En oförglömlig kulturresa till St. Petersburg har givit upphov till oro i min tankevärld.
Efter sovjetkommunismens fall sker en betydande upphämtning, än så länge mest i form av vackra kulisser utåt. Överfulla kollektiva boenden och fattigdom är fortfarande vanligt. Det tar tydligen lång tid att eliminera socialismens vådor. Kan vi komma att få uppleva något liknande?
Ett studium avslöjar att socialism är en dröm att nå samhällelig demokrati, jämlikhet och rättvisa. Enligt socialismens fäder, Marx och Engels, krävs då att all egendom konfiskeras och tas över av alla gemensamt!
Socialism kan vara reformistisk eller kommunistisk. Den reformistiska varianten, däribland socialdemokratin, tar avstånd från kommunismens strävan efter revolution och proletariatets diktatur. Rättvisa ska istället nås med successiva lagändringar och transfereringar, det vill säga att ta från de rika och ge till de fattiga – jämför Robin Hood.
Socialisterna vill:
· hävda allas lika förutsättningar och strävar efter jämlikhet, rättvisa, solidaritet, kollektivism och klasskamp. Inom socialdemokratin tillkommer begreppet folkstyre.
· utplåna "klassamhället". På sikt ska dessutom staten förlora sina funktioner till Partiet.
· avskaffa privat ägande och införa planekonomi för att utjämna olikheter och effektivisera all produktion. Då uppstår, enligt socialisterna, ett överflöd av varor, tjänster och tillgänglig arbetstid.
· att allt ansvar för drift och produktion ska tas över av arbetarna och samordnas i långsiktiga planer, så kallad planekonomi.
· utsätta kapitaliska system för ”invaderande” socialism genom blandekonomi det vill säga kollektivt ägande blandat med marknadsekonomi istället för ren marknadsekonomi.
· avskaffa kapitalismen - socialdemokraterna genom reformism med vissa inslag av marknadsekonomi; kommunisterna genom revolution och, sent i den socialistiska utvecklingen, statens avskaffande; syndikalisterna genom att överföra all makt till fackföreningar; anarkisterna genom att avskaffa staten och införa ”frihetlig” socialism.
· hävda kollektivet och individens grupptillhörighet. Förhållningssättet till kollektivet ska vara solidariskt och ekonomiskt svaga, handikappade och missanpassade ska integreras.
Klassmotsättningar är fundamentala politiska begrepp. Balansen mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre är centrala debattämnen inom den reformistiska socialismen - socialdemokratin. Begreppet kollektivism anses dock ha en negativ klang och används därför inte, trots sin centrala ideologiska betydelse.
Klasskamp är enligt Karl Marx, en kamp mellan ”härskande” och ”utsugna”, mellan ”arbete” och ”kapital”. Arbetet utgörs då av de ”obesuttna, producerande arbetarna” och kapitalet av dem som äger produktionsmedlen, ”borgarna”. Socialisterna vill stärka arbetarklassens intressen och ser liberalismen eller konservatismen som ideologier som enbart vill stärka borgarklassens - de ”besuttnas” - intressen. Alla socialistiska läror anser att arbetarklassens slutgiltiga seger är oundviklig.
Socialisterna vill samordna all makt i arbetarekollektiv, så kallade arbetarkommuner. Där ska man skaffa fram adekvat information, diskutera och rösta om allt. På grund av en tidsödande byråkrati måste dock makt ges till ”solidariska” ledare som utan kollektivt arbetarinflytande kan fatta egna beslut. Flera socialistiska länder har till och med utvecklat maktapparater som kan jämföras med indiska kastsystem eller förlegad europeisk adel.
Kritiker hävdar att alla försök att skapa socialistiska samhällen har varit kortlivade misslyckanden. Vissa socialistiska stater har dessutom – cyniskt nog - använt mer eller mindre svåra repressalier när deras säkerhet hotats av inre eller yttre fiender. Flera stora socialistiska stater, anses aldrig ha varit styrda av proletariatet och har därför inte varit socialistiska annat än till namnet.
