SATSA PÅ SMÄRTBEHANDLING

Smärtor påverkas av fysiologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer. Alla drabbas – speciellt vi äldre. Ibland kan orsakerna inte påvisas.

Smärtreceptorer (smärtkänsliga mottagare) finns överallt i kroppens vävnader. De kan aktiveras av mekaniska, termiska eller kemiska stimuli. Bildade smärtimpulser leds genom nerver, ryggmärg och hjärnstam (smärtbanorna) till hjärnbarken där de medvetandegörs. Impulser som når ryggmärg och hjärnstam utlöser
undandragningsreflexer och reflexer som påverkar puls, blodtryck och andning.

Smärtor kan också bero på skador på smärtbanorna eller smärtsignalernas omkopplingsställen i ryggmärgen eller mellanhjärnan.

Smärtimpulsernas flöde via smärtbanorna till hjärnan kan hämmas av andra känselimpulser. Det kan förklara den lindrande effekten av TENS (transkutan elektrisk nervstimulering).

Efter omkoppling i mellanhjärnan går smärtimpulserna till hjärnbarkens sensoriska (känselregistrerande) område där de medvetandegörs beträffande ursprung, kvalitet och intensitet. Impulser går också till hjärnans limbiska system – där känslomässiga reaktioner - oro, ångest och depression - uppstår. Vidare går de till hjärnans minnescentrum där minnen från tidigare smärttillstånd kan påverka upplevelserna.

Kroppen kan dämpa smärta genom att bilda egna smärtlindrande ämnen - endorfiner. Ibland kan blindtabletter verka smärtlindrande genom att endorfinsystemet aktiveras via psykiska mekanismer - placeboeffekt.

Vissa hjärnsubstanser med betydelse vid depression (exempelvis serotonin) kan också påverka smärtbanornas känslighet.

När den grundläggande smärtupplevelsen bearbetas i hjärnan uppstår ett lidande. Man kan då få ett smärtbeteende, som blir allt tydligare ju längre smärtan varat. I svåra fall kan det etableras ett kroniskt smärtsyndrom. En sådan utveckling bör brytas tidigt!

Smärtbehandling riktas - om möjligt - mot dess orsaker. Smärtstillande medel krävs då under begränsad tid. Ibland, som vid utbredd cancer, kan smärtorsaken inte behandlas lika effektivt. Åtgärder mot själva smärtan blir då väsentliga.

Behandlingsalternativen kan påverka fysiologiska och psykologiska mekanismer. De förstnämnda är smärtstillande medel och läkemedel som förstärker kroppens egen smärthämning. Hit hör TENS och akupunktur. Med nervblockader och neurokirurgi kan smärtbanorna till hjärnan brytas. Nervblockader har dock begränsat värde på sikt.
Smärtstillande medel (analgetika) ger lindring vid smärtor orsakade av vävnadsskada. De lindrar oftast inte smärtor med ursprung i själva nervsystemet eller om de är psykiskt betingade. Då kan antidepressiva läkemedel hjälpa, även i avsaknad av egentlig depression. Dessa medel kan också ha effekt på samtidiga sömnbesvär, ångest och etablerat kroniskt smärtsyndrom.

Vid kronisk smärta används psykologiska och pedagogiska metoder i syfte att påverka smärtföljderna. De kombineras ofta med sjukgymnastik och läkemedel. Målet är att den drabbade ska lära sig att hantera smärtan med så hög livskvalitet som möjligt trots obehagen.

Vid allvarlig sjukdom är ett gott psykologiskt omhändertagande av största vikt för ett gott resultat av smärtbehandlingen. Först prövas receptfria läkemedel. Vid otillräcklig effekt kan narkotika användas under kontrollerade former. Läkemedel mot depression kan förstärka den smärtlindrande effekten. Komplettering med smärtlindrande strålbehandling, nervblockader etcetera kan krävas.

Adekvat diagnostik och behandling av smärtor är en komplex verksamhet, som har utkristalliserats till en avgränsad medicinsk subspecialitet oftast vid landets rehabiliterings- eller narkosavdelningar. Verksamheten har lett till stark lindring av mycket lidande - speciellt hos äldre.

Varför önskar landstingsmajoriteten under ledning av landstingsrådet Marie Sällström (s) inte satsa på denna verksamhet? Det är – om möjligt – ännu värre att ha ont när man är gammal än när man är ung!

Bo Arnesjö (m),
Ronneby