Socialism – är det sant?

En oförglömlig kulturresa till St. Petersburg har givit upphov till oro i min tankevärld.

Efter sovjetkommunismens fall sker en betydande upphämtning, än så länge mest i form av vackra kulisser utåt. Överfulla kollektiva boenden och fattigdom är fortfarande vanligt. Det tar tydligen lång tid att eliminera socialismens vådor. Kan vi komma att få uppleva något liknande?

Ett studium avslöjar att socialism är en dröm att nå samhällelig demokrati, jämlikhet och rättvisa. Enligt socia­lismens fäder, Marx och Engels, krