom kraftfulla åtgärder har vi vänt underskott till överskott i de offentliga finanserna.
Tillväxten har under de senaste tio åren varit högre i Sverige än snittet i EU och OECD-området. Det gäller arbetsmarknaden. Vi har vänt det ras i sysselsättning som skedde när högeralliansen bar regeringsansvaret i början av 90-talet. Sedan vi fick regeringsmakten för elva år sedan har sysselsättningen ökat med upp emot 300 000.
Det gäller välfärden. Kommuner och landsting har fått ökade resurser för att höja kvaliteten i skolan, vården och omsorgen. Särskilda satsningar på fler lärare i skolan har fallit väl ut. Sjukvårdens andel av vår samlade ekonomi har ökat med cirka tio procent sedan år 1994. Det gäller hushållens ekonomi. Höjda barnbidrag och införandet av maxtaxan i förskolan har gett barnfamiljerna mer pengar i plånboken. Föräldraförsäkringen har byggts ut. Pensionerna och bostadstilläggen för de sämst ställda pensionärerna har förbättrats. Löntagarnas köpkraft har stärkts genom riktade skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Vi får gå tillbaka till rekordåren på 1960- och början på 1970-talet för att finna en motsvarighet till de reala löneökningar som löntagarna har fått. Dessa framgångar - och fler därtill - bär vi med oss när vi efter kongressen tar itu med viktiga framtidsuppgifter.
Den första uppgiften handlar om att pressa tillbaka arbetslösheten. För socialdemokratin är det viktigt att sätta fler människor i arbete. Målet är full sysselsättning. Delmålet om fyra procents öppen arbetslöshet ska nås under nästa år. Arbetsgivaravgiften för soloföretag sänks så att det blir lättare att anställa. Vi vill genomföra särskilda satsningar på att minska arbetslösheten bland ungdomar. Generösa anställningsstöd ska öka möjligheterna för långtidsarbetslösa att få ett jobb. Tidigarelagda anställningar i stat, kommuner och landsting kan klara den generationsväxling som ligger framför oss. Höjda lönebidrag ska stimulera fler arbetsgivare att anställa arbetshandikappade. Kollektivavtalen och arbetsrätten ska hävdas. Fler ska kunna få trygga heltidsjobb. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Taket i arbetslöshetsförsäkringen ska höjas kraftigt under nästa mandatperiod.
Den andra uppgiften handlar om att fortsätta investera i kunskap och kompetens. För ett litet land som Sverige finns inget viktigare för framtiden än att satsa på utbildning. Genom hela livet behöver vi höja vår kompetens om vi ska kunna hänga med den allt skarpare omvärldskonkurrensen. Det krävs fortsätta satsningar så att alla barn lär sig läsa, skriva och räkna. Tydligare krav samt mer uppföljning i form av utvecklingsplaner och nationella prov underlättar möjligheterna att tidigt vidta nödvändiga åtgärder. Kvaliteten ska höjas. Studieron ska förbättras. Vi vill utveckla en modern yrkesutbildning som svarar mot arbetslivets behov. Den högre utbildningen måste fortsätta byggas ut. Målet om att varannan ung människa går vidare till högre studier ska uppfyllas. Den offentliga satsningen på forskning ska årligen uppgå till en procent av vår samlade ekonomi.
Den tredje uppgiften handlar om att utveckla välfärden.Välfärdens uppdrag är att ge alla, inte bara några, trygghet genom hela livet. Alla ska få en bra utbildning och sjukvård. Vi tar ansvar för och betalar vad det kostar tillsammans. Den svenska välfärdsmodellen är värd att försvara och utveckla. Skolor och sjukhus ska fredas från vinstintressen. Ökade resurser gör det möjligt att anställa fler som kan utveckla vården och skolan. Den första november införs en vårdgaranti som ger rätt till vård inom tre månader. Under de kommande åren vill vi utveckla en tandvårdsförsäkring som ger ett bättre skydd mot höga kostnader. Ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen och ett bättre stöd till barn som har det svårt finns också på dagordningen. Jag tror att en av de kommande tio årens viktigaste frågor blir omsorg och livskvalitet för Sveriges pensionärer. Jag hoppas att vi på kongressen konkretiserar ett program för en bättre äldrepolitik. Vi kommer att behöva investera i bättre boende, i bättre möjligheter att få service, i stöd till anhöriga och ökad kunskap om demenssjukdomar. På samma sätt som vi steg för steg byggde ut och skapade världens bästa familjepolitik vill vi nu utveckla världens bästa politik för de äldre.
Den fjärde uppgiften handlar om att utveckla det gröna folkhemmet. Det finns anledning att vara djupt oroad över de klimatförändringar som vi nu ser. Jordens medeltemperatur stiger. I dess spår följer fler stormar och orkaner, högre vattenstånd och fler jordskred, fler perioder av både torka och regn. Vår generation är på väg att förstöra livsbetingelserna för kommande generationer. Steg för steg vill vi fasa ut miljöfarlig energiproduktion och stimulera framväxten av förnybara energikällor. Med hjälp av bättre teknik kan vi effektivare hushålla med el och energi.Vi vill genomföra ett nationellt program för att bryta Sveriges oljeberoende till år 2020. Företag ska kunna få ekonomiskt stöd för att kommersialisera och exportera miljöteknik.Ökade insatser för att skydda den biologiska mångfalden och stärka internationellt samarbete krävs.
Den femte uppgiften handlar om att ta ansvar för den värld som vi är så beroende av. Trots att världens länder sammantaget är rikare än någonsin så finns fortfarande stora orättvisor mellan människor på vår jord. Alla människors lika rätt och värde måste hävdas. Därför vill vi fortsätta stå upp för internationell rätt, påtala brott mot mänskliga rättigheter och kämpa för nedrustning. Globala fackliga rättigheter och den internationella brottsmålsdomstolen måste stärkas. Utvidgning av den europeiska unionen måste fortsätta och en rättvis världshandel utvecklas. Medlemskapet i EU ska användas för att skapa ett bättre Sverige och en bättre värld.FN behöver bli starkare och mer effektivt. Ansträngningarna för att hejda terrorismen måste fortsätta. Vi vill ta vårt ansvar för att lindra fattigdomen i världen genom ett generöst svensk bistånd och skuldavskrivningar.
Detta är några av de utmaningar som ligger framför svensk socialdemokrati när vi i dag samlas till partikongress i Malmö. Vi gör det med stolthet och optimism eftersom vi vet att vi kan regera och göra skillnad. Vi gör det med glädje eftersom vi lockas av de möjligheter som den goda utvecklingen i Sverige skapat. "
Göran Persson
partiordförande (s) och statsminister
28 oktober 2005
27 oktober 2005
Aktuellt inom äldreomsorgen
Årets rapport från Sveriges Kommuner och Landsting!
Klicka på rubriken
Bättre planering krävs för framtidens äldrevård
- Det ökande antalet äldre kräver bättre planering för boendet i framtiden, säger Peter Persson, ordförande i Svenska Kommunförbundets socialberedning. För att klara en bra äldreomsorg i framtiden måste vi tänka nytt. Vi måste bland annat satsa mer på förebyggande insatser och ett mer generellt stöd till de äldre.
I dag presenteras en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, Aktuellt om äldreomsorgen. I rapporten redovisas statistik från SCB, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting fram till 2004.
Rapporten visar bl a att antalet äldre som beviljats hemtjänst har ökat med 3 procent från 2003 till 2004. Antalet hemtjänsttimmar har också ökat under samma period med 5 procent. Det är de allra äldsta (80 år och äldre) som får mer hjälp från hemtjänsten för att kunna bo kvar hemma den sista tiden i livet. Under 2004 har drygt 130 000 äldre beviljats hemtjänst.
Antalet äldre i särskilda boenden har minskat med drygt 4 000 personer, men korttidsboendet har ökat. Kommunerna ger stöd med t ex bostadsanpassning, hemsänd mat, trygghetslarm, "Fixar-Malte osv, för att man ska kunna bo kvar hemma. Korttidsboendet har ökat med 6 500 vårddygn sedan 2003. Vilket innebär att många får en plats en kortare tid när det finns extra behov av stöd och för att anhöriga ska få avlastning.
Andelen heltidsanställda har ökat till 44 procent 2004 genom att allt fler deltidsarbetande utökar sin arbetstid. Sjukfrånvaron har minskat, framförallt när det gäller nya sjukskrivningar.
Kostnaden för äldreomsorgen uppgick 2004 till nästan 80 miljarder kronor varav merparten finansierades av skatter och generella bidrag från staten.
1,5 miljoner av Sveriges befolkning är idag 65 år och äldre (ca 17 procent). Antalet och andelen äldre ökar de närmaste decennierna. Kraven på äldreomsorg liksom kostnader kommer att öka, samtidigt som andelen förvärvsarbetande kommer att minska.
- Vi måste nu planera för en bra äldreomsorg i framtiden, säger Peter Persson. Vad ska samhället tillhandahålla och vad ska individen själv ta ansvar för? Det behövs en rejäl diskussion om vilka krav som kan ställas på samhällsplanering, bostäder och servicetjänster som passar när man blir äldre.
26 oktober 2005
25 oktober 2005
Stora brister i läkartillgänglighet
Ny nationell granskning av hemsjukvården i Sverige:
Trots att allt fler vårdas hemma finns det stora brister i läkartillgängligheten. Det visar en gemensam granskning av hemsjukvård som Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter har genomfört under våren 2005. I mer än var tredje verksamhet kan man inte få läkarbesök dygnet runt.
Färre vårdplatser och kortare vårdtider inom slutenvården, neddragningar av platser vid kommunernas särskilda boenden, den medicintekniska utveckling och patienters önskemål gör att allt fler vårdas hemma. Primärvården har huvudansvaret för hemsjukvården, men i hälften av landets kommuner har kommunerna tagit över hemsjukvårdsansvaret.
Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter (Göteborg, Jönköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Örebro) har genomfört en gemensam granskning av hemsjukvård under våren 2005. Resultaten baseras på ett antal frågor som besvarats av 117 intervjugrupper runt om i landet; i en region har även enkäter använts.
Stora brister i läkartillgänglighet toppar listan - 43 intervjugrupper nämner det som den största bristen. Sämst är tillgängligheten på nätter och helger. I mer än var tredje verksamhet kan man inte få läkarbesök dygnet runt. Alla har heller inte tillgång till sjuksköterska dygnet runt, vilket innebär att omvårdnadspersonalen får ta ett stort ansvar och patienter måste i större utsträckning åka till sjukhus. Ett undantag är den specialiserade hemsjukvården i Stockholm där läkare och sjuksköterska finns att tillgå under dygnets alla timmar.
Var fjärde intervjugrupp har rutiner för riskanalys, men det verkar vara mest riskanalys för att förebygga fallolyckor. På frågan vilka de största riskerna är i hemsjukvården uppger personalen läkemedelshanteringen, men även stora geografiska ansvarsområden, resursbrist, brist på läkare, brister i informationsöverföring, fallolyckor, kompetensbrist bland hemtjänstpersonalen, teknikfrågor och en oro för dementa som bor ensamma framkommer vid intervjuerna.
De allra flesta har rutiner för avvikelsehantering, men på många håll framkommer det att man skriver få avvikelser eller inga alls. Personalen kan få respons på enskilda avvikelser, men det vanligaste är att övergripande sammanställningar och analyser saknas. Därigenom minskas möjligheterna till en säkrare verksamhet.
- På många håll i landet måste tillgängligheten till läkare och sjuksköterskor dygnet runt öka, för att hemsjukvården ska uppfylla kraven på god kvalitet och hög patientsäkerhet.
Tillgängligheten får inte vara avhängig av hur hemsjukvården organiseras utan måste vara lika god för alla patienter, säger Johan Carlson, chef för Socialstyrelsens tillsynsavdelning i en kommentar till rapporten.
Sammanfattning och utdrag ur de regionala rapporterna finns på Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se
Trots att allt fler vårdas hemma finns det stora brister i läkartillgängligheten. Det visar en gemensam granskning av hemsjukvård som Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter har genomfört under våren 2005. I mer än var tredje verksamhet kan man inte få läkarbesök dygnet runt.
Färre vårdplatser och kortare vårdtider inom slutenvården, neddragningar av platser vid kommunernas särskilda boenden, den medicintekniska utveckling och patienters önskemål gör att allt fler vårdas hemma. Primärvården har huvudansvaret för hemsjukvården, men i hälften av landets kommuner har kommunerna tagit över hemsjukvårdsansvaret.
Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter (Göteborg, Jönköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Örebro) har genomfört en gemensam granskning av hemsjukvård under våren 2005. Resultaten baseras på ett antal frågor som besvarats av 117 intervjugrupper runt om i landet; i en region har även enkäter använts.
Stora brister i läkartillgänglighet toppar listan - 43 intervjugrupper nämner det som den största bristen. Sämst är tillgängligheten på nätter och helger. I mer än var tredje verksamhet kan man inte få läkarbesök dygnet runt. Alla har heller inte tillgång till sjuksköterska dygnet runt, vilket innebär att omvårdnadspersonalen får ta ett stort ansvar och patienter måste i större utsträckning åka till sjukhus. Ett undantag är den specialiserade hemsjukvården i Stockholm där läkare och sjuksköterska finns att tillgå under dygnets alla timmar.
Var fjärde intervjugrupp har rutiner för riskanalys, men det verkar vara mest riskanalys för att förebygga fallolyckor. På frågan vilka de största riskerna är i hemsjukvården uppger personalen läkemedelshanteringen, men även stora geografiska ansvarsområden, resursbrist, brist på läkare, brister i informationsöverföring, fallolyckor, kompetensbrist bland hemtjänstpersonalen, teknikfrågor och en oro för dementa som bor ensamma framkommer vid intervjuerna.
De allra flesta har rutiner för avvikelsehantering, men på många håll framkommer det att man skriver få avvikelser eller inga alls. Personalen kan få respons på enskilda avvikelser, men det vanligaste är att övergripande sammanställningar och analyser saknas. Därigenom minskas möjligheterna till en säkrare verksamhet.
- På många håll i landet måste tillgängligheten till läkare och sjuksköterskor dygnet runt öka, för att hemsjukvården ska uppfylla kraven på god kvalitet och hög patientsäkerhet.
Tillgängligheten får inte vara avhängig av hur hemsjukvården organiseras utan måste vara lika god för alla patienter, säger Johan Carlson, chef för Socialstyrelsens tillsynsavdelning i en kommentar till rapporten.
Sammanfattning och utdrag ur de regionala rapporterna finns på Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se
Bättre planering krävs för framtidens äldrevård
Klicka på rubriken!
- Det ökande antalet äldre kräver bättre planering för boendet i framtiden, säger Peter Persson, ordförande i Svenska Kommunförbundets socialberedning. För att klara en bra äldreomsorg i framtiden måste vi tänka nytt. Vi måste bland annat satsa mer på förebyggande insatser och ett mer generellt stöd till de äldre.
I dag presenteras en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, Aktuellt om äldreomsorgen. I rapporten redovisas statistik från SCB, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting fram till 2004.
Rapporten visar bl a att antalet äldre som beviljats hemtjänst har ökat med 3 procent från 2003 till 2004. Antalet hemtjänsttimmar har också ökat under samma period med 5 procent. Det är de allra äldsta (80 år och äldre) som får mer hjälp från hemtjänsten för att kunna bo kvar hemma den sista tiden i livet. Under 2004 har drygt 130 000 äldre beviljats hemtjänst.
Antalet äldre i särskilda boenden har minskat med drygt 4 000 personer, men korttidsboendet har ökat. Kommunerna ger stöd med t ex bostadsanpassning, hemsänd mat, trygghetslarm, "Fixar-Malte osv, för att man ska kunna bo kvar hemma. Korttidsboendet har ökat med 6 500 vårddygn sedan 2003. Vilket innebär att många får en plats en kortare tid när det finns extra behov av stöd och för att anhöriga ska få avlastning.
Andelen heltidsanställda har ökat till 44 procent 2004 genom att allt fler deltidsarbetande utökar sin arbetstid. Sjukfrånvaron har minskat, framförallt när det gäller nya sjukskrivningar.
Kostnaden för äldreomsorgen uppgick 2004 till nästan 80 miljarder kronor varav merparten finansierades av skatter och generella bidrag från staten.
1,5 miljoner av Sveriges befolkning är idag 65 år och äldre (ca 17 procent). Antalet och andelen äldre ökar de närmaste decennierna. Kraven på äldreomsorg liksom kostnader kommer att öka, samtidigt som andelen förvärvsarbetande kommer att minska.
- Vi måste nu planera för en bra äldreomsorg i framtiden, säger Peter Persson. Vad ska samhället tillhandahålla och vad ska individen själv ta ansvar för? Det behövs en rejäl diskussion om vilka krav som kan ställas på samhällsplanering, bostäder och servicetjänster som passar när man blir äldre.
För mer information: Avd. för vård och omsorg,
Sektionschef Margaretha Spjuth, tfn 08-452 77 98, mobil 070-319 77 98, margaretha.spjuth@skl.se,
Utredare Irene Lindström, tfn 08-452 77 91, mobil 070-601 54 00, irene.lindstrom@skl.se
Läs mer i rapporten (pdf-fil)
Bifogade dokument
Aktuellt om äldreomsorgen (pdf-fil
- Det ökande antalet äldre kräver bättre planering för boendet i framtiden, säger Peter Persson, ordförande i Svenska Kommunförbundets socialberedning. För att klara en bra äldreomsorg i framtiden måste vi tänka nytt. Vi måste bland annat satsa mer på förebyggande insatser och ett mer generellt stöd till de äldre.
I dag presenteras en ny rapport från Sveriges Kommuner och Landsting, Aktuellt om äldreomsorgen. I rapporten redovisas statistik från SCB, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting fram till 2004.
Rapporten visar bl a att antalet äldre som beviljats hemtjänst har ökat med 3 procent från 2003 till 2004. Antalet hemtjänsttimmar har också ökat under samma period med 5 procent. Det är de allra äldsta (80 år och äldre) som får mer hjälp från hemtjänsten för att kunna bo kvar hemma den sista tiden i livet. Under 2004 har drygt 130 000 äldre beviljats hemtjänst.
Antalet äldre i särskilda boenden har minskat med drygt 4 000 personer, men korttidsboendet har ökat. Kommunerna ger stöd med t ex bostadsanpassning, hemsänd mat, trygghetslarm, "Fixar-Malte osv, för att man ska kunna bo kvar hemma. Korttidsboendet har ökat med 6 500 vårddygn sedan 2003. Vilket innebär att många får en plats en kortare tid när det finns extra behov av stöd och för att anhöriga ska få avlastning.
Andelen heltidsanställda har ökat till 44 procent 2004 genom att allt fler deltidsarbetande utökar sin arbetstid. Sjukfrånvaron har minskat, framförallt när det gäller nya sjukskrivningar.
Kostnaden för äldreomsorgen uppgick 2004 till nästan 80 miljarder kronor varav merparten finansierades av skatter och generella bidrag från staten.
1,5 miljoner av Sveriges befolkning är idag 65 år och äldre (ca 17 procent). Antalet och andelen äldre ökar de närmaste decennierna. Kraven på äldreomsorg liksom kostnader kommer att öka, samtidigt som andelen förvärvsarbetande kommer att minska.
- Vi måste nu planera för en bra äldreomsorg i framtiden, säger Peter Persson. Vad ska samhället tillhandahålla och vad ska individen själv ta ansvar för? Det behövs en rejäl diskussion om vilka krav som kan ställas på samhällsplanering, bostäder och servicetjänster som passar när man blir äldre.