Har jag fel? Jag ryser in i märgen!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
30 november 2005
25 november 2005
24 november 2005
Läkare som chefer?
År 1997 byttes begreppet chefsöverläkare till verksamhetschef i hälso- och sjukvården. Då öppnades möjligheten för andra än läkare att bli chefer för kliniker och vårdcentraler, dock inte i psykiatrin.
Sedan dess flyr läkarna dessa positioner. Av cirka 1800 verksamhetschefer inom landstingen är nu under 60 procent läkare - i primärvården ännu färre. Det samma hände i kommunistländerna på sin tid då medicinskt okunniga partianhängare och politruker tog över. Vi svenskar kan dock trösta oss med att drygt var fjärde svensk chef, i alla fall under en övergångsfas, är sjuksköterska – det vill säga inte helt medicinskt okunniga men utan laglig rätt att axla ett medicinskt ansvar.
Varför flyr då läkarna dessa viktiga jobb? Är ledarskap inte längre en attraktiv uppgift? Medicinsk sakkunskap behövs väl för att driva den medicinska utvecklingen framåt?
Vården har alltid ställt andra än medicinska krav på sina ledare. Men chefskapet kan tydligen inte längre förenas med kliniskt arbete, undervisning och eventuell forskning. Det är nu en heltidsuppgift med fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får träda tillbaka. Patientkontakter, forskning och undervisning, som de ju har utbildats för, minskar eller försvinner helt. Att läkare då ska axla ett chefskap inom en rimlig arbetstid är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper tar sig villigt an utmaningen - de får ju höjd lön och status. Många gör ett gott arbete men saknar insikter i en alltmer etiskt känslig, komplicerad och medicinskt kunskapsintensiv vård. Okunniga chefer måste då ha tillgång till kvalificerad medicinsk sakkunskap för att driva verksamheten framåt och prioritera resurserna rätt. Medicinska misstag tolereras inte och inte heller avsteg från medicinskt etiska principer bland annat reglerade i hälso- och sjukvårdslagen. Underbemanning gör att läkarna inte heller har tid att utbilda den okunniga chefen i medicin. Att lära läkekonsten har ju tagit dem minst 15 år.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha högsta prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara en svår grupp att styra – ”dom bara snackar patienter”! Som medicinskt outbildad chef löper man därför risk att bli ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen och läkarna kanske inte bryr sig. De dagliga praktiska problemen kan upplevas ändlösa. Chefen får en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna inklusive läkarna. Med chefsrollen följer skyldighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna ska ha all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas. Chefen behöver därför stöttas annars är risken stor för att ”gå in i väggen”. Om förordnandet upphör ska chefen dessutom återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Medicinskt icke kvalificerad vårdpersonal, administratörer, politiker, fackliga representanter, ekonomer med flera är starka aktörer i den organisationsturbulenta sjukvården. Men den medicinska utvecklingen är snabb och kraven allt större. Vi patienter har inte råd med att lämna bort frågan om hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer än dem som har adekvat medicinsk kunskap?
Problemet är bara att läkarna inte vill axla ledarskapet med dess oövervinneliga politiska och administrativa motstånd och bristande morötter. Mindre enheter och mångfald kan nog lösa problemet!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Sedan dess flyr läkarna dessa positioner. Av cirka 1800 verksamhetschefer inom landstingen är nu under 60 procent läkare - i primärvården ännu färre. Det samma hände i kommunistländerna på sin tid då medicinskt okunniga partianhängare och politruker tog över. Vi svenskar kan dock trösta oss med att drygt var fjärde svensk chef, i alla fall under en övergångsfas, är sjuksköterska – det vill säga inte helt medicinskt okunniga men utan laglig rätt att axla ett medicinskt ansvar.
Varför flyr då läkarna dessa viktiga jobb? Är ledarskap inte längre en attraktiv uppgift? Medicinsk sakkunskap behövs väl för att driva den medicinska utvecklingen framåt?
Vården har alltid ställt andra än medicinska krav på sina ledare. Men chefskapet kan tydligen inte längre förenas med kliniskt arbete, undervisning och eventuell forskning. Det är nu en heltidsuppgift med fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får träda tillbaka. Patientkontakter, forskning och undervisning, som de ju har utbildats för, minskar eller försvinner helt. Att läkare då ska axla ett chefskap inom en rimlig arbetstid är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper tar sig villigt an utmaningen - de får ju höjd lön och status. Många gör ett gott arbete men saknar insikter i en alltmer etiskt känslig, komplicerad och medicinskt kunskapsintensiv vård. Okunniga chefer måste då ha tillgång till kvalificerad medicinsk sakkunskap för att driva verksamheten framåt och prioritera resurserna rätt. Medicinska misstag tolereras inte och inte heller avsteg från medicinskt etiska principer bland annat reglerade i hälso- och sjukvårdslagen. Underbemanning gör att läkarna inte heller har tid att utbilda den okunniga chefen i medicin. Att lära läkekonsten har ju tagit dem minst 15 år.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha högsta prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara en svår grupp att styra – ”dom bara snackar patienter”! Som medicinskt outbildad chef löper man därför risk att bli ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen och läkarna kanske inte bryr sig. De dagliga praktiska problemen kan upplevas ändlösa. Chefen får en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna inklusive läkarna. Med chefsrollen följer skyldighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna ska ha all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas. Chefen behöver därför stöttas annars är risken stor för att ”gå in i väggen”. Om förordnandet upphör ska chefen dessutom återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Medicinskt icke kvalificerad vårdpersonal, administratörer, politiker, fackliga representanter, ekonomer med flera är starka aktörer i den organisationsturbulenta sjukvården. Men den medicinska utvecklingen är snabb och kraven allt större. Vi patienter har inte råd med att lämna bort frågan om hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer än dem som har adekvat medicinsk kunskap?
Problemet är bara att läkarna inte vill axla ledarskapet med dess oövervinneliga politiska och administrativa motstånd och bristande morötter. Mindre enheter och mångfald kan nog lösa problemet!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
22 november 2005
21 november 2005
19 november 2005
Allt fler slut vid trettio
Chefekonomen vid Svenskt Näringsliv Stefan Fölster har studerat den ändrade arbetsledigheten i Sverige och slår nu larm.
Den största procentuella ökningen av förtidspensionärer ses bland kvinnor under 30 år. På ett år har antalet vuxit 30 procent, merparten på grund av ”psykiska besvär”.
Antalsmässigt är ökningen dock störst bland kvinnor i åldern 30-49 år, en ökning på nära 2500 eller 25 procent på bara ett år. Ökningen i denna grupp är snabbare än för kvinnor över femtio. Psykiska besvär är orsak i cirka 40 procent.
Antalet nya långtidssjukskrivningar bland personer under 30 år har också ökat dramatiskt sedan strax före millennieskiftet. Män är överrepresenterade i åldersgruppen under 24 år men däröver kvinnorna. Mentala diagnoser är orsak till ungefär en tredjedel medan övriga sjukdomar har minskat andelsmässigt, men ökat i absoluta tal.
Det finns, enligt Stefan Fölster, fyra viktiga förklaringar till varför förtidspensionering bland unga kvinnor och män ökat så kraftigt:
· Sämre start från skolan.
Nära 20 000 skolungdomar skolkar så mycket att de måste betraktas som oskolade. Avhoppen från gymnasiet ökar också kraftigt. Tre av tio gymnasister får aldrig slutbetyg.
· Svårare att få arbete.
En ungdomsarbetslöshet på 16 procent är dubbelt så hög som i vårt sydliga grannland och slår speciellt hårt mot invandrare.
