Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska vi alla få sjukvård efter behov och på lika villkor. Det förutsätter att vården sker inom rimlig tid. Dålig tillgänglighet orsakar ofta missnöje.
Väntetiderna har dominerat den hälsopolitiska debatten i över 30 år. Man har prövat politiska vårdgarantier, särskilda "kösatsningar" eller extra resurstillskott utan hållbara effekter. Kort tid efter beslutade åtgärder har köer återuppstått.
Förra regeringen och Landstingsförbundet kom år 2004 överens om ”radikala åtgärder”. Från hösten 2005 gäller därför en utvidgad vårdgaranti. Den innebär att beslutade besök och behandlingar inom all den planeringsbara specialiserade vården ska erbjudas inom 3 månader. Garantin reglerar inte om eller vilken vård som ska ske.
Sifferserien 0 - 7 - 90 - 90 anger vårdgarantins tidsgränser i dagar för olika steg i vårdkedjan.
0 - Primärvården ska erbjuda kontakt i telefon eller på plats samma dag...
7 - ... och vid behov ett läkarbesök inom högst sju dagar.
90 - Efter beslut om remiss ska ett besök inom specialistvården ske inom 90 dagar...
90 -... och en beslutad behandling inom ytterligare högst 90 dagar efter beslutsdatum.
Tidsgränserna får överstiga 90 dagar om patient och läkare är överens. Om hemlandstinget inte kan erbjuda vård inom gällande tidsgränser ska patienten få hjälp till vård, inom garantitiden, hos annan vårdgivare. Hemlandstinget ska hjälpa till med alla kontakter som inte får innebära extra kostnader för patienten.
Nu konstateras att den nationella vårdgarantin visserligen har satt fokus på bristande tillgänglighet i sjukvården men inte botat bristen i sig. Den är för ojämlikt fördelad för att kunna kallas nationell. Svenska patienter har dessutom sämst tillgänglighet i Europa (Health Consumer Powerhouse 2007). Därför krävs en skärpt vårdgaranti där patienten ska få ett kontrakt med vårdgivaren i form av en individuell plan för ett sammanhängande utrednings- och behandlingsförlopp, en vårdkedja, som är medicinskt och etiskt försvarbar.
I Halland och Stockholm har landstingen dessutom beslutat att alla laboratorie-, röntgen- och andra undersökningar ska ingå i den totala vårdgarantitiden och därmed betraktas som en naturlig del i en effektiv individuell vårdkedja.
I Blekinge anges tillgängligheten i primärvården tillfredsställande dock med utnyttjande av ”smarta” lösningar beträffande statistiken. Vid icke akuta åkommor krävs det många telefonsamtal eller besök för att få träffa en läkare vid den vårdcentral man är listad hos. En verklig garanti om 7 dagar uppfylls därför sällan även om den senaste telefonkontakten före konsultationen skedde för högst 7 dagar sedan.
Vid Blekingesjukhuset (BLS) råder växlande förhållanden. Flera kliniker klarar vårdgarantin med råge. Andra har bland de sämsta tillgänglighetssiffrorna i Sverige. Sammantaget har 51 procent av de väntande på specialistkonsultation vid BLS väntat mer än 90 dagar. Samtidigt har 47 procent av dem som väntat på operation eller andra avancerade behandlingar väntat längre än 90 dagar. Till detta kommer att långa väntetider för konsultation ofta sammanfaller med långa väntetider för behandling.
Samtidigt med en prekär väntelistesituation noteras att landstinget Blekinge saknar över 250 miljoner kronor för att klara budgeten 2009-2010. Att hänvisa ytterligare patienter till andra vårdgivare utanför landstinget är en dyr affär. Här krävs betydande krafttag för att nå en rimlig balans. Man blir oroad, eller hur?
Bo Arnesjö (m), Karlskrona, Ledamot av fullmäktige, Landstinget Blekinge