För mer information: Avd. för vård och omsorg,
Sektionschef Margaretha Spjuth, tfn 08-452 77 98, mobil 070-319 77 98, margaretha.spjuth@skl.se,
Utredare Irene Lindström, tfn 08-452 77 91, mobil 070-601 54 00, irene.lindstrom@skl.se
Läs mer i rapporten (pdf-fil)
Bifogade dokument
Aktuellt om äldreomsorgen (pdf-fil
24 oktober 2005
Allt färre partimedlemmar delar på politiska uppdrag
24 okt 2005|WEBBNUMMER: 8143 Dagens samhälle
Den som går med i ett politiskt parti har i dag en hygglig chans att också bli förtroendevald politiker, visar en ny rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS.
Liksom tidigare redovisningar av partiernas medlemsantal visar den nya rapporten att partimedlemmarna blir allt färre. Sedan början av 1990-talet har antalet medlemmar i de sju riksdagspartierna nästan halverats. Socialdemokraterna, moderaterna och centern har haft särskilt svårt att locka nya medlemmar i samma takt som de gamla lämnat partierna, skriver Olof Petersson, statsvetare och forskningsledare vid SNS.
Det betyder att allt färre personer delar på de cirka 75 000 politiska förtroendeuppdragen i kommuner och landsting. Omkring 45 000 personer beräknas ha ett eller flera av dessa förtroendeuppdrag. Totalt är ungefär 15 procent av partimedlemmarna också förtroendevalda politiker och i mindre partier är andelen större.
12 procent av socialdemokraternas och moderaternas medlemmar har ett uppdrag medan 26 procent av vänsterpartiets medlemmar har det. Av miljöpartiets och folkpartiets medlemmar har 22 respektive 20 procent ett politiskt uppdrag.
Att centerpartiet har många medlemmar i förhållande till antalet väljare avspeglas i att bara 7 procent av medlemmarna har ett förtroendeuppdrag.
Olof Petersson konstaterar att de minskande medlemsantalen lett till en professionalisering av politiken. Partierna har allt färre medlemmar som är allmänt samhällsintresserade men inte politiker, samtidigt som de förtroendevalda allt oftare avlönas för sina uppdrag.
Detta minskar partiernas kontaktytor mot allmänheten och gör massmedierna allt viktigare för opinionsbildningen, anser Olof Petersson.
Av Cecilia Granestrand
Den som går med i ett politiskt parti har i dag en hygglig chans att också bli förtroendevald politiker, visar en ny rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS.
Liksom tidigare redovisningar av partiernas medlemsantal visar den nya rapporten att partimedlemmarna blir allt färre. Sedan början av 1990-talet har antalet medlemmar i de sju riksdagspartierna nästan halverats. Socialdemokraterna, moderaterna och centern har haft särskilt svårt att locka nya medlemmar i samma takt som de gamla lämnat partierna, skriver Olof Petersson, statsvetare och forskningsledare vid SNS.
Det betyder att allt färre personer delar på de cirka 75 000 politiska förtroendeuppdragen i kommuner och landsting. Omkring 45 000 personer beräknas ha ett eller flera av dessa förtroendeuppdrag. Totalt är ungefär 15 procent av partimedlemmarna också förtroendevalda politiker och i mindre partier är andelen större.
12 procent av socialdemokraternas och moderaternas medlemmar har ett uppdrag medan 26 procent av vänsterpartiets medlemmar har det. Av miljöpartiets och folkpartiets medlemmar har 22 respektive 20 procent ett politiskt uppdrag.
Att centerpartiet har många medlemmar i förhållande till antalet väljare avspeglas i att bara 7 procent av medlemmarna har ett förtroendeuppdrag.
Olof Petersson konstaterar att de minskande medlemsantalen lett till en professionalisering av politiken. Partierna har allt färre medlemmar som är allmänt samhällsintresserade men inte politiker, samtidigt som de förtroendevalda allt oftare avlönas för sina uppdrag.
Detta minskar partiernas kontaktytor mot allmänheten och gör massmedierna allt viktigare för opinionsbildningen, anser Olof Petersson.
Av Cecilia Granestrand
Lättare att arbeta för medelålders och äldre
Åldersdiskriminering är vanlig på arbetsmarknaden. Arbetsgivare förlorar på att anställa äldre. Skattesystemet innebär att höginkomsttagare är högre beskattade än pensionärer. Det är mindre lönsamt att arbeta än att pensionera sig.
Arbetstagare har rätt att kvarstå till 67 år. Många äldre kan och vill arbeta längre, men inte alltid i samma arbete. De arbetsrättsliga reglerna och de nya sjukskrivningsreglerna inverkar negativt på företagens vilja att anställa överhuvudtaget, speciellt av äldre. De avhåller sig än mer från att anställa äldre på grund av avtalspensionsreglerna.
Nu finns ingen fixerad pensionsålder. Efter 61 år är det möjligt att gå i en, två eller tre fjärdedels pension. Så länge man arbetar tjänar man ytterligare pension, maximalt upp till 7,5 basbelopp per år.
Avtalspensionerna medför att arbetsgivare, enligt kommunalskattelagen, får göra skattefria avsättningar till pensionsförsäkringar med upp till 35 procent av lönerna. Många avtalspensioner baseras dock på det gamla ATP-systemet - de är ”förmånsbestämda” och leder till höga kostnader för arbetsgivare som anställer äldre med hög lön. Det kostar också att höja lönen efter anställning då arbetsgivaren under den korta tid som är kvar till pensionen måste betala in avgifter för att täcka den avtalade förmånen. Arbetsgivare avstår därför från att anställa äldre med hög lön - pensionskostnaderna blir för höga.
Vi Moderater vill därför att de avtalsslutande parterna går över till avgiftsbestämda istället för förmånsbestämda pensioner.
För att stimulera arbetsgivare att anställa fler äldre vill vi Moderater att arbetsgivaravgifterna ska tas bort för långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och personer i långvarigt socialbidragsberoende under minst ett år. De ska istället få så kallade nystartsjobb.
Vi Moderater vill också avskaffa statsskatten för arbetsinkomster efter 65 års ålder. Därutöver ska det finnas ett särskilt avdrag för alla arbetsinkomster.
Vi Moderater vill även att arbetsgivare ska vilja anställa äldre genom att underlätta tidsbegränsad anställning av personer över 61 år vilket underlättar viljan att byta arbete.
Det ökade sjuklöneansvaret motverkar önskan att anställa arbetstagare med hög risk för frånvaro.
Vi Moderater vill därför att det utvidgade arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen ska avskaffas.
Vi Moderater vill också stimulera parterna att göra om avtalspensionerna så att de blir avgiftsbestämda och därmed kan avsättas obeskattade.
Vi Moderater vill sålunda:
• erbjuda äldre, arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer nystartsjobb.
• underlätta för arbetsgivare att anställa äldre genom att ta bort det utvidgade arbetsgivaransvaret.
• ge företagen större möjlighet att visstidsanställa personer över 61 år.
• avskaffa den statliga skatten på arbetsinkomster för personer över 65 år.
• underlätta anställning av äldre genom ändrade regler för avsättningar till avtalspensioner.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Arbetstagare har rätt att kvarstå till 67 år. Många äldre kan och vill arbeta längre, men inte alltid i samma arbete. De arbetsrättsliga reglerna och de nya sjukskrivningsreglerna inverkar negativt på företagens vilja att anställa överhuvudtaget, speciellt av äldre. De avhåller sig än mer från att anställa äldre på grund av avtalspensionsreglerna.
Nu finns ingen fixerad pensionsålder. Efter 61 år är det möjligt att gå i en, två eller tre fjärdedels pension. Så länge man arbetar tjänar man ytterligare pension, maximalt upp till 7,5 basbelopp per år.
Avtalspensionerna medför att arbetsgivare, enligt kommunalskattelagen, får göra skattefria avsättningar till pensionsförsäkringar med upp till 35 procent av lönerna. Många avtalspensioner baseras dock på det gamla ATP-systemet - de är ”förmånsbestämda” och leder till höga kostnader för arbetsgivare som anställer äldre med hög lön. Det kostar också att höja lönen efter anställning då arbetsgivaren under den korta tid som är kvar till pensionen måste betala in avgifter för att täcka den avtalade förmånen. Arbetsgivare avstår därför från att anställa äldre med hög lön - pensionskostnaderna blir för höga.
Vi Moderater vill därför att de avtalsslutande parterna går över till avgiftsbestämda istället för förmånsbestämda pensioner.
För att stimulera arbetsgivare att anställa fler äldre vill vi Moderater att arbetsgivaravgifterna ska tas bort för långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och personer i långvarigt socialbidragsberoende under minst ett år. De ska istället få så kallade nystartsjobb.
Vi Moderater vill också avskaffa statsskatten för arbetsinkomster efter 65 års ålder. Därutöver ska det finnas ett särskilt avdrag för alla arbetsinkomster.
Vi Moderater vill även att arbetsgivare ska vilja anställa äldre genom att underlätta tidsbegränsad anställning av personer över 61 år vilket underlättar viljan att byta arbete.
Det ökade sjuklöneansvaret motverkar önskan att anställa arbetstagare med hög risk för frånvaro.
Vi Moderater vill därför att det utvidgade arbetsgivaransvaret i sjukförsäkringen ska avskaffas.
Vi Moderater vill också stimulera parterna att göra om avtalspensionerna så att de blir avgiftsbestämda och därmed kan avsättas obeskattade.
Vi Moderater vill sålunda:
• erbjuda äldre, arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer nystartsjobb.
• underlätta för arbetsgivare att anställa äldre genom att ta bort det utvidgade arbetsgivaransvaret.
• ge företagen större möjlighet att visstidsanställa personer över 61 år.
• avskaffa den statliga skatten på arbetsinkomster för personer över 65 år.
• underlätta anställning av äldre genom ändrade regler för avsättningar till avtalspensioner.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Äldre klarar vardagen trots försämrad hälsa
Uppdaterad 24 oktober 01:30 Från Dagens Medicin
Äldres hälsa har försämrats. Det tyder både svenska och internationella studier på. Men trots att de tycks vara sjukare klarar de äldre det dagliga livet bättre än förr.
Ökande meddellivslängd och alltfler friska år att se fram emot. Den ljusa bilden har länge målats upp av äldreforskare. På de senaste par åren har bilden grumlats något.
En studie av de äldstas hälsa, Sweold, visade häromåret att hälsan försämrats, för en del till och med kraftigt på tio år.
- Vi var förvånade, säger Mats Thorslund, professor vid äldreforskningscentrum, ARC, i Stockholm. Samma trend gick igen både när de äldre själva skattade sin hälsa och när de utförde olika slags tester.
Men detta var en liten studie och olika undersökningar har visat motstridiga reslutat. Därför har Mats Thorslund och kollegan Marti G Parker nu gjort en omfattande genomgång av både svensk och utländsk forskning, som redovisas i kommande nummer av Läkartidningen.
- Framför allt har det verkat som om stora amerikanska studier givit en ljusare bild av äldres hälsa, säger Mats Thorslund.
Vid en närmare granskning visade det sig att de goda resultaten främst gällde hur äldre klarade sig när det gällde sådant som att handla, laga mat och liknande. Den förbättringen går igen även i svenska studier.
- Däremot ser vi försämringar när det gäller sjuklighet. Här verkar inte den positiva utvecklingen under 70- och 80-talen ha fortsatt, säger Mats Thorslund.
Fler än förr uppger att de har lättare besvär, enligt vissa undersökningar anger fler också att de har svårare sjukdomar. Fler än tidigare anger också att de har flera krämpor samtidigt.
- Man kan förstås fråga sig hur säkra de här svaren är, säger Mats Thorslund. Nästan alla undersökningar baseras på att de äldre själva får uppskatta hur de mår. Kraven på god hälsa kan ha ökat. Eftersom
diagnostiken blivit bättre innebär det också att många fler har diagnoser som diabetes eller hjärtsjukdomar. Medvetenheten är högre vilket säkert också påverkar svaren.
- Men hur man än tolkar svaren innebär detta ett ökat tryck på sjukvården.
Bättre sjukvård kan paradoxalt nog vara ett skäl till ökad sjuklighet.
- Många fler räddas till livet efter exempelvis en stroke. Men det kan ske till priset av sämre hälsa, menar Mats Thorslund.
Samtidigt är det lättare även för äldre att klara sig själva i dag, även om de lider av olika sjukdomar.
- De äldres funktionsförmåga har förbättrats, trots att de tycks ha blivit sjukare, säger Mats Thorslund.
Detta till synes motsägelsefulla resultat kan hänga ihop med att bostäderna är bättre anpassade, att det finns fler hjälpmedel som rollatorer, att många har mikrovågs-
ugnar och att även äldre män klarar att själva laga sin mat.
- Skulle tendenserna hålla i sig innebär det mindre behov av hemtjänst och ökat behov av sjukvård.
Men prognoser för framtiden vågar han sig inte på.
- Vi vet inte hur åldrandet blir för fyrtiotalisterna som haft en helt annan livssituation än dagens äldsta.
Kari Molin
Äldres hälsa har försämrats. Det tyder både svenska och internationella studier på. Men trots att de tycks vara sjukare klarar de äldre det dagliga livet bättre än förr.
Ökande meddellivslängd och alltfler friska år att se fram emot. Den ljusa bilden har länge målats upp av äldreforskare. På de senaste par åren har bilden grumlats något.
En studie av de äldstas hälsa, Sweold, visade häromåret att hälsan försämrats, för en del till och med kraftigt på tio år.
- Vi var förvånade, säger Mats Thorslund, professor vid äldreforskningscentrum, ARC, i Stockholm. Samma trend gick igen både när de äldre själva skattade sin hälsa och när de utförde olika slags tester.
Men detta var en liten studie och olika undersökningar har visat motstridiga reslutat. Därför har Mats Thorslund och kollegan Marti G Parker nu gjort en omfattande genomgång av både svensk och utländsk forskning, som redovisas i kommande nummer av Läkartidningen.
- Framför allt har det verkat som om stora amerikanska studier givit en ljusare bild av äldres hälsa, säger Mats Thorslund.
Vid en närmare granskning visade det sig att de goda resultaten främst gällde hur äldre klarade sig när det gällde sådant som att handla, laga mat och liknande. Den förbättringen går igen även i svenska studier.
- Däremot ser vi försämringar när det gäller sjuklighet. Här verkar inte den positiva utvecklingen under 70- och 80-talen ha fortsatt, säger Mats Thorslund.
Fler än förr uppger att de har lättare besvär, enligt vissa undersökningar anger fler också att de har svårare sjukdomar. Fler än tidigare anger också att de har flera krämpor samtidigt.
- Man kan förstås fråga sig hur säkra de här svaren är, säger Mats Thorslund. Nästan alla undersökningar baseras på att de äldre själva får uppskatta hur de mår. Kraven på god hälsa kan ha ökat. Eftersom
diagnostiken blivit bättre innebär det också att många fler har diagnoser som diabetes eller hjärtsjukdomar. Medvetenheten är högre vilket säkert också påverkar svaren.
- Men hur man än tolkar svaren innebär detta ett ökat tryck på sjukvården.
Bättre sjukvård kan paradoxalt nog vara ett skäl till ökad sjuklighet.
- Många fler räddas till livet efter exempelvis en stroke. Men det kan ske till priset av sämre hälsa, menar Mats Thorslund.
Samtidigt är det lättare även för äldre att klara sig själva i dag, även om de lider av olika sjukdomar.
- De äldres funktionsförmåga har förbättrats, trots att de tycks ha blivit sjukare, säger Mats Thorslund.
Detta till synes motsägelsefulla resultat kan hänga ihop med att bostäderna är bättre anpassade, att det finns fler hjälpmedel som rollatorer, att många har mikrovågs-
ugnar och att även äldre män klarar att själva laga sin mat.
- Skulle tendenserna hålla i sig innebär det mindre behov av hemtjänst och ökat behov av sjukvård.
Men prognoser för framtiden vågar han sig inte på.
- Vi vet inte hur åldrandet blir för fyrtiotalisterna som haft en helt annan livssituation än dagens äldsta.
Kari Molin
21 oktober 2005
19 oktober 2005
Medborgarmotion
Medborgarmotion till Kommunfullmäktige i Ronneby Kommun
Förslag att stoppa ombyggnad av Vidablicks höghusdel på grund av bristfällig utrymningsdimensionering
Med hänvisning till
1) Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre”
Förslag att stoppa ombyggnad av Vidablicks höghusdel på grund av bristfällig utrymningsdimensionering
Med hänvisning till
1) Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre”
samt till
2) Boverkets Rapport från februari 2004 ”Utrymningsdimensionering”
hemställer jag att planerad ombyggnad av Vidablicks höghusdel stoppas och ersätts med alternativ utbyggnadsplan för äldreomsorgen i Ronneby.
Med särskilda boendeformer för äldre avses bostäder enligt 20 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620).
Boverkets Föreskrifter och allmänna råd och Boverkets rapport innehåller bland annat följande:
Ad 1. ”I fråga om särskilda boendeformer för äldre får, för en mindre grupp boende, bostadens inredning och utrustning för matlagning, utrymme för matplats samt rum eller del av rum för daglig samvaro delvis utgöras av gemensamma utrymmen i anslutning till de enskilda lägenheterna. De gemensamma utrymmena skall vara så stora och välutrustade att de utgör fullgod kompensation för inskränkningarna i den enskilda lägenhetens standard. Bostäderna skall medge en god arbetsmiljö för vårdpersonal. Gruppbostäder avsedda för åldersdementa behöver inte vara utrustade för matlagning i de enskilda lägenheterna. I sådana fall skall dock nödvändiga installationer för detta vara förberedda.”
Ad 2. ”Kraven enligt BBR är att byggnaden skall utformas så att tillfredsställande utrymning kan ske vid brand. Det innebär att verksamheten i och utformningen av byggnaden avgör på vilken nivå brandskyddet skall vara. Verksamheter med större risk för personskada, till exempel samlingslokaler, hotell och vårdanläggningar, förses med ett mer omfattande skydd. Kraven i BBR innebär också att brandskyddet måste underhållas och att funktionen kontrolleras på ett tillfredsställande sätt. I många fall är utrymningen dessutom beroende av en fungerande organisation som övar regelbundet. Därmed inte sagt att byggnaden kan garantera en total säkerhet under alla omständigheter.
Utrymning kan ske antingen direkt till en säker plats i det fria eller till en säker flyktplats inom en byggnad. Den första strategin är den klart dominerande och också den önskvärda. För att byggnaden skall kunna utrymmas måste utrymningsvägen vara säker och möjlig att använda. Det ställer krav på framkomlighet och gångavstånd i utrymningsvägarna och till dem. Utrymning till en så kallad säker flyktplats kan också ske. Detta är en ovanlig strategi men kan tillämpas i exempelvis höga hus där en utrymning till det fria kan vara alltför tidskrävande att genomföra.
Personer med funktionshinder kan ha svårt att utrymma via en byggnads utrymningsvägar, speciellt om dessa utgörs av trappor. För att underlätta utrymningen för dessa kan olika förbättringar göras till exempel genom att förse trapphallar med ett större utrymme som rymmer en rullstol. Ett annat alternativ kan vara att förse byggnaden med utrymme, foajé eller liknande inom egen brandcell, i direkt anslutning till respektive trappa. De som har svårt att gå i trappor kan då vänta i den brandcellen tills dess att hjälp med förflyttning till annan våning anländer. Denna strategi är vanligt förekommande på vissa vårdanläggningar där utrymning till en intilliggande vårdavdelning kan ske. Liknande strategi kan med fördel användas även i andra verksamheter. Den intilliggande brandcellen kan vanligen inte betraktas som en så kallad säker flyktplats, se avsnitt 3.2, utan utgör en tillfällig utrymningsplats varifrån utrymningen sedan kan fortsätta till det fria.
Det viktiga i sammanhanget är att vara medveten om att människor har olika möjligheter att sätta sig i säkerhet och att det bör beaktas vid projekteringen av brandskyddet. För att personer med funktionshinder ska kunna sätta sig i säkerhet vid brand och i andra nödsituationer förutsätts att byggnaden är utformad så att det kan underlättas till exempel genom att:
· utrymningsvägen är utan trappor, trappsteg, höga trösklar och dylikt,
· öppningsanordning till dörr i utrymningsväg sitter inom räckhåll för personer som använder rullstol och är lätt att förstå och hantera
· larmknappar för att aktivera brandlarm och utrymningslarm sitter inom räckhåll för personer som använder rullstol,
· personer med funktionshinder kan uppfatta utrymningslarm och information i samband med utrymning.
För att minska risken att personer blir instängda i återvändsgångar eller nischer bör sådana göras så korta som möjligt och helst undvikas.
Trappa som passerar förbi dörr till det fria kan exempelvis förses med grind som tillsammans med tydlig markering gör personer uppmärksamma på att inte fortsätta ner i en källare. Personer som utrymmer skall skyddas från nedfallande byggnadsdelar. Det är till exempel aktuellt i de fall där glas används som takmaterial eller fasadmaterial. Även ett undertak kan utgöra en fara och dessa, inklusive infästningsdetaljerna, bör därför utformas så de inte faller ner under brandens tidiga skede, det vill säga normalt de första 10 minuterna.”
Jag hänvisar också till en vidlyftig dokumentation med anledning av inträffade bränder vid ett flertal vårdinstitutioner på senare tid.
Ronneby 2005-10-19
Med högaktning
Bo Arnesjö
Villa Haga
Hagagatan 3
37236 Ronneby
E-post: mailto:arnesjo.bo@telia.com
12 oktober 2005
09 oktober 2005
Blekingarnas offentliga skuldsättning
I Riksgäldskontorets rapporter samt landstingens och kommunernas bokslut för år 2004 kan utläsas:
Vid nyår 2004/2005 var den svenska statsskulden nära 1 260 miljarder kronor. Det motsvarar nära 140 000 kronor per invånare eller 220 000 kronor per person i arbetsför ålder (16 - 64 år). Lånebehovet under år 2005 är 53 miljarder och ytterligare cirka 60 miljarder kronor 2006.
Landstinget Blekinge hade samtidigt totala skulder på 10 297 kronor per invånare eller 16 552 kronor per bleking i arbetsför ålder. Då hade alla ekonomiska tillgångar och bokförda anläggningstillgångar dragits ifrån. En total skuld om drygt 2,8 miljarden inkluderar en pensionsskuld om nära 2,2 miljarder kronor.
I Blekinges kommuner varierade skuldsättningen. Kommunerna i Olofström och Ronneby hade levt kraftigt över sina tillgångar och hade totala kommunala skulder och borgensåtaganden på nära 40 000 kronor respektive 22 100 kronor per invånare i arbetsför ålder efter det att alla ekonomiska och bokförda anläggningstillgångar dragits ifrån. I Karlshamn, Karlskrona och Sölvesborg överträffade de bokförda tillgångarna skulderna med 9 263, 14 479 respektive 39 430 kronor per arbetsför invånare. Med undantag av Sölvesborg låg alla Blekinges kommuner skuldmässigt över riksgenomsnittet.
Beräkningarna ovan utgår från att de bokförda anläggningstillgångarna överensstämmer med vad marknaden är beredd att betala vid eventuell försäljning, exempelvis av kommunala byggnader. Om priserna blir lägre, så är skulderna ännu större! Vidare har inte hänsyn tagits till den stora arbetslösheten, sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna, som reducerar arbetsstyrkan med upp emot 15 - 20 procent och därmed ytterligare ökar skuldbördan per sysselsatt.
Totalt sett lever den offentliga verksamheten i Blekinge, ledd av socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna, över sina tillgångar eller åtminstone utan marginaler. Ett lysande undantag är Sölvesborg, vilket manar till efterföljd. En sammanlagd statlig, landstingskommunal och kommunal offentlig skuldbelastning på minst 300 000 kronor exklusive räntekostnader på de blekingar, som arbetar, är helt orimlig.
I detta prekära ekonomiska läge går investeringsplaneringen i blekingekommunerna på högvarv, speciellt i våra två mest bekymmersamma kommuner – Olofström (simhall 40 miljoner) och Ronneby (ombyggnad av Vidablick 130 miljoner, bro över järnvägen 37 miljoner, rondeller 15 miljoner etcetera). De låga räntorna och bankernas villighet att låna ut pengar utgör inget hinder. Men det kan komma surt efteråt!
Gör antagandet att räntorna höjs med 2 – 3 procent som förutskickats. Då måste den kommunala skuldsättningen ökas ytterligare och skatterna höjas högst avsevärt för att vi ska klara räntorna och amorteringarna. Eftersom kommuner och landsting inte kan försättas i konkurs blir det de arbetsföra invånarna, som måste träda emellan. Men inte ens stora skattehöjningar kommer att räcka! Möjligen en stark tillväxt bland annat genom att bedriva en framtidsinriktad näringslivspolitik!
När gemene man tvingas låna för att kunna betala sina räntor och amorteringar är hon eller han på ruinens brant. Det gäller också kommuner. Regimskifte, snar rekonstruktion och skuldsanering krävs! Det hastar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Boo-Walter Eriksson (m), Ronneby
Vid nyår 2004/2005 var den svenska statsskulden nära 1 260 miljarder kronor. Det motsvarar nära 140 000 kronor per invånare eller 220 000 kronor per person i arbetsför ålder (16 - 64 år). Lånebehovet under år 2005 är 53 miljarder och ytterligare cirka 60 miljarder kronor 2006.
Landstinget Blekinge hade samtidigt totala skulder på 10 297 kronor per invånare eller 16 552 kronor per bleking i arbetsför ålder. Då hade alla ekonomiska tillgångar och bokförda anläggningstillgångar dragits ifrån. En total skuld om drygt 2,8 miljarden inkluderar en pensionsskuld om nära 2,2 miljarder kronor.
I Blekinges kommuner varierade skuldsättningen. Kommunerna i Olofström och Ronneby hade levt kraftigt över sina tillgångar och hade totala kommunala skulder och borgensåtaganden på nära 40 000 kronor respektive 22 100 kronor per invånare i arbetsför ålder efter det att alla ekonomiska och bokförda anläggningstillgångar dragits ifrån. I Karlshamn, Karlskrona och Sölvesborg överträffade de bokförda tillgångarna skulderna med 9 263, 14 479 respektive 39 430 kronor per arbetsför invånare. Med undantag av Sölvesborg låg alla Blekinges kommuner skuldmässigt över riksgenomsnittet.
Beräkningarna ovan utgår från att de bokförda anläggningstillgångarna överensstämmer med vad marknaden är beredd att betala vid eventuell försäljning, exempelvis av kommunala byggnader. Om priserna blir lägre, så är skulderna ännu större! Vidare har inte hänsyn tagits till den stora arbetslösheten, sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna, som reducerar arbetsstyrkan med upp emot 15 - 20 procent och därmed ytterligare ökar skuldbördan per sysselsatt.
Totalt sett lever den offentliga verksamheten i Blekinge, ledd av socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna, över sina tillgångar eller åtminstone utan marginaler. Ett lysande undantag är Sölvesborg, vilket manar till efterföljd. En sammanlagd statlig, landstingskommunal och kommunal offentlig skuldbelastning på minst 300 000 kronor exklusive räntekostnader på de blekingar, som arbetar, är helt orimlig.
I detta prekära ekonomiska läge går investeringsplaneringen i blekingekommunerna på högvarv, speciellt i våra två mest bekymmersamma kommuner – Olofström (simhall 40 miljoner) och Ronneby (ombyggnad av Vidablick 130 miljoner, bro över järnvägen 37 miljoner, rondeller 15 miljoner etcetera). De låga räntorna och bankernas villighet att låna ut pengar utgör inget hinder. Men det kan komma surt efteråt!
Gör antagandet att räntorna höjs med 2 – 3 procent som förutskickats. Då måste den kommunala skuldsättningen ökas ytterligare och skatterna höjas högst avsevärt för att vi ska klara räntorna och amorteringarna. Eftersom kommuner och landsting inte kan försättas i konkurs blir det de arbetsföra invånarna, som måste träda emellan. Men inte ens stora skattehöjningar kommer att räcka! Möjligen en stark tillväxt bland annat genom att bedriva en framtidsinriktad näringslivspolitik!
När gemene man tvingas låna för att kunna betala sina räntor och amorteringar är hon eller han på ruinens brant. Det gäller också kommuner. Regimskifte, snar rekonstruktion och skuldsanering krävs! Det hastar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Boo-Walter Eriksson (m), Ronneby
07 oktober 2005
Tandvård för alla
Regeringen har infört ett högkostnadsskydd för tandvård hos äldre över 65 år. Kostnaderna har blitt fyra gånger högre än beräknat. Genom köer, närmast oövervinnelig administration och prisregleringar har man försökt minska kostnadsutvecklingen. Väntetider och krångliga ansökningsrutiner har blitt resultatet.
Prisregleringen har gjort det olönsamt för tandläkare att utföra omfattande behandlingar hos äldre. De hänvisas istället till folktandvården eller specialisttandvården. De höga kostnaderna flyttas då från den statliga tandvårdsförmånen till landstingen.
Trots det så kallade högkostnadsskyddet är egenavgifterna för höga för äldre. De skulle ha begränsats till 7700 kronor men vissa material och nödvändiga förberedande undersökningar och behandlingar ingår inte. Det kan handla om mer än den dubbla kostnaden för exempelvis proteser.
Andra nackdelar är att när väl självrisken för proteser är nådd så ersätts alla kostnader, vilket eliminerar varje form av kostnadsmedvetande. I förlängningen leder det till att andra regleringar måste införas, som köer och restriktiva behovsbedömningar. Personer strax under 65 år skjuter dessutom upp sin tandvård med risk för försämrad tandhälsa och följdproblem på grund därav.
Vi Moderater föreslår att man istället inför ett högkostnadsskydd som helt styrs av vårdbehovet och inte av åldern. Det ska gälla alla med ett omfattande behov av dyr tandvård. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de tillgängliga medlen kan användas effektivt för dem med stora behov.
Vi vill att personer med normalt tandstatus själva ska få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd om 3000 kronor. Självrisken därutöver bör subventioneras med 60 procent upp till 15000 kronor per år och däröver med 80 procent.
De med störst behov av tandvård garanteras då rimliga kostnader för omfattande behandlingar. Vi vill också att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt i de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Våra förslag ger bättre kostnadsmedvetande, större valfrihet, samt ett enklare, enhetligare och mera lättbegripligt system.
Vi Moderater vill sålunda införa ett högkostnadsskydd i tandvården som gäller för alla åldersgrupper och inkluderar förarbeten och material. Vi vill avskaffa den av regeringen införda prisregleringen för privattandläkare som utför arbeten på patienter över 65 år.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Roger Fredriksson (m), Ronneby
Henrik Gliveson (m), Ronneby
Anders Lund (m), Ronneby
Christoffer Stenström (m), Ronneby
Prisregleringen har gjort det olönsamt för tandläkare att utföra omfattande behandlingar hos äldre. De hänvisas istället till folktandvården eller specialisttandvården. De höga kostnaderna flyttas då från den statliga tandvårdsförmånen till landstingen.
Trots det så kallade högkostnadsskyddet är egenavgifterna för höga för äldre. De skulle ha begränsats till 7700 kronor men vissa material och nödvändiga förberedande undersökningar och behandlingar ingår inte. Det kan handla om mer än den dubbla kostnaden för exempelvis proteser.
Andra nackdelar är att när väl självrisken för proteser är nådd så ersätts alla kostnader, vilket eliminerar varje form av kostnadsmedvetande. I förlängningen leder det till att andra regleringar måste införas, som köer och restriktiva behovsbedömningar. Personer strax under 65 år skjuter dessutom upp sin tandvård med risk för försämrad tandhälsa och följdproblem på grund därav.
Vi Moderater föreslår att man istället inför ett högkostnadsskydd som helt styrs av vårdbehovet och inte av åldern. Det ska gälla alla med ett omfattande behov av dyr tandvård. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de tillgängliga medlen kan användas effektivt för dem med stora behov.
Vi vill att personer med normalt tandstatus själva ska få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd om 3000 kronor. Självrisken därutöver bör subventioneras med 60 procent upp till 15000 kronor per år och däröver med 80 procent.
De med störst behov av tandvård garanteras då rimliga kostnader för omfattande behandlingar. Vi vill också att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt i de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Våra förslag ger bättre kostnadsmedvetande, större valfrihet, samt ett enklare, enhetligare och mera lättbegripligt system.
Vi Moderater vill sålunda införa ett högkostnadsskydd i tandvården som gäller för alla åldersgrupper och inkluderar förarbeten och material. Vi vill avskaffa den av regeringen införda prisregleringen för privattandläkare som utför arbeten på patienter över 65 år.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Roger Fredriksson (m), Ronneby
Henrik Gliveson (m), Ronneby
Anders Lund (m), Ronneby
Christoffer Stenström (m), Ronneby
03 oktober 2005
”Kvarlämnad i limbo”
I Läkartidningen 39/2005 diskuterar allmänläkarna C. Bengtsson och G. Eliasson ordet limbo (latin för ”gräns”). Det används för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när eller om något i den egna vården eller omsorgen kommer att hända. Andra betydelser är att ”vara förbisedd”, att ”vara åsidosatt” eller att ”befinna sig i ett obestämt tillstånd”.
En ny studie visar att speciellt äldre patienter kan känna sig ”kvarlämnade i limbo”.
Patienter och personal upplever inte sällan fem olika brister i omhändertagandet. De är:
• att ha svårighet att ”komma till” - inte få tillgång till adekvat vård i tid
• att inte ”passa in” - vården är inte anpassad till patientens behov utan till sjukvårdens
• att inte ”få veta vad som är på gång” - inte få information
• att inte ha ”kontinuitet” - bristande personkontinuitet eller samordning och kommunikation mellan vårdgivare
• att bli ”kvarlämnad i limbo” - en obestämd väntan utan att veta när, eller om, något i en vårdprocess ska ske.
Det sistnämnda inträffar ofta i övergången mellan primärvård och sjukhus. Man förutsätter att vården och omsorgen har utstakade, personliga ”färdvägar” mot vissa slutmål. Om man inte får klara besked om vårdförloppet med dess mål eller om vad som ska hända och när, känner man sig ”lämnad i sticket” – ”kvarlämnad i limbo”.
Att veta när nästa åtgärd är inplanerad och att uppleva att vården trots allt rullar på som planerat är sålunda viktigt. Patienternas uppfattningar om deras vårdförlopp borde användas som indikator på vårdkvalitet!
Är det då vanligt att patienter känner sig förbisedda, åsidosatta eller upplever att deras vårdprocess gått i stå? Att döma av alla de kontakter jag får som politiker, tror jag det. Forskning och utveckling inom omhändertagande och vårdkvalitet syns nödvändig.
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
En ny studie visar att speciellt äldre patienter kan känna sig ”kvarlämnade i limbo”.
Patienter och personal upplever inte sällan fem olika brister i omhändertagandet. De är:
• att ha svårighet att ”komma till” - inte få tillgång till adekvat vård i tid
• att inte ”passa in” - vården är inte anpassad till patientens behov utan till sjukvårdens
• att inte ”få veta vad som är på gång” - inte få information
• att inte ha ”kontinuitet” - bristande personkontinuitet eller samordning och kommunikation mellan vårdgivare
• att bli ”kvarlämnad i limbo” - en obestämd väntan utan att veta när, eller om, något i en vårdprocess ska ske.
Det sistnämnda inträffar ofta i övergången mellan primärvård och sjukhus. Man förutsätter att vården och omsorgen har utstakade, personliga ”färdvägar” mot vissa slutmål. Om man inte får klara besked om vårdförloppet med dess mål eller om vad som ska hända och när, känner man sig ”lämnad i sticket” – ”kvarlämnad i limbo”.
Att veta när nästa åtgärd är inplanerad och att uppleva att vården trots allt rullar på som planerat är sålunda viktigt. Patienternas uppfattningar om deras vårdförlopp borde användas som indikator på vårdkvalitet!
Är det då vanligt att patienter känner sig förbisedda, åsidosatta eller upplever att deras vårdprocess gått i stå? Att döma av alla de kontakter jag får som politiker, tror jag det. Forskning och utveckling inom omhändertagande och vårdkvalitet syns nödvändig.
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
23 september 2005
Minister-nej till nationell cancerplan!
Krav på att ta fram en Nationell Cancerplan framfördes redan på Läkarstämman 2001. Den Internationella Cancerunionen (UICC) har anmodat alla länder att göra detsamma. Alla kliniska och akademiska chefer för onkologiska verksamheter i Sverige har nu upprepat samma krav med starkt stöd av cancerpatienternas organisationer (SvD Brännpunkt 4/4, 8/6). Det ansvariga statsrådet Ylva Johansson (s) har, cyniskt nog, sagt nej (Dagens Medicin 14/9 och 22/9).
Det inträffar nu 45 000 nya cancerfall per år. Var tredje svensk får cancer. Ökningen beror på ökad cancerrisk och att vi blir äldre. Antalet med kvarvarande cancer ökar ännu mer. Även om 60 procent av cancerfallen botas är cancer den näst vanligaste dödsorsaken. En tröst är att prognosen blir allt bättre.
Att fler överlever ställer stora krav på vården och omsorgen. Internationellt sett har Sverige hittills haft en bra cancersjukvård men patientorganisationerna och verksamhetscheferna oroar sig nu för framtiden.
Socialstyrelsen och SBU har visat att cancervården förbrukar 7 procent av vårdens resurser trots att var tredje svensk drabbas. Kostnadsökningen har varit marginell under tio år trots en kraftigt förbättrad diagnostik, behandling och omsorg. Omfördelning kan inte längre möta kostnadsökningarna.
Bruket av nya läkemedel och andra resurser som strålbehandling, avancerad bilddiagnostik, specialutbildad personal etcetera varierar kraftigt. Modern cancervård erbjuds sålunda inte på ett likformigt och rättvist sätt!
Prioriteringsutredningen 1995 fastslog att sjukvårdens resurser i första hand ska utnyttjas till de svårast sjuka. Effekter därav ses ännu inte inom cancervården. Brister har bland annat påvisats i Socialstyrelsens utredningar om omhändertagandet av patienter med återfall och om vården i livets slutskede.
En nationell cancerplan skulle blottlägga behov inom alla aspekter av cancervården inklusive förebyggande verksamhet, forskning och utbildning. Man skulle då kunna bygga upp adekvat beredskap att hantera det växande cancerproblemet, livskvalitetsfrågorna, behov av psykosocial service och rehabilitering. Nya rön inom patologin, cytologin och bilddiagnostiken skulle snabbare kunna nå de drabbade med bättre diagnostik och säkrare metoder att förutsäga behandlingsresultaten.