· Långa väntetider till psykvården.
Fyrtio procent av de långtidssjukskrivna kvinnorna anger att de står på väntelista till vård.
· En kraftig ökning av förtidspensioneringarna från Försäkringskassans sida under 2004.
Detta görs för att hyfsa sjuktalen och i hopp om att de yngre senare ska komma tillbaka i arbete. Men enligt riksrevisionsverket (RRV) är det bara en procent av dem som förtidspensionerats före 30 år som någonsin återvänder till arbete.
Stefan Fölster ”bannar i kyrkan”. Han är modig och löper risk att ”bannlysas” av facket och de rödgröna! Men det är lätt att hålla med. Utvecklingen måste brytas. Vi har inte råd med att unga kvinnor och män ohämmat slås ut från arbetsmarknaden. Det är ett gigantiskt mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri som är oacceptabelt. Man förstår om många läkare önskar avhända sig sjukskrivningarna och de därmed förknippade riskerna att bli ”svartlistade”. Det Nuderska ”köttberget” bävar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Den största procentuella ökningen av förtidspensionärer ses bland kvinnor under 30 år. På ett år har antalet vuxit 30 procent, merparten på grund av ”psykiska besvär”.
Antalsmässigt är ökningen dock störst bland kvinnor i åldern 30-49 år, en ökning på nära 2500 eller 25 procent på bara ett år. Ökningen i denna grupp är snabbare än för kvinnor över femtio. Psykiska besvär är orsak i cirka 40 procent.
Antalet nya långtidssjukskrivningar bland personer under 30 år har också ökat dramatiskt sedan strax före millennieskiftet. Män är överrepresenterade i åldersgruppen under 24 år men däröver kvinnorna. Mentala diagnoser är orsak till ungefär en tredjedel medan övriga sjukdomar har minskat andelsmässigt, men ökat i absoluta tal.
Det finns, enligt Stefan Fölster, fyra viktiga förklaringar till varför förtidspensionering bland unga kvinnor och män ökat så kraftigt:
· Sämre start från skolan.
Nära 20 000 skolungdomar skolkar så mycket att de måste betraktas som oskolade. Avhoppen från gymnasiet ökar också kraftigt. Tre av tio gymnasister får aldrig slutbetyg.
· Svårare att få arbete.
En ungdomsarbetslöshet på 16 procent är dubbelt så hög som i vårt sydliga grannland och slår speciellt hårt mot invandrare.
· Långa väntetider till psykvården.
Fyrtio procent av de långtidssjukskrivna kvinnorna anger att de står på väntelista till vård.
· En kraftig ökning av förtidspensioneringarna från Försäkringskassans sida under 2004.
Detta görs för att hyfsa sjuktalen och i hopp om att de yngre senare ska komma tillbaka i arbete. Men enligt riksrevisionsverket (RRV) är det bara en procent av dem som förtidspensionerats före 30 år som någonsin återvänder till arbete.
Stefan Fölster ”bannar i kyrkan”. Han är modig och löper risk att ”bannlysas” av facket och de rödgröna! Men det är lätt att hålla med. Utvecklingen måste brytas. Vi har inte råd med att unga kvinnor och män ohämmat slås ut från arbetsmarknaden. Det är ett gigantiskt mänskligt och samhällsekonomiskt slöseri som är oacceptabelt. Man förstår om många läkare önskar avhända sig sjukskrivningarna och de därmed förknippade riskerna att bli ”svartlistade”. Det Nuderska ”köttberget” bävar!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
11 november 2005
Vårdgaranti räcker inte
Den svenska vårdens tillgänglighet och jämlikhet har belysts i en internationell jämförelse av Anders Morin med flera, Svenskt Näringsliv.
Med flera olika tekniker har de jämfört den svenska vården med andra länder. De har utnyttjat data från sjukvårdsregister i flera västländer, en undersökning från OECD och en större patientenkät genomförd av Demoskop våren 2005.
