En legitimerad läkare har, genom sin utbildning och erfarenhet, åtagit sig plikten att förhindra, påvisa, behandla och lindra sjukdom eller skada – lika för alla!. Legitimationen kräver godkänd läkarexamen och allmäntjänstgöring (AT). Specialistkompetens nås först efter godkänd specialise-ringstjänstgöring (ST) i ytterligare minst fem år.
En färdig läkare – oavsett specialitet – har således upp emot 15 års eftergymnasial yrkesutbildning och har då samlat värdefull medicinsk, etisk och humanitär erfarenhet.
Läkarnas motivation får sig nu en rejäl knäck. Numera oftast socionomutbildade administratörer, rödgröna politiker och fackliga representanter anser sig behärska konsten bättre. De tror sig vara bättre skickade att sjukskriva, att prioritera patienterna efter medicinsk risk och angelägenhetsgrad och att värdera patientinsatsernas kvalitet och ekonomi. De tillskansar sig då och politiserar delar av själva kärnan i läkekonsten.
Läkarnas yrkesroll och den viktiga patient-läkarrelationen löper risk att bli urvattnad, avindivi-dualiserad och förkortad på grund av stark byråkratisering och oprofessionell inblandning. Det kan skapa missnöjda patienter och leda till läkarflykt till andra länder eller yrken. Såväl läkarna som patienterna kräver systematisk uppföljning och mångfald – inte enfald!
Bo Arnesjö (m),
Ronneby
30 augusti 2004
11 augusti 2004
PARKINSONISM – vad är det?
Namnet Parkinson har med Landstinget att göra både vad rör Parkinsons lagar och Parkinsons sjukdom.
De förstnämnda säger att antalet offentligt anställda hålls konstant oavsett om det sammanlagda arbetet ökar, minskar eller försvinner. Alla tjänstemän anses sträva efter att få fler underordnade och de tenderar att skaffa arbete åt varandra. Vidare står den tid som läggs ned på ett ärende i omvänd proportion till ärendets vikt eller den mängd pengar det handlar om. Alla på ett möte anser sig ha skyldighet att framföra sina åsikter till exempel om vilken kaffeautomat som ska installeras i kafferummet. Debatten kan ta timmar medan en investering på 100 miljoner snabbt klubbas ”enligt liggande förslag” då få ledamöter har tillräckliga insikter inom området för att kunna uttala sig!
Sådana tankar poppar upp när man sommartid blickar ut över den vackra Ronnebyån, där den passerar Blekanområdet i Ronneby, så finstämt beskrivet av hembygdsföreningens Björn O. Svensson.
På nedre Brunnsvägen passerar dagligen hundratals turister och Ronnebybor i alla åldrar. Många äldre har rullator - denna fantastiska uppfinning. Flera har grovvågiga skakningar, stelhet, visst rörelsearmod och lång-samma rörelser. De kan ha små hasande steg, dålig balans och en krökt rygg. De har Parkinsons sjukdom som kan drabba män och kvinnor lika och oftast debuterar hos personer över 55 år. Ungefär en procent av ålderspensionärerna lider av denna sjukdom. Förloppet är långsamt och kan bromsas.
Diagnosen ställs genom enkel läkarundersökning. Hur mycket man drabbas är individuellt. De vanligaste symtomen är skakningar, långsamma rörelser, stela muskler och balansproblem. I början av sjukdomen brukar man upptäcka skrivsvårigheter och sämre rörelsekoordination - händerna blir fumliga och darriga. Muskelstelhet förekommer ofta. Andra tecken är kramp i vadmusklerna, muskelvärk i nacke, skuldra eller ländrygg. Skakighet drabbar tre fjärdedelar. Sådana symtom ska primärt absolut inte betraktas som normala åldersfenomen. Man bör tidigt vända sig till sin husläkare om man själv eller någon närstående har motoriska störningar som darrningar och stelhet.
