Motion till Fullmäktige, Landstinget Blekinge
Angående Förtroendenämnden i Blekinge
Nedan sammanfattade Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet mm. SFS nr: 1998:1656 trädde i kraft den 1 januari 1999. Samtidigt upphörde lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. att gälla.
Enligt lagen skall det i varje landsting och kommun finnas en eller flera nämnder med uppgift att stödja och hjälpa patienter inom:
• den hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) som bedrivs av landsting eller enligt avtal med landsting,
• den hälso- och sjukvård enl. HSL som bedrivs av kommuner eller enligt avtal med kommuner och den allmänna omvårdnad enligt socialtjänstlagen (SOL) som ges i samband med sådan hälso- och sjukvård, samt
• den tandvård enligt tandvårdslagen (TL) som bedrivs av landsting.
För sådana nämnder, kallade patientnämnder, gäller vad som är föreskrivet i kommunallagen.
Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården genom att
• hjälpa patienter att få den information de behöver för att kunna ta till vara sina intressen i hälso- och sjukvården,
• främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal,
• hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, samt
• rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter.
En kommun som ingår i ett landsting får överlåta patientnämndsuppgifterna till landstinget, om kommunen och landstinget har kommit överens om detta. Kommunen får lämna sådant ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras av överenskommelsen.
Patientnämnderna skall senast den sista februari varje år lämna en redogörelse till Socialstyrelsen över sin verksamhet under föregående år.
Patientnämnderna skall vidare bevaka föreskrifterna om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång som finns i lagen om psykiatrisk tvångsvård och i lagen om rättspsykiatrisk vård.
_________________
I Blekinge finns det fortfarande en förtroendenämnd där Blekinges kommuner och Landstinget Blekinge samverkar. Verksamheten följer i närmast oförändrad utsträckning den gamla lagen, som dock i mångt och mycket liknar den nya lagen. Förtroendenämndens ledamöter väljs enligt vad som stadgas i kommunallagen och i direkt proportion till utfallet av val till Landstinget Blekinge.
I de redogörelser, som årligen sänds till Socialstyrelsen rapporteras i huvudsak händelser och missförhållanden som rör patientsäkerhet, tillgänglighet, bemötanden och etiska frågeställningar i vården – det vill säga påfallande ofta konsekvenser av fattade politiska beslut. Många ärenden remitteras också antingen direkt eller via förtroendenämnden till Länsstyrelsen, Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens Ansvarsnämnd (Hsan).
I Blekinge är de politiska partierna överens om att oppositionen skall inneha ordförandeposterna i alla revisionsnämnder och det är vanligast förekommande att oppositionen har majoritet i dessa. Denna princip bör gälla också i Förtroendenämnden. Det skulle öka trovärdigheten i kontrollen av landstingets och kommunernas verksamheter inför medborgarna, vilket är en önskvärd utveckling. Det är därför olyckligt att den styrande majoriteten, som i huvudsak är de som ska granskas, också tillsätter ordförandeposten samt att omvänd proportionalitet inte gäller vid tillsättning av ledamöterna i Förtroendenämnden i Blekinge.
En ordning som innebär motsatsen kan vara ett bra sätt för Blekinges kommuner och landsting att på frivillig väg markera förtroendenämndens oberoende i förhållande till den politiska majoriteten. Nämndens arbete skulle då kunna jämföras med arbetet i riksdagens konstitutionsutskott, där regeringens göranden och låtanden kontinuerligt granskas.
Mot bakgrund av ovanstående föreslås Landstingsfullmäktige besluta:
Att verksamheten i Förtroendenämnden i Blekinge ska anpassas till Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet mm. SFS nr: 1998:1656 med efterföljande ändringar.
Att Förtroendenämnden i Blekinge i större utsträckning ska ta sig an frågor, som rör den patientrelaterade säkerheten, bemötandet, tillgängligheten och etiska frågeställningar i vården
samt
Att Landstingsfullmäktige stödjer principen att oppositionen, i analogi med revisionsnämnderna i Blekinges kommuner och landsting, framgent skall inneha ordförandeskapet i Förtroendenämnden i Blekinge och att oppositionen skall ha majoritet i denna.