Följande konstaterades:
• Sverige har väsentligt sämre tillgänglighet än både Norge och Danmark. Det gäller både väntetider till operation och totala väntetider, det vill säga de sammanlagda väntetiderna för specialistbedömning och operation. I grannländerna var de flesta patienterna färdigbehandlade redan innan de svenska patienterna ens hade hunnit bli undersökta.
• Enligt OECD platsar Sverige bland de länder som har sämst tillgänglighet i Europa. Om ännu fler länder inkluderas visar det sig att de svenska väntetiderna är ovanligt långa.
En av den svenska vårdens huvudprinciper är att den ska vara jämlik och att vård ska ges efter behov och inte efter inkomst eller utbildningsnivå.
Följande konstaterades:
• OECD-data om ojämlikhet i vården i medlemsländerna placerar Sverige som ett av de mest ojämlika länderna när det gäller läkarbesök i primärvården och i specialistvården.
• De lägre inkomstgrupperna har färre läkarbesök än deras förväntade behov. Skillnaden mot de högre inkomstgrupperna är statistiskt säkerställd. Tre länder i OECD har, mätt på detta sätt, mer ojämlik vård. De är Finland, USA och Portugal.
• De lägre inkomstgrupperna har också lägre sannolikhet för att överhuvudtaget söka läkare. Skillnaden är även här statistiskt säkerställd. Bara USA, Mexico, Finland och Portugal har större ojämlikhet i detta avseende. I USA och Mexico har bara en del av befolkningen sina sjukvårdsbehov täckta genom så kallad solidarisk finansiering. Bara två länder med solidarisk finansiering har sålunda en mer ojämlik vård än Sverige.
• De långa väntetiderna är en orsak till den ojämlika vården i vårt socialistiska land. Människor med högre inkomster och utbildning får tydligen snabbare vård genom argumentation, kontakter eller genom privat sjukvårdsförsäkring.
Den svaga tillgängligheten inom svensk sjukvård beror på att sjukvården har kontraproduktiva ersättningssystem, bristande konkurrens mellan vårdinrättningarna och otillräckliga incitament för förbättringsarbete. En förstärkt vårdgaranti behövs. Det krävs också effektivare styrsystem, ökad konkurrensutsättning och vilja att förändra för att uppfylla garantins intentioner. Om inte, kommer ytterligare krav på resurstillskott för att klara tillgängligheten. Effektivare och mera professionella organisationer snarare än ökade resurser ska kunna lösa problemen!
Men det går väl inte att tänka sig i ett så ”ojämlikt” socialistiskt system, som i Sverige och Blekinge, eller hur landstingsråden Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Med flera olika tekniker har de jämfört den svenska vården med andra länder. De har utnyttjat data från sjukvårdsregister i flera västländer, en undersökning från OECD och en större patientenkät genomförd av Demoskop våren 2005.
Följande konstaterades:
• Sverige har väsentligt sämre tillgänglighet än både Norge och Danmark. Det gäller både väntetider till operation och totala väntetider, det vill säga de sammanlagda väntetiderna för specialistbedömning och operation. I grannländerna var de flesta patienterna färdigbehandlade redan innan de svenska patienterna ens hade hunnit bli undersökta.
• Enligt OECD platsar Sverige bland de länder som har sämst tillgänglighet i Europa. Om ännu fler länder inkluderas visar det sig att de svenska väntetiderna är ovanligt långa.
En av den svenska vårdens huvudprinciper är att den ska vara jämlik och att vård ska ges efter behov och inte efter inkomst eller utbildningsnivå.
Följande konstaterades:
• OECD-data om ojämlikhet i vården i medlemsländerna placerar Sverige som ett av de mest ojämlika länderna när det gäller läkarbesök i primärvården och i specialistvården.