Senare uppträdande karakteristika är gång med korta, trippande steg och en hopsjunken, framåtlutande kroppshållning. En försämrad röst och utslätad mimik är vanligt liksom att luktsinnet, färg- och kontrastseendet påverkas. Depression förekommer ofta.
Sjukdomsorsaken är undergång av dopaminproducerande nervceller i centrala delar av hjärnan. Dopamin behövs för att kroppen ska kunna samordna rörelser som ofta kommer till stånd utan att man tänker på dem, som att gå eller vända sig i sängen. Minskad dopaminhalt ger obalans i det jämviktssystem som reglerar rörelseför-mågan. Det har visats av Nobelpristagaren Arvid Carlsson i Göteborg. Under årens lopp förtvinar nervcellerna som producerar dopamin, detta sker mer eller mindre hos alla människor. Skillnaden är bara att cellförstöringen går snabbare och längre hos dem som får Parkinsons sjukdom.
Regelbunden livsföring med fasta rutiner gör det lättare att klara det dagliga livet vid Parkinsons sjukdom. Det är också viktigt att minska stress och oro. Regelbundenhet är också viktigt med tanke på medicineringen, som helst ska följa dopaminvariationerna. Gymnastik är viktig för att underhålla kroppens rörlighet, smidighet och kondition. Ett gott stöd får man genom att delta i Parkinsonföreningarnas lokala verksamheter.
Behandlingen syftar till att öka dopaminhalten eller att hämma de antagonistiska funktionerna. Man kan tillföra levodopa, som i hjärnan omvandlas till dopamin. Läkemedel som motverkar nedbrytningen av dopamin eller stimulerar upptaget av dopamin i cellerna används också. I veckan har monoaminoxidas typ B hämmare (MAOBI) visats vara den bästa primära behandlingen i de tidiga fallen. Då upphör symtomen.
Ett handdatorstyrt hjälpmedel för att styra adekvat tillförsel av levodopa har utvecklats av Rudolf Sillén vid Soft Center i Ronneby i samarbete med Parkinsonförbundet.
Neurokirurgisk behandling kan komma ifråga i sent skede speciellt hos patienter med kraftiga skakningar i ena kroppshalvan. Många typer av experimentell behandling prövas, till exempel elektrisk stimulering inom begränsade delar av centrala hjärnan. Effekterna av transplantation av dopaminproducerande nervceller från foster eller av olika substanser som stimulerar tillväxt av dopaminproduce-rande celler studeras också.
Parkinsonism av bägge typerna – ingen glömd – kan lätt uppdagas genom uppsökande diagnostik! Eller hur, Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
De förstnämnda säger att antalet offentligt anställda hålls konstant oavsett om det sammanlagda arbetet ökar, minskar eller försvinner. Alla tjänstemän anses sträva efter att få fler underordnade och de tenderar att skaffa arbete åt varandra. Vidare står den tid som läggs ned på ett ärende i omvänd proportion till ärendets vikt eller den mängd pengar det handlar om. Alla på ett möte anser sig ha skyldighet att framföra sina åsikter till exempel om vilken kaffeautomat som ska installeras i kafferummet. Debatten kan ta timmar medan en investering på 100 miljoner snabbt klubbas ”enligt liggande förslag” då få ledamöter har tillräckliga insikter inom området för att kunna uttala sig!
Sådana tankar poppar upp när man sommartid blickar ut över den vackra Ronnebyån, där den passerar Blekanområdet i Ronneby, så finstämt beskrivet av hembygdsföreningens Björn O. Svensson.
På nedre Brunnsvägen passerar dagligen hundratals turister och Ronnebybor i alla åldrar. Många äldre har rullator - denna fantastiska uppfinning. Flera har grovvågiga skakningar, stelhet, visst rörelsearmod och lång-samma rörelser. De kan ha små hasande steg, dålig balans och en krökt rygg. De har Parkinsons sjukdom som kan drabba män och kvinnor lika och oftast debuterar hos personer över 55 år. Ungefär en procent av ålderspensionärerna lider av denna sjukdom. Förloppet är långsamt och kan bromsas.