Många länder omkring oss har stor nytta av en nationell cancerplan. I vårt land tycks ingen ha det samlade ansvaret. Vårdansvaret ligger hos landstingen, men staten, med sitt ansvar för forskning och utbildning, är delaktig. Läkemedelsverket godkänner nya läkemedel men har inte mandat att introducera dem.
Vi utnyttjar ett stort intellektuellt kapital för forskning, utbildning och högspecialiserad vård inom cancerområdet. Om inte det och resurserna i övrigt utnyttjas effektivt finns det stark risk för att cancerpatienter hänvänder sig utomlands för vård. Det skulle medföra ännu större finansieringssvårigheter och en påtaglig nedmontering av vår egen cancerverksamhet.
Ett socialdemokratiskt manifest - "Vi utvecklar vården" - har nu presenterats. Man vill "sätta patientens perspektiv och rättigheter i centrum". Patienterna ska få ställa krav på beslutsfattarna och sjukvårdens professioner ska få starkare mandat att driva utvecklingen.
Socialdemokraterna ska dock behålla makten. Ett exempel är att förslaget att ta fram en nationell handlingsplan för cancervården blankt avslås av vårdminister Ylva Johansson (s) trots att lokala politiker på många håll misslyckats.
Vården ska "fördelas rättvist efter behov", men i cancersjukvården är så inte fallet trots dess allra högsta prioritering. Ändå tillförs inte resurser där de behövs och ändå är behandlingsmöjligheterna olika över landet.
Sjukvården har en omvittnat dålig tillgänglighet. Orsaken är otillräckliga resurser och att det främsta sättet att styra är ransonering. Sjukvården prioriteras inte gentemot andra offentliga uppgifter. Tidigare vårdminister Lars Engqvist (s) sa att vården borde få 10 procent av BNP. I dag, efter ytterligare tre års socialdemokratiskt styre, får sjukvården mellan en och två procent mindre.
Inte undra på att vi halkar efter i FN´s välfärdsliga.
Bo Arnesjö (m), ledamot, Gustav Nilsson (m), Landstingsråd,
Landstinget Blekinge
Det inträffar nu 45 000 nya cancerfall per år. Var tredje svensk får cancer. Ökningen beror på ökad cancerrisk och att vi blir äldre. Antalet med kvarvarande cancer ökar ännu mer. Även om 60 procent av cancerfallen botas är cancer den näst vanligaste dödsorsaken. En tröst är att prognosen blir allt bättre.
Att fler överlever ställer stora krav på vården och omsorgen. Internationellt sett har Sverige hittills haft en bra cancersjukvård men patientorganisationerna och verksamhetscheferna oroar sig nu för framtiden.
Socialstyrelsen och SBU har visat att cancervården förbrukar 7 procent av vårdens resurser trots att var tredje svensk drabbas. Kostnadsökningen har varit marginell under tio år trots en kraftigt förbättrad diagnostik, behandling och omsorg. Omfördelning kan inte längre möta kostnadsökningarna.
Bruket av nya läkemedel och andra resurser som strålbehandling, avancerad bilddiagnostik, specialutbildad personal etcetera varierar kraftigt. Modern cancervård erbjuds sålunda inte på ett likformigt och rättvist sätt!
Prioriteringsutredningen 1995 fastslog att sjukvårdens resurser i första hand ska utnyttjas till de svårast sjuka. Effekter därav ses ännu inte inom cancervården. Brister har bland annat påvisats i Socialstyrelsens utredningar om omhändertagandet av patienter med återfall och om vården i livets slutskede.
En nationell cancerplan skulle blottlägga behov inom alla aspekter av cancervården inklusive förebyggande verksamhet, forskning och utbildning. Man skulle då kunna bygga upp adekvat beredskap att hantera det växande cancerproblemet, livskvalitetsfrågorna, behov av psykosocial service och rehabilitering. Nya rön inom patologin, cytologin och bilddiagnostiken skulle snabbare kunna nå de drabbade med bättre diagnostik och säkrare metoder att förutsäga behandlingsresultaten.
Många länder omkring oss har stor nytta av en nationell cancerplan. I vårt land tycks ingen ha det samlade ansvaret. Vårdansvaret ligger hos landstingen, men staten, med sitt ansvar för forskning och utbildning, är delaktig. Läkemedelsverket godkänner nya läkemedel men har inte mandat att introducera dem.
Vi utnyttjar ett stort intellektuellt kapital för forskning, utbildning och högspecialiserad vård inom cancerområdet. Om inte det och resurserna i övrigt utnyttjas effektivt finns det stark risk för att cancerpatienter hänvänder sig utomlands för vård. Det skulle medföra ännu större finansieringssvårigheter och en påtaglig nedmontering av vår egen cancerverksamhet.
Ett socialdemokratiskt manifest - "Vi utvecklar vården" - har nu presenterats. Man vill "sätta patientens perspektiv och rättigheter i centrum". Patienterna ska få ställa krav på beslutsfattarna och sjukvårdens professioner ska få starkare mandat att driva utvecklingen.
Socialdemokraterna ska dock behålla makten. Ett exempel är att förslaget att ta fram en nationell handlingsplan för cancervården blankt avslås av vårdminister Ylva Johansson (s) trots att lokala politiker på många håll misslyckats.
Vården ska "fördelas rättvist efter behov", men i cancersjukvården är så inte fallet trots dess allra högsta prioritering. Ändå tillförs inte resurser där de behövs och ändå är behandlingsmöjligheterna olika över landet.
Sjukvården har en omvittnat dålig tillgänglighet. Orsaken är otillräckliga resurser och att det främsta sättet att styra är ransonering. Sjukvården prioriteras inte gentemot andra offentliga uppgifter. Tidigare vårdminister Lars Engqvist (s) sa att vården borde få 10 procent av BNP. I dag, efter ytterligare tre års socialdemokratiskt styre, får sjukvården mellan en och två procent mindre.
Inte undra på att vi halkar efter i FN´s välfärdsliga.
Bo Arnesjö (m), ledamot, Gustav Nilsson (m), Landstingsråd,
Landstinget Blekinge
18 september 2005
12 september 2005
31 augusti 2005
Kulturlivet i Ronneby
Till för några få år sedan formligen sjöd kulturlivet i Bergslagen i Ronneby. Kulturcentrum gjorde starka skäl för namnet. Utställningshallen höll på att bli en attraktiv internationell utställningsarena med återkommande unika utställningar av kända konstnärer. Med starkt stöd av dåvarande kommunledning och genom ett uppoffrande arbete av dåtidens kulturchef och kultursekreterare kunde vi Ronnebybor uppleva enastående musik- och teaterarrangemang, kända författare och föredragshållare, många ”ronnebyprofiler”, ”after work”-aktiviteter, soppluncher, soaréer, jazzdagar, kultivaler med mera. Allt detta arrangerades med stort engagemang och Ronneby kommun valdes till och med till Årets kulturkommun i Sverige!
Vad finns kvar av allt detta?
Knappast något!
Nu knakar dessutom samarbetet med Mor Oliviagården i fogarna. Med ideella insatser av Karin Nilsson har Mor Oliviagården skötts på ett synnerligen aktivt och attraktivt sätt under ett 20-tal år. Där sysselsätts 10 – 12 personer, alla med arbetshinder. Nu ska allt detta läggas ner på grund av samarbetssvårigheter med kulturnämnden.
Om samarbetssvårigheterna beror på personliga eller ideologiska motsättningar måste dessa omedelbart överbryggas. Det är inte bara kulturlivet som gör en förlust utan även ett stort antal personer med svårigheter på arbetsmarknaden, som förlorar sina värdefulla arbeten.
Kulturnämnden, med ordföranden vänsterpartisten Peter Bowin i spetsen, vad sysslar ni med egentligen? Vi Ronnebybor kräver skärpning!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Vad finns kvar av allt detta?
Knappast något!
Nu knakar dessutom samarbetet med Mor Oliviagården i fogarna. Med ideella insatser av Karin Nilsson har Mor Oliviagården skötts på ett synnerligen aktivt och attraktivt sätt under ett 20-tal år. Där sysselsätts 10 – 12 personer, alla med arbetshinder. Nu ska allt detta läggas ner på grund av samarbetssvårigheter med kulturnämnden.
Om samarbetssvårigheterna beror på personliga eller ideologiska motsättningar måste dessa omedelbart överbryggas. Det är inte bara kulturlivet som gör en förlust utan även ett stort antal personer med svårigheter på arbetsmarknaden, som förlorar sina värdefulla arbeten.
Kulturnämnden, med ordföranden vänsterpartisten Peter Bowin i spetsen, vad sysslar ni med egentligen? Vi Ronnebybor kräver skärpning!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
18 augusti 2005
Skandalen Vidablick i Ronneby
Kommunstyrelsen i Ronneby klubbade i förra veckan investeringskostnader om 127,8 miljoner kronor för ombyggnad av Vidablicks höghus- och mellandel. Till detta kom ett inventariebehov beräknat till 4 miljoner kronor. Beslutet fattades av socialdemokraterna med stöd av en enda annan politiker - Kerstin Johansson (fp). Alla övriga ledamöter demonstrerade ånyo mot projektet och dess kostnader genom att avstå från att rösta.
För dessa, tidernas största, investeringskostnader ska Ronnebyborna få tillgång till 60 lägenheter för särskilt boende och cirka 20 lägenheter för korttidsboende. Lägenheternas storlek ska bli 40 kvm och hyreskostnaden minst 4700 kr/månad/lägenhet i dagens penningvärde. Varje etage i höghuset ska ha vissa gemensamma utrymmen och en inglasad balkong. Brandskyddet (sprinklers) och evakueringsvägarna blir dimensionerade för uppegående patienter och följer därför knappast den nya lagstiftningen inom området.