Bo Arnesjö (m)
V. ordf i Hälso- och sjukvårdsdelegationen
Ledamot av Landstingsfullmäktige
Inger Pilthammar (m)
Ledamot av Förtroendenämnden
Ledamot av Landstingsfullmäktige
Gustav Nilsson (m)
Landstingsråd
29 januari 2008
28 januari 2008
Medicinsk fotvård för funktionshindrade
Motion till Landstingsfullmäktige, Landstinget Blekinge angående
Medicinsk fotvård för funktionshindrade
Det finns patientgrupper med sjukdomar och funktionshinder som har speciella behov av en väl funge-rande medicinsk fotvård. Det gäller bland andra diabetiker, reumatiker, psoriasissjuka, hjärt- och kärlsjuka samt personer som lider av synnedsättning och neurologiska handikapp.
Få sjukvårdshuvudmän har hittills tillgodosett dessa gruppers behov av medicinsk fotvård. Sådan vård kan ha en livsavgörande betydelse för till exempel diabetiker och personer med cirkulationsstörningar i benen. För de flesta är dessutom tillgången av avgörande betydelse för att funktionshinder inte ska uppstå eller förvärras och för att man skall kunna leva ett normalt liv utan hemhjälp, sjukskrivningar och inläggning för slutenvård.
För att ”lösa” dessa problem förekommer det att remisser utfärdas till fotvårdare som saknar medicinsk kompetens. Allvarliga felbehandlingar kan då ske.
Bara i undantagsfall ryms behandlingsavgiften för medicinsk fotvård inom högkostnadsskyddets ram. Avgifterna för behandling varierar också kraftigt mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är heller inte självklart att sjukvårdshuvudmännen betraktar medicinsk fotvård som sjukvårdande behandling. Hög avgift hos fotvårdare, som saknar remissavtal med sjukvårdshuvudmannen eller medicinsk kompetens kan därför slå hårt mot redan utsatta patientgrupper. Det är ofta valet av bostadsort som avgör tillgången till medicinsk fotvård. Det rimmar illa med hälso- och sjukvårdslagens mål om vård på lika villkor för hela befolkningen.
Mot bakgrund av det ovanstående förelås Fullmäktige, Landstinget Blekinge besluta:
• att landstinget – efter remiss från läkare eller sjuksköterskor - ska tillgodose behoven av medicinsk fotvård för sjuka och funktionshindrade som diabetiker, reumatiker, psoriatiker, hjärt- och kärlsjuka samt synskadade och neurologiskt ska-dade samt
• att avgiften ska ingå i högkostnadsskyddet.
Bo Arnesjö (m)
Fullmäktigeledamot, Landstinget Blekinge
Medicinsk fotvård för funktionshindrade
Det finns patientgrupper med sjukdomar och funktionshinder som har speciella behov av en väl funge-rande medicinsk fotvård. Det gäller bland andra diabetiker, reumatiker, psoriasissjuka, hjärt- och kärlsjuka samt personer som lider av synnedsättning och neurologiska handikapp.
Få sjukvårdshuvudmän har hittills tillgodosett dessa gruppers behov av medicinsk fotvård. Sådan vård kan ha en livsavgörande betydelse för till exempel diabetiker och personer med cirkulationsstörningar i benen. För de flesta är dessutom tillgången av avgörande betydelse för att funktionshinder inte ska uppstå eller förvärras och för att man skall kunna leva ett normalt liv utan hemhjälp, sjukskrivningar och inläggning för slutenvård.
För att ”lösa” dessa problem förekommer det att remisser utfärdas till fotvårdare som saknar medicinsk kompetens. Allvarliga felbehandlingar kan då ske.
Bara i undantagsfall ryms behandlingsavgiften för medicinsk fotvård inom högkostnadsskyddets ram. Avgifterna för behandling varierar också kraftigt mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är heller inte självklart att sjukvårdshuvudmännen betraktar medicinsk fotvård som sjukvårdande behandling. Hög avgift hos fotvårdare, som saknar remissavtal med sjukvårdshuvudmannen eller medicinsk kompetens kan därför slå hårt mot redan utsatta patientgrupper. Det är ofta valet av bostadsort som avgör tillgången till medicinsk fotvård. Det rimmar illa med hälso- och sjukvårdslagens mål om vård på lika villkor för hela befolkningen.