Diagnosen ställs genom enkel läkarundersökning. Hur mycket man drabbas är individuellt. De vanligaste symtomen är skakningar, långsamma rörelser, stela muskler och balansproblem. I början av sjukdomen brukar man upptäcka skrivsvårigheter och sämre rörelsekoordination - händerna blir fumliga och darriga. Muskelstelhet förekommer ofta. Andra tecken är kramp i vadmusklerna, muskelvärk i nacke, skuldra eller ländrygg. Skakighet drabbar tre fjärdedelar. Sådana symtom ska primärt absolut inte betraktas som normala åldersfenomen. Man bör tidigt vända sig till sin husläkare om man själv eller någon närstående har motoriska störningar som darrningar och stelhet.
Senare uppträdande karakteristika är gång med korta, trippande steg och en hopsjunken, framåtlutande kroppshållning. En försämrad röst och utslätad mimik är vanligt liksom att luktsinnet, färg- och kontrastseendet påverkas. Depression förekommer ofta.
Sjukdomsorsaken är undergång av dopaminproducerande nervceller i centrala delar av hjärnan. Dopamin behövs för att kroppen ska kunna samordna rörelser som ofta kommer till stånd utan att man tänker på dem, som att gå eller vända sig i sängen. Minskad dopaminhalt ger obalans i det jämviktssystem som reglerar rörelseför-mågan. Det har visats av Nobelpristagaren Arvid Carlsson i Göteborg. Under årens lopp förtvinar nervcellerna som producerar dopamin, detta sker mer eller mindre hos alla människor. Skillnaden är bara att cellförstöringen går snabbare och längre hos dem som får Parkinsons sjukdom.
Regelbunden livsföring med fasta rutiner gör det lättare att klara det dagliga livet vid Parkinsons sjukdom. Det är också viktigt att minska stress och oro. Regelbundenhet är också viktigt med tanke på medicineringen, som helst ska följa dopaminvariationerna. Gymnastik är viktig för att underhålla kroppens rörlighet, smidighet och kondition. Ett gott stöd får man genom att delta i Parkinsonföreningarnas lokala verksamheter.
Behandlingen syftar till att öka dopaminhalten eller att hämma de antagonistiska funktionerna. Man kan tillföra levodopa, som i hjärnan omvandlas till dopamin. Läkemedel som motverkar nedbrytningen av dopamin eller stimulerar upptaget av dopamin i cellerna används också. I veckan har monoaminoxidas typ B hämmare (MAOBI) visats vara den bästa primära behandlingen i de tidiga fallen. Då upphör symtomen.
Ett handdatorstyrt hjälpmedel för att styra adekvat tillförsel av levodopa har utvecklats av Rudolf Sillén vid Soft Center i Ronneby i samarbete med Parkinsonförbundet.
Neurokirurgisk behandling kan komma ifråga i sent skede speciellt hos patienter med kraftiga skakningar i ena kroppshalvan. Många typer av experimentell behandling prövas, till exempel elektrisk stimulering inom begränsade delar av centrala hjärnan. Effekterna av transplantation av dopaminproducerande nervceller från foster eller av olika substanser som stimulerar tillväxt av dopaminproduce-rande celler studeras också.
Parkinsonism av bägge typerna – ingen glömd – kan lätt uppdagas genom uppsökande diagnostik! Eller hur, Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
10 augusti 2004
SATSA PÅ SMÄRTBEHANDLING
Smärtor påverkas av fysiologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer. Alla drabbas – speciellt vi äldre. Ibland kan orsakerna inte påvisas.
Smärtreceptorer (smärtkänsliga mottagare) finns överallt i kroppens vävnader. De kan aktiveras av mekaniska, termiska eller kemiska stimuli. Bildade smärtimpulser leds genom nerver, ryggmärg och hjärnstam (smärtbanorna) till hjärnbarken där de medvetandegörs. Impulser som når ryggmärg och hjärnstam utlöser
undandragningsreflexer och reflexer som påverkar puls, blodtryck och andning.