Ändå omfattade beslutet inte en planerad ombyggnad av Vidablicks storkök eller driftskostnadernas ökning med anledning av de totala ombyggnaderna.
Vi Ronnebybor har blivit grundlurade. Till en investeringskostnad om minst 1,6 – 1,7 miljoner kronor per lägenhet om 40 kvm och en hyreskostnad, som många inte har råd med, har vi påtvingats en äldreomsorgslösning de flesta inte vill ha!
I Kommunfullmäktige nästa vecka är det sista chansen att stoppa projektet och ersätta det med bättre och kostnadseffektivare alternativ!
JanAnders Palmqvist (s), ansvarigt kommunalråd i Ronneby, anger ett nypåkommet dåligt samvete i en debattartikel ”Beroende av andra” i BLT 12/8. Han känner sig ensam och svag och vädjar nu bland annat om hjälp med rekonstruktion av kommunens näringsliv, utbildningsutbud, sjukvård och äldreomsorg.
Man förstår hans våndor!
Bo Arnesjö (m), ordförande i Moderatseniorerna, Ronneby
Roger Fredriksson, politisk sekreterare (m), Blekinge
Christoffer Stenström (ordförande i MUF, Blekinge)
alla tre ledamöter i Moderaternas arbetsgrupp för äldrepolitiken i Blekinge
För dessa, tidernas största, investeringskostnader ska Ronnebyborna få tillgång till 60 lägenheter för särskilt boende och cirka 20 lägenheter för korttidsboende. Lägenheternas storlek ska bli 40 kvm och hyreskostnaden minst 4700 kr/månad/lägenhet i dagens penningvärde. Varje etage i höghuset ska ha vissa gemensamma utrymmen och en inglasad balkong. Brandskyddet (sprinklers) och evakueringsvägarna blir dimensionerade för uppegående patienter och följer därför knappast den nya lagstiftningen inom området.
Ändå omfattade beslutet inte en planerad ombyggnad av Vidablicks storkök eller driftskostnadernas ökning med anledning av de totala ombyggnaderna.
Vi Ronnebybor har blivit grundlurade. Till en investeringskostnad om minst 1,6 – 1,7 miljoner kronor per lägenhet om 40 kvm och en hyreskostnad, som många inte har råd med, har vi påtvingats en äldreomsorgslösning de flesta inte vill ha!
I Kommunfullmäktige nästa vecka är det sista chansen att stoppa projektet och ersätta det med bättre och kostnadseffektivare alternativ!
JanAnders Palmqvist (s), ansvarigt kommunalråd i Ronneby, anger ett nypåkommet dåligt samvete i en debattartikel ”Beroende av andra” i BLT 12/8. Han känner sig ensam och svag och vädjar nu bland annat om hjälp med rekonstruktion av kommunens näringsliv, utbildningsutbud, sjukvård och äldreomsorg.
Man förstår hans våndor!
Bo Arnesjö (m), ordförande i Moderatseniorerna, Ronneby
Roger Fredriksson, politisk sekreterare (m), Blekinge
Christoffer Stenström (ordförande i MUF, Blekinge)
alla tre ledamöter i Moderaternas arbetsgrupp för äldrepolitiken i Blekinge
S i Ronneby allt längre från framtiden.
Kommunalrådet i Ronneby Jan-Anders Palmqvist försöker i insändare redogöra för skillnader mellan de borgerliga samarbetspartierna C+M+Fp+Kd och den allt blekare vänsterkonstellationen S+V+Mp i Ronneby.
Tyvärr har S kört fast i gamla hjulspår och tror sig kunna möta framtiden med en politik som för länge sedan tappat styrka och framsynthet. Att allt ska lösas med lika lösningar för alla, där kommunen måste driva alla verksamheter är en politik som inte stämmer överens med medborgarnas krav på dagens samhälle.
Tillsammans med allt fler medborgare i Ronneby Kommun tvingas vi se på hur S+V+Mp fastnar allt djupare i lösningar som innebär kraftiga skattehöjningar, färre arbetstillfällen, färre kommuninvånare och ökade sjukskrivningar.
Med tanke på de opinionssiffror som för närvarande redovisas i olika undersökningar förstår vi att Jan-Anders är orolig att förlora makten i Ronneby kommun i nästa års val.
De borgerliga samarbetspartierna C+M+Fp+Kd är dock beredda att ta över styrningen av Ronneby kommun. Vi har under flera år byggt upp gemensamma uppfattningar i viktiga grundfrågor om hur kommunen bör styras framåt. Det kan bl a ses i de gemensamma förslag till budgetar som vi föreslagit de senaste åren. Vi har länge pratat om att den nuvarande politiska kommunledningen måste ändra attityd gentemot kommuninvånarna, näringsliv och de kommunalt anställda. Den attitydförändringen innebär att man öppnar/stimulerar till kreativa/individuella lösningar och olika driftsformer för den kommunala verksamheten.
För oss är det inte vem som driver verksamheten som är det viktiga utan till vilken kvalitet den drivs. Vi är överens om att en bra skola och en god vård och omsorg skall finnas för alla medborgare och de ska finansieras via gemensamma resurser. Till skillnad från Jan-Anders så tycker inte vi att verksamheten måste drivas av kommunen bara för att den finansieras gemensamt. I stället vill vi stimulera tillväxt och utveckling genom att hitta olika driftsformer och alternativa lösningar. En mångfald av lösningar tror vi kan intressera fler medborgare att engagera sig i sin tillvaro och framtid. Det i sin tur ger underlag/intresse för fler att söka sig till kommunen och då kommer också näringslivet att få möjlighet att utvecklas.
I kommunen pågår just nu ett projekt för hur vi ska profilera Ronneby kommun i framtiden. I det förarbete som där gjorts kan vi konstateras att vi får stöd för att det måste till attitydförändringar i den politiska ledningen. Man kan konstatera att många som deltagit i det projektet menar att vi måste få en anda som kännetecknas av samverkan, nytänkande och mångfald för att kunna möta framtiden. Att envetet, såsom socialdemokraterna, vilja ha stora lösningar, t ex för äldreboende, eller hindra olika driftsformer, t ex alternativa skolor/omsorg, eller strunta i medborgarna, t ex organisation av räddningstjänst, går inte i takt med den önskade profileringen.
Det är dags att efter nära 70 års maktinnehav i Ronneby att släppa fram nya krafter som är beredda att leda Ronneby kommun in i framtiden. Centern, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna är beredda att göra detta.
Boo-Walter Eriksson Gruppledare (m)
Kenneth Michaelsson Gruppledare (c)
Kerstin Johansson Gruppledare (Fp)
Ulla Svensson Gruppledare (Kd)
Tyvärr har S kört fast i gamla hjulspår och tror sig kunna möta framtiden med en politik som för länge sedan tappat styrka och framsynthet. Att allt ska lösas med lika lösningar för alla, där kommunen måste driva alla verksamheter är en politik som inte stämmer överens med medborgarnas krav på dagens samhälle.
Tillsammans med allt fler medborgare i Ronneby Kommun tvingas vi se på hur S+V+Mp fastnar allt djupare i lösningar som innebär kraftiga skattehöjningar, färre arbetstillfällen, färre kommuninvånare och ökade sjukskrivningar.
Med tanke på de opinionssiffror som för närvarande redovisas i olika undersökningar förstår vi att Jan-Anders är orolig att förlora makten i Ronneby kommun i nästa års val.
De borgerliga samarbetspartierna C+M+Fp+Kd är dock beredda att ta över styrningen av Ronneby kommun. Vi har under flera år byggt upp gemensamma uppfattningar i viktiga grundfrågor om hur kommunen bör styras framåt. Det kan bl a ses i de gemensamma förslag till budgetar som vi föreslagit de senaste åren. Vi har länge pratat om att den nuvarande politiska kommunledningen måste ändra attityd gentemot kommuninvånarna, näringsliv och de kommunalt anställda. Den attitydförändringen innebär att man öppnar/stimulerar till kreativa/individuella lösningar och olika driftsformer för den kommunala verksamheten.
För oss är det inte vem som driver verksamheten som är det viktiga utan till vilken kvalitet den drivs. Vi är överens om att en bra skola och en god vård och omsorg skall finnas för alla medborgare och de ska finansieras via gemensamma resurser. Till skillnad från Jan-Anders så tycker inte vi att verksamheten måste drivas av kommunen bara för att den finansieras gemensamt. I stället vill vi stimulera tillväxt och utveckling genom att hitta olika driftsformer och alternativa lösningar. En mångfald av lösningar tror vi kan intressera fler medborgare att engagera sig i sin tillvaro och framtid. Det i sin tur ger underlag/intresse för fler att söka sig till kommunen och då kommer också näringslivet att få möjlighet att utvecklas.
I kommunen pågår just nu ett projekt för hur vi ska profilera Ronneby kommun i framtiden. I det förarbete som där gjorts kan vi konstateras att vi får stöd för att det måste till attitydförändringar i den politiska ledningen. Man kan konstatera att många som deltagit i det projektet menar att vi måste få en anda som kännetecknas av samverkan, nytänkande och mångfald för att kunna möta framtiden. Att envetet, såsom socialdemokraterna, vilja ha stora lösningar, t ex för äldreboende, eller hindra olika driftsformer, t ex alternativa skolor/omsorg, eller strunta i medborgarna, t ex organisation av räddningstjänst, går inte i takt med den önskade profileringen.
Det är dags att efter nära 70 års maktinnehav i Ronneby att släppa fram nya krafter som är beredda att leda Ronneby kommun in i framtiden. Centern, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna är beredda att göra detta.
Boo-Walter Eriksson Gruppledare (m)
Kenneth Michaelsson Gruppledare (c)
Kerstin Johansson Gruppledare (Fp)
Ulla Svensson Gruppledare (Kd)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)