• De lägre inkomstgrupperna har färre läkarbesök än deras förväntade behov. Skillnaden mot de högre inkomstgrupperna är statistiskt säkerställd. Tre länder i OECD har, mätt på detta sätt, mer ojämlik vård. De är Finland, USA och Portugal.
• De lägre inkomstgrupperna har också lägre sannolikhet för att överhuvudtaget söka läkare. Skillnaden är även här statistiskt säkerställd. Bara USA, Mexico, Finland och Portugal har större ojämlikhet i detta avseende. I USA och Mexico har bara en del av befolkningen sina sjukvårdsbehov täckta genom så kallad solidarisk finansiering. Bara två länder med solidarisk finansiering har sålunda en mer ojämlik vård än Sverige.
• De långa väntetiderna är en orsak till den ojämlika vården i vårt socialistiska land. Människor med högre inkomster och utbildning får tydligen snabbare vård genom argumentation, kontakter eller genom privat sjukvårdsförsäkring.
Den svaga tillgängligheten inom svensk sjukvård beror på att sjukvården har kontraproduktiva ersättningssystem, bristande konkurrens mellan vårdinrättningarna och otillräckliga incitament för förbättringsarbete. En förstärkt vårdgaranti behövs. Det krävs också effektivare styrsystem, ökad konkurrensutsättning och vilja att förändra för att uppfylla garantins intentioner. Om inte, kommer ytterligare krav på resurstillskott för att klara tillgängligheten. Effektivare och mera professionella organisationer snarare än ökade resurser ska kunna lösa problemen!
Men det går väl inte att tänka sig i ett så ”ojämlikt” socialistiskt system, som i Sverige och Blekinge, eller hur landstingsråden Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
02 november 2005
Vill läkare axla chefsansvaret?
Den 1 januari 1997 infördes begreppet verksamhetschef. Det ersatte titeln chefsöverläkare (psykiatrin undantagen) som var en chefsposition förbehållen läkare. Detta öppnade för andra än läkare att bli chefer för kliniker, vårdcentraler eller verksamhetsområden.
En undersökning nyligen av Dagens Samhälle visade att av 1 791 verksamhetschefer inom landsting och regioner, var 1 045 läkare, 480 sjuksköterskor och 266 »annan«. Inom primärvården var det 315 läkare, 328 sjuksköterskor och 99 »annan« och vid sjukhusen 730 läkare, 152 sjuksköterskor och 167 »annan«.
Frågan är varför läkarna lämnar eller inte antar chefsrollen och därmed ledande positioner inom hälso- och sjukvården. Är chefs- och ledarskap inte längre en attraktiv uppgift för läkare?
Debatten kring ledarskapet i vården har länge varit het. En tillräcklig medicinsk kunskap behövs för att kunna driva den medicinska utvecklingen inom verksamhetsområdet framåt. Verksamhetschefen för medicinska enheter bör därför vara läkare.
Men vården ställer idag fler krav på sina chefer och ledare än de rent medicinska. Den tid är förgången då chefen för en klinik eller vårdcentral kunde förena chefskapet med ett fullt kliniskt arbete och ibland även med forskning och undervisning.
Chefskapet måste prioriteras och är nu ofta en heltidsuppgift med ett helt och fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får praktiseras på den tid som blir över.
Antalet patientkontakter, med många dagliga positiva återkopplingar, liksom tiden för forskning och undervisning, minskar eller försvinner helt. Att under dessa premisser välja chefskapet – det är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper inom vården axlar villigt utmaningen som chef. Många av dessa utför ett gott arbete. Den som inte själv är läkare måste vid sin sida ha en medicinskt ansvarig läkare.
Vårdens verksamheter är kunskapsföretag där cheferna måste besitta eller ha tillgång till kvalificerad medicinsk kunskap för att driva verksamheten framåt, prioritera resurserna rätt. Läkaren som chef kan dock inte lägga all kraft på den medicinska delen.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha hög prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara den svåraste personalgruppen att leda och styra. Beskrivningen »som att hålla en tiger i svansen« kanske stämmer!
