Svensk sjukvård har otillräckliga resurser. Därför krävs omstrukturering. Vård sker nu på tre nivåer: högspecialiserad vård, sjukhusvård samt närsjukvård.
Närsjukvård kan indelas i primär närsjukvård, specialiserad närsjukvård och samverkansvård, Dessa ska kunna klara huvuddelen av våra vårdbehov. Otydliga ansvarsgränser och bristande samverkan mellan olika huvudmän och yrkesgrupper skapar dock problem. Äldre med flera diagnoser (äldre multisjuka) och patienter med psykiska problem eller andra funktionshinder ”faller ofta mellan stolarna”. Behov av läkarinsatser i hemmet tillgodoses sällan.
En dramatisk minskning av sjukhusens vårdplatser har inte kompenserats med tillräcklig utbyggnad av öppenvården. Mindre sjukhus har lagts ned eller reducerats och inte ersatts av tillräckligt många närsjukhus eller avvägd öppenvård.
Den öppna vården borde i högre grad styras utifrån patienternas fria vårdval.
I Läkarförbundets närsjukvårdsmodell uppfylls målen om en tillgänglig, säker och kostnadseffektiv vård baserad på hög professionell kompetens. En god vård som är lättillgänglig för alla, när och där den behövs. Patienten skall stå i centrum med ett familjeläkarsystem som bas och med målet en läkare på 1500 invånare.
Närsjukvården ska svara för all vanlig vård där avståndet mellan patient och vårdgivare ska vara kort och tillgängligheten hög. Hit hör familjeläkarvård, vård i hemmet och öppen specialistvård. Till närsjukvården hör även närsjukhus med lokalt anpassad verksamhet och vårdplatser för observation, diagnostik och behandling inom ett urval områden som exempelvis internmedicin, psykiatri, geriatrik och enklare kirurgi/ortopedi.
Familjeläkarna ska svara för medborgarnas behov av en kontinuerlig, fast, allmänmedicinsk vårdkon-takt både i hemmet och vid öppna mottagningar inom primärvården. Deras vård omfattar diagnos och behandling av alla vanligt förekommande sjukdomstillstånd och skador inklusive sammanhängande omvårdnad, samtalsterapi, sjukgymnastik etcetera. Fullt utbyggd familjeläkarvård ska kunna färdigbehandla större delen av alla sjukdoms- eller skadetillfällen som kräver medicinsk kompetens.
Närsjukvården ska dessutom svara för den vård som ges i ordinära och särskilda boenden och som utförs av andra yrkesgrupper än läkare, med kommunen som huvudman. Det rör sig dels om den specialistvård som inte kräver det fullt utrustade sjukhusets resurser och dels om vård av patienter som remitterats dit från sjukhus eller familjeläkarvård.
Vårdbehoven hos äldre och funktionshindrade patienter är ofta komplexa och sträcker sig över flera vårdnivåer och huvudmän. Det ställer stora krav på ett väl utvecklat samarbete. Sådan samver-kansvård omfattar dem som idag behöver hälso- och sjukvård i boendet och som har ett varaktigt be-hov av läkarinsatser. Här åsyftas läkarinsatser i boendet till de personer som har ett livsvarigt och regelbundet vårdbehov och som inte själva kan ta sig till läkare. Beslut om vilka personer som är i behov av varaktiga läkarinsatser i sitt boende ska bygga på tydliga nationella riktlinjer och professionell bedömning.
För att undvika att patienter ska hamna på fel vårdnivå bör kommunerna vara ensamma huvudmän för all den vård som behövs före inläggning på sjukhus. Med en sådan reform måste kommunerna eller de företag som driver särskilda boenden upphandla de läkarresurser som behövs. Samverkan kan också omfatta personer med behov av palliativ hemsjukvård och hospisvård.
Läkarförbundets förslag för hur närsjukvårdens ska styras och finansieras framgår av tabellen nedan:
Ännu föreslås inte att ansvaret för all närsjukvård ska överföras till primärkommunerna. En sådan åtgärd borde måhända övervägas i samband med den framtida omorganisationen av hälso- och sjukvården, som skisseras i Ansvarsutredningens rapport.
Bo Arnesjö (m)
vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsdelegationen, Landstinget Blekinge