Smärtor kan också bero på skador på smärtbanorna eller smärtsignalernas omkopplingsställen i ryggmärgen eller mellanhjärnan.
Smärtimpulsernas flöde via smärtbanorna till hjärnan kan hämmas av andra känselimpulser. Det kan förklara den lindrande effekten av TENS (transkutan elektrisk nervstimulering).
Efter omkoppling i mellanhjärnan går smärtimpulserna till hjärnbarkens sensoriska (känselregistrerande) område där de medvetandegörs beträffande ursprung, kvalitet och intensitet. Impulser går också till hjärnans limbiska system – där känslomässiga reaktioner - oro, ångest och depression - uppstår. Vidare går de till hjärnans minnescentrum där minnen från tidigare smärttillstånd kan påverka upplevelserna.
Kroppen kan dämpa smärta genom att bilda egna smärtlindrande ämnen - endorfiner. Ibland kan blindtabletter verka smärtlindrande genom att endorfinsystemet aktiveras via psykiska mekanismer - placeboeffekt.
Vissa hjärnsubstanser med betydelse vid depression (exempelvis serotonin) kan också påverka smärtbanornas känslighet.
När den grundläggande smärtupplevelsen bearbetas i hjärnan uppstår ett lidande. Man kan då få ett smärtbeteende, som blir allt tydligare ju längre smärtan varat. I svåra fall kan det etableras ett kroniskt smärtsyndrom. En sådan utveckling bör brytas tidigt!
Smärtbehandling riktas - om möjligt - mot dess orsaker. Smärtstillande medel krävs då under begränsad tid. Ibland, som vid utbredd cancer, kan smärtorsaken inte behandlas lika effektivt. Åtgärder mot själva smärtan blir då väsentliga.
Behandlingsalternativen kan påverka fysiologiska och psykologiska mekanismer. De förstnämnda är smärtstillande medel och läkemedel som förstärker kroppens egen smärthämning. Hit hör TENS och akupunktur. Med nervblockader och neurokirurgi kan smärtbanorna till hjärnan brytas. Nervblockader har dock begränsat värde på sikt.
Smärtstillande medel (analgetika) ger lindring vid smärtor orsakade av vävnadsskada. De lindrar oftast inte smärtor med ursprung i själva nervsystemet eller om de är psykiskt betingade. Då kan antidepressiva läkemedel hjälpa, även i avsaknad av egentlig depression. Dessa medel kan också ha effekt på samtidiga sömnbesvär, ångest och etablerat kroniskt smärtsyndrom.
Vid kronisk smärta används psykologiska och pedagogiska metoder i syfte att påverka smärtföljderna. De kombineras ofta med sjukgymnastik och läkemedel. Målet är att den drabbade ska lära sig att hantera smärtan med så hög livskvalitet som möjligt trots obehagen.
Vid allvarlig sjukdom är ett gott psykologiskt omhändertagande av största vikt för ett gott resultat av smärtbehandlingen. Först prövas receptfria läkemedel. Vid otillräcklig effekt kan narkotika användas under kontrollerade former. Läkemedel mot depression kan förstärka den smärtlindrande effekten. Komplettering med smärtlindrande strålbehandling, nervblockader etcetera kan krävas.
Adekvat diagnostik och behandling av smärtor är en komplex verksamhet, som har utkristalliserats till en avgränsad medicinsk subspecialitet oftast vid landets rehabiliterings- eller narkosavdelningar. Verksamheten har lett till stark lindring av mycket lidande - speciellt hos äldre.
Varför önskar landstingsmajoriteten under ledning av landstingsrådet Marie Sällström (s) inte satsa på denna verksamhet? Det är – om möjligt – ännu värre att ha ont när man är gammal än när man är ung!
Bo Arnesjö (m),
Ronneby
Smärtreceptorer (smärtkänsliga mottagare) finns överallt i kroppens vävnader. De kan aktiveras av mekaniska, termiska eller kemiska stimuli. Bildade smärtimpulser leds genom nerver, ryggmärg och hjärnstam (smärtbanorna) till hjärnbarken där de medvetandegörs. Impulser som når ryggmärg och hjärnstam utlöser
undandragningsreflexer och reflexer som påverkar puls, blodtryck och andning.