Som chef är man ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen. De dagliga praktiska problemen upplevs ändlösa. Uppgiften som verksamhetschef innebär en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna. Då förordnandet upphör ska chefen återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Men chefs- och ledarrollen innebär mycket stor möjlighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna har all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas.
Att stärka och stötta nuvarande och kommande chefer och ledare som är läkare är en av Läkarförbundets angelägnaste uppgifter. Förbundets chefsförening har därvid en särskild roll. Chefsföreningen har därför bildat ett chefsnätverk.
Det är ett antal läkare som är chefer, spridda över hela landet, som ställer upp för chefskolleger med råd och stöd i alla de frågor som en chef ställs inför. Temadagar anordnas kring frågor särskilt aktuella för nuvarande och blivande chefer. Kollegialt stöd ges till trängda chefer, som nu senast till ett antal vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Vi lever i en organisationsturbulent vårdvärld där administratörer, politiker, ekonomer och andra är starka aktörer. Den medicinska utvecklingen är snabb. Har vi som läkare råd att lämna bort frågan hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer och ledare än dem som har läkarutbildning?
Är läkarna villiga att axla ledarskapsrollen med dess möjligheter och svårigheter?
Anne-Marie Pernulf, ledamot i centralstyrelsen, sekreterare i Chefsföreningen
En undersökning nyligen av Dagens Samhälle visade att av 1 791 verksamhetschefer inom landsting och regioner, var 1 045 läkare, 480 sjuksköterskor och 266 »annan«. Inom primärvården var det 315 läkare, 328 sjuksköterskor och 99 »annan« och vid sjukhusen 730 läkare, 152 sjuksköterskor och 167 »annan«.
Frågan är varför läkarna lämnar eller inte antar chefsrollen och därmed ledande positioner inom hälso- och sjukvården. Är chefs- och ledarskap inte längre en attraktiv uppgift för läkare?
Debatten kring ledarskapet i vården har länge varit het. En tillräcklig medicinsk kunskap behövs för att kunna driva den medicinska utvecklingen inom verksamhetsområdet framåt. Verksamhetschefen för medicinska enheter bör därför vara läkare.
Men vården ställer idag fler krav på sina chefer och ledare än de rent medicinska. Den tid är förgången då chefen för en klinik eller vårdcentral kunde förena chefskapet med ett fullt kliniskt arbete och ibland även med forskning och undervisning.
Chefskapet måste prioriteras och är nu ofta en heltidsuppgift med ett helt och fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får praktiseras på den tid som blir över.
Antalet patientkontakter, med många dagliga positiva återkopplingar, liksom tiden för forskning och undervisning, minskar eller försvinner helt. Att under dessa premisser välja chefskapet – det är ett stort steg att ta!
Andra yrkesgrupper inom vården axlar villigt utmaningen som chef. Många av dessa utför ett gott arbete. Den som inte själv är läkare måste vid sin sida ha en medicinskt ansvarig läkare.
Vårdens verksamheter är kunskapsföretag där cheferna måste besitta eller ha tillgång till kvalificerad medicinsk kunskap för att driva verksamheten framåt, prioritera resurserna rätt. Läkaren som chef kan dock inte lägga all kraft på den medicinska delen.
Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha hög prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara den svåraste personalgruppen att leda och styra. Beskrivningen »som att hålla en tiger i svansen« kanske stämmer!
Som chef är man ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen. De dagliga praktiska problemen upplevs ändlösa. Uppgiften som verksamhetschef innebär en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna. Då förordnandet upphör ska chefen återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.
Men chefs- och ledarrollen innebär mycket stor möjlighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna har all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas.
Att stärka och stötta nuvarande och kommande chefer och ledare som är läkare är en av Läkarförbundets angelägnaste uppgifter. Förbundets chefsförening har därvid en särskild roll. Chefsföreningen har därför bildat ett chefsnätverk.
