Neuro-psykiatriska rubbningar - ofta kallade bokstavsdiagnoser - får nu stor uppmärksamhet. De omfattar bland andra ASPD, DAMP, DCD, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, MBD, ADHD, viss autism och många flera. De anses drabba cirka 3 - 5 procent av befolkningen. Tillräckliga kunskaper inom området tycks fortfarande saknas inom skolan, psykiatrin, socialtjänsten, rättsväsendet med flera.
Ett försök till ”djupdykning” inom fältet väcker förvirring. Vissa hävdar att neuropsykiatriska rubbningar knappast existerar medan andra menar att sådana diagnoser ställs alldeles för lättvindigt. Man tycks heller inte vara eniga om symtombilderna vid de olika rubbningarna. Denna begreppsförvirring kan bero på osäkerhet om diagnoskriterierna.
Individuella neuropsykiatriska svårigheter och personlighetsavvikelser har alltid funnits i alla kulturer och samhällsklasser. Om de leder till funktionshinder och handikapp kan bero på den individuella livssituationen. Föräldrar till drabbade barn och drabbade vuxna beskriver ofta en kamp med samhället om rättighet till information och hjälp. Detta har nu uppmärksammats av handikappombudsmannen.
De speciella personlighetsdrag som kan känneteckna personer med neuropsykiatriska störningar innebär svårigheter att leva i dagens samhälle – speciellt vid kombination med andra psykiatriska störningar. Idag hyllas känslomässig intelligens, socialt samspel, grupparbete, samarbete och egen förkovran, vilket de drabbade kan ha problem med. De önskar sig istället en traditionell välstrukturerad, organiserad och förutsägbar uppfostran och undervisning.
Många drabbade har förutsättningar att leva ett bra liv, men allt fler får problem eftersom arbetsmarknaden ställer allt större krav på högre utbildning samtidigt som antalet praktiska yrken reduceras.
Vårt intresse för neuropsykiatri växer och många känner igen sig i de beskrivningar som ges. Vi kan måhända få en förklaring till våra egna och anhörigas eventuella svårigheter och tillkortakommanden.
Den speciella personligheten vid neuropsykiatriska rubbningar kan ibland vara en tillgång men i andra fall ett handikapp. De drabbades livssituation avhänger av den egna självkänslan, tidigare erfarenheter, hur stödet från nätverket fungerar, förmågan till sociala kontakter, socioekonomisk status, utbildning, begåvning, kulturell tillhörighet och psykosociala faktorer.
Om de drabbade får den förståelse och de förutsättningar som krävs för att fungera väl så kommer deras speciella egenskaper och kreativitet att kunna komma samhället till godo. Förebyggande åtgärder i tidig ålder understryks och de drabbade är värda all den respekt de kan få. Många av dem kämpar i det tysta med sina svårigheter för att passa in i samhället. De döljer funktionshinder som inte är uppenbara eftersom de mer eller mindre kompenserar för sina svårigheter. När kravnivå och förmåga inte längre överensstämmer visar sig svårigheterna och kan bli ett handikapp.
Begreppsförvirringen bidrar nu till ett hårt debattklimat. Många svänger sig med olika uppsnappade, men inte definierade begrepp. De kan därför mena olika. Vi luras att tro på argumenten som verkar vara viktigare än innehållet.
Det förefaller nu vara hög tid att ta sig an definitionerna av detta sammelsurium av diagnoser så att de i slutänden kan leda till adekvata förebyggande åtgärder och framgångsrik behandling.
Vi lekmän och beslutsfattare kan känna oss förvillade! Eller hur, landstingsrådet Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m),
Karlskrona
Vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsdelegationen, Landstinget Blekinge