Smärtor kan också bero på skador på smärtbanorna eller smärtsignalernas omkopplingsställen i ryggmärgen eller mellanhjärnan.
Smärtimpulsernas flöde via smärtbanorna till hjärnan kan hämmas av andra känselimpulser. Det kan förklara den lindrande effekten av TENS (transkutan elektrisk nervstimulering).
Efter omkoppling i mellanhjärnan går smärtimpulserna till hjärnbarkens sensoriska (känselregistrerande) område där de medvetandegörs beträffande ursprung, kvalitet och intensitet. Impulser går också till hjärnans limbiska system – där känslomässiga reaktioner - oro, ångest och depression - uppstår. Vidare går de till hjärnans minnescentrum där minnen från tidigare smärttillstånd kan påverka upplevelserna.
Kroppen kan dämpa smärta genom att bilda egna smärtlindrande ämnen - endorfiner. Ibland kan blindtabletter verka smärtlindrande genom att endorfinsystemet aktiveras via psykiska mekanismer - placeboeffekt.
Vissa hjärnsubstanser med betydelse vid depression (exempelvis serotonin) kan också påverka smärtbanornas känslighet.
När den grundläggande smärtupplevelsen bearbetas i hjärnan uppstår ett lidande. Man kan då få ett smärtbeteende, som blir allt tydligare ju längre smärtan varat. I svåra fall kan det etableras ett kroniskt smärtsyndrom. En sådan utveckling bör brytas tidigt!
Smärtbehandling riktas - om möjligt - mot dess orsaker. Smärtstillande medel krävs då under begränsad tid. Ibland, som vid utbredd cancer, kan smärtorsaken inte behandlas lika effektivt. Åtgärder mot själva smärtan blir då väsentliga.
Behandlingsalternativen kan påverka fysiologiska och psykologiska mekanismer. De förstnämnda är smärtstillande medel och läkemedel som förstärker kroppens egen smärthämning. Hit hör TENS och akupunktur. Med nervblockader och neurokirurgi kan smärtbanorna till hjärnan brytas. Nervblockader har dock begränsat värde på sikt.
Smärtstillande medel (analgetika) ger lindring vid smärtor orsakade av vävnadsskada. De lindrar oftast inte smärtor med ursprung i själva nervsystemet eller om de är psykiskt betingade. Då kan antidepressiva läkemedel hjälpa, även i avsaknad av egentlig depression. Dessa medel kan också ha effekt på samtidiga sömnbesvär, ångest och etablerat kroniskt smärtsyndrom.
Vid kronisk smärta används psykologiska och pedagogiska metoder i syfte att påverka smärtföljderna. De kombineras ofta med sjukgymnastik och läkemedel. Målet är att den drabbade ska lära sig att hantera smärtan med så hög livskvalitet som möjligt trots obehagen.
Vid allvarlig sjukdom är ett gott psykologiskt omhändertagande av största vikt för ett gott resultat av smärtbehandlingen. Först prövas receptfria läkemedel. Vid otillräcklig effekt kan narkotika användas under kontrollerade former. Läkemedel mot depression kan förstärka den smärtlindrande effekten. Komplettering med smärtlindrande strålbehandling, nervblockader etcetera kan krävas.
Adekvat diagnostik och behandling av smärtor är en komplex verksamhet, som har utkristalliserats till en avgränsad medicinsk subspecialitet oftast vid landets rehabiliterings- eller narkosavdelningar. Verksamheten har lett till stark lindring av mycket lidande - speciellt hos äldre.
Varför önskar landstingsmajoriteten under ledning av landstingsrådet Marie Sällström (s) inte satsa på denna verksamhet? Det är – om möjligt – ännu värre att ha ont när man är gammal än när man är ung!
Bo Arnesjö (m),
Ronneby
07 augusti 2004
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)