Det är ett antal läkare som är chefer, spridda över hela landet, som ställer upp för chefskolleger med råd och stöd i alla de frågor som en chef ställs inför. Temadagar anordnas kring frågor särskilt aktuella för nuvarande och blivande chefer. Kollegialt stöd ges till trängda chefer, som nu senast till ett antal vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Vi lever i en organisationsturbulent vårdvärld där administratörer, politiker, ekonomer och andra är starka aktörer. Den medicinska utvecklingen är snabb. Har vi som läkare råd att lämna bort frågan hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer och ledare än dem som har läkarutbildning?
Är läkarna villiga att axla ledarskapsrollen med dess möjligheter och svårigheter?
Anne-Marie Pernulf, ledamot i centralstyrelsen, sekreterare i Chefsföreningen
01 november 2005
Överklagande Vidablick
Bo Arnesjö
Villa Haga
Ronneby
Länsstyrelsen i Blekinge Län
(Sänds via Ronneby kommun)
Ronnebygatan 22
371 23 Karlskrona
Överklagande med hemställan om inhibition av beviljat bygglov för om- och tillbyggnad av Vidablicks höghusdel i Ronneby (Dnr 2005/1029 Karlstorp 2:1, Vidablick – Om och tillbyggnad av äldreboende)
Byggnadsnämnden i Ronneby beviljade i sitt senaste sammanträde 2005-10-20 bygglov i rubricerat ärende.
Enär föreliggande bygghandlingar inte tillfredsställer aktuella brandsäkerhetsföreskrifter och utrymningsregelverk för vårdinrättningar (bland andra beskrivna i Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre” och Boverkets Rapport från februari 2004 ”Utrymningsdimensionering”) hemställer undertecknad – i min egenskap av kommande vårdnadstagare - om snar överprövning av byggnadsnämndens fattade beslut jämte om omedelbart ikraftträdande inhibition av planerat byggsamråd och följande byggverksamhet vid och i Vidablicks höghusdel.
Eftersom beslutet kan ha prejudicerande effekt anhåller jag dessutom om öppna muntliga överläggningar.
Ronneby den 1 november 2005
Bo Arnesjö
Villa Haga
Hagagatan 3
372 36 Ronneby
Tlf. 0457/26426
E-post: arnesjo.bo@telia.com
Villa Haga
Ronneby
Länsstyrelsen i Blekinge Län
(Sänds via Ronneby kommun)
Ronnebygatan 22
371 23 Karlskrona
Överklagande med hemställan om inhibition av beviljat bygglov för om- och tillbyggnad av Vidablicks höghusdel i Ronneby (Dnr 2005/1029 Karlstorp 2:1, Vidablick – Om och tillbyggnad av äldreboende)
Byggnadsnämnden i Ronneby beviljade i sitt senaste sammanträde 2005-10-20 bygglov i rubricerat ärende.
Enär föreliggande bygghandlingar inte tillfredsställer aktuella brandsäkerhetsföreskrifter och utrymningsregelverk för vårdinrättningar (bland andra beskrivna i Boverkets Föreskrifter och allmänna råd: ”Boverkets byggregler (BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19” innehållande 3:211 ”Särskilda boendeformer för äldre” och Boverkets Rapport från februari 2004 ”Utrymningsdimensionering”) hemställer undertecknad – i min egenskap av kommande vårdnadstagare - om snar överprövning av byggnadsnämndens fattade beslut jämte om omedelbart ikraftträdande inhibition av planerat byggsamråd och följande byggverksamhet vid och i Vidablicks höghusdel.
Eftersom beslutet kan ha prejudicerande effekt anhåller jag dessutom om öppna muntliga överläggningar.
Ronneby den 1 november 2005
Bo Arnesjö
Villa Haga
Hagagatan 3
372 36 Ronneby
Tlf. 0457/26426
E-post: arnesjo.bo@telia.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)