Mot bakgrund av det ovanstående förelås Fullmäktige, Landstinget Blekinge besluta:
• att landstinget – efter remiss från läkare eller sjuksköterskor - ska tillgodose behoven av medicinsk fotvård för sjuka och funktionshindrade som diabetiker, reumatiker, psoriatiker, hjärt- och kärlsjuka samt synskadade och neurologiskt ska-dade samt
• att avgiften ska ingå i högkostnadsskyddet.
Bo Arnesjö (m)
Fullmäktigeledamot, Landstinget Blekinge
15 januari 2008
Ny inkomststatistik borde gynna äldre
Den sammanlagda förvärvsinkomsten per capita under perioden 2000 - 2005 har studerats av Statistiska Centralbyrån (SCB). Däri ingår löneinkomster, pensioner, ersättningar från försäkringskassa och A-kassa samt inkomst av näringsverksamhet, men inte studiemedel eller kapitalinkomster. SCB har använt två statistiska kartläggningsmetoder med helt motsatta resultat.
När de - till exempel - ville veta om de personer som år 2005 var 30 år hade högre inkomst än de som år 2000 var 30 år gjordes en så kallad tvärsnittsstudie. 30-åringar år 2000 jämfördes då med 30-åringar år 2005. Olika individer ingick i de två grupperna.
När de istället ville veta inkomstförändringen för en 30-åring mellan år 2000 och 2005, då de nått 35 år, gjordes en så kallad longitudinell studie. Då ingick exakt samma individer i båda mätningarna.
I tvärsnittsstudien var inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män stora och kvinnornas inkomster ökade procentuellt sett mer än männens i alla åldersgrupper. Åldersgrupperna över 30 år hade högre medianinkomst 2005 än 2000. De som 2005 var under 30 år hade lägre inkomst än de som var i samma ålder fem år tidigare. Den negativa inkomstutvecklingen bland de yngre förklarades av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och ett ökat antal studerande. Arbetslösa och studerande hade sålunda inte fått del av reallöneökningen under perioden. Pensionärerna, speciellt kvinnorna, hade däremot fått högre inkomster delvis avhängigt av att fler som var pensionärer år 2005 hade varit yrkesverksamma än de som var pensionärer 2000. Detta bidrar till att yngre pensionärer i genomsnitt har högre pension än äldre.
Pensionärerna i den äldsta gruppen och speciellt de kvinnliga pensionärerna hade sålunda bäst inkomstökning under perioden 2000 och 2005. Deras inkomstökning beror dock till största delen på det nya pensionssystemet, infört år 2003, där pensionärerna fick högre inkomst före skatt. Men eftersom det särskilda grundavdraget samtidigt togs bort och hela pensionen nu beskattas som andra inkomster minskar inkomstökningen efter skatt.
I den longitudinella studien, där exakt samma personer ingår i mätningarna 2000 och 2005, blir resultatet annorlunda. Den yngsta åldersgruppen hade den i särklass största inkomstökningen. Detta förklaras av att många ungdomar, som år 2000 hade låga inkomster på grund av studier eller arbetslöshet, hade fått arbete år 2005 och därmed betydligt högre inkomster än fem år tidigare.
Motsatsen gäller för dem som år 2000 var mellan 60 och 64 år. Av dem gick många från förvärvsarbete till pension och med det följde lägre inkomster. Pensionärer i låginkomstgruppen blev kvar i den gruppen och rörligheten därur minskade med stigande ålder. Över 90 procent av pensionärerna som år 2000 befann sig i låginkomst-gruppen tillhörde denna grupp 2005.
Av alla de som år 2000 tillhörde låginkomstgruppen var 55 procent kvar i denna grupp alla år 2001–2005. Tre av fyra var kvinnor - merparten över 65 år. Fler svenskfödda än utrikes födda lämnade låginkomstgruppen. Nästan alla utrikes födda män i pensionsåldern blev kvar i låginkomstgruppen.
Oberoende av det nya skattesystemet och vilka statistiska metoder man utnyttjar har sålunda pensionärerna med låga pensioner och de allra yngsta allt sämre inkomster. Till skillnad från låginkomstgruppen bland de pensionerade har de som studerar eller är utan arbete att se fram emot betydande inkomstförstärkningar före 30 års ålder.
Pensionärer med endast garantipension eller låg ATP – de så kallade fattigpensionärerna – har rätt. De lever under existensminimum och har inte fått några inkomstförbättringar under perioden 2000 – 2005. Nu är det hög tid att argumentera med en rättfärdig inkomststatistik och att satsa på fattigpensionärerna. Det parti som gör det kommer att få politisk makt i nästa val!
Bo Arnesjö (m)
Karlskrona
När de - till exempel - ville veta om de personer som år 2005 var 30 år hade högre inkomst än de som år 2000 var 30 år gjordes en så kallad tvärsnittsstudie. 30-åringar år 2000 jämfördes då med 30-åringar år 2005. Olika individer ingick i de två grupperna.
När de istället ville veta inkomstförändringen för en 30-åring mellan år 2000 och 2005, då de nått 35 år, gjordes en så kallad longitudinell studie. Då ingick exakt samma individer i båda mätningarna.
I tvärsnittsstudien var inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män stora och kvinnornas inkomster ökade procentuellt sett mer än männens i alla åldersgrupper. Åldersgrupperna över 30 år hade högre medianinkomst 2005 än 2000. De som 2005 var under 30 år hade lägre inkomst än de som var i samma ålder fem år tidigare. Den negativa inkomstutvecklingen bland de yngre förklarades av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och ett ökat antal studerande. Arbetslösa och studerande hade sålunda inte fått del av reallöneökningen under perioden. Pensionärerna, speciellt kvinnorna, hade däremot fått högre inkomster delvis avhängigt av att fler som var pensionärer år 2005 hade varit yrkesverksamma än de som var pensionärer 2000. Detta bidrar till att yngre pensionärer i genomsnitt har högre pension än äldre.
Pensionärerna i den äldsta gruppen och speciellt de kvinnliga pensionärerna hade sålunda bäst inkomstökning under perioden 2000 och 2005. Deras inkomstökning beror dock till största delen på det nya pensionssystemet, infört år 2003, där pensionärerna fick högre inkomst före skatt. Men eftersom det särskilda grundavdraget samtidigt togs bort och hela pensionen nu beskattas som andra inkomster minskar inkomstökningen efter skatt.
I den longitudinella studien, där exakt samma personer ingår i mätningarna 2000 och 2005, blir resultatet annorlunda. Den yngsta åldersgruppen hade den i särklass största inkomstökningen. Detta förklaras av att många ungdomar, som år 2000 hade låga inkomster på grund av studier eller arbetslöshet, hade fått arbete år 2005 och därmed betydligt högre inkomster än fem år tidigare.
Motsatsen gäller för dem som år 2000 var mellan 60 och 64 år. Av dem gick många från förvärvsarbete till pension och med det följde lägre inkomster. Pensionärer i låginkomstgruppen blev kvar i den gruppen och rörligheten därur minskade med stigande ålder. Över 90 procent av pensionärerna som år 2000 befann sig i låginkomst-gruppen tillhörde denna grupp 2005.
Av alla de som år 2000 tillhörde låginkomstgruppen var 55 procent kvar i denna grupp alla år 2001–2005. Tre av fyra var kvinnor - merparten över 65 år. Fler svenskfödda än utrikes födda lämnade låginkomstgruppen. Nästan alla utrikes födda män i pensionsåldern blev kvar i låginkomstgruppen.
Oberoende av det nya skattesystemet och vilka statistiska metoder man utnyttjar har sålunda pensionärerna med låga pensioner och de allra yngsta allt sämre inkomster. Till skillnad från låginkomstgruppen bland de pensionerade har de som studerar eller är utan arbete att se fram emot betydande inkomstförstärkningar före 30 års ålder.
Pensionärer med endast garantipension eller låg ATP – de så kallade fattigpensionärerna – har rätt. De lever under existensminimum och har inte fått några inkomstförbättringar under perioden 2000 – 2005. Nu är det hög tid att argumentera med en rättfärdig inkomststatistik och att satsa på fattigpensionärerna. Det parti som gör det kommer att få politisk makt i nästa val!
Bo Arnesjö (m)
Karlskrona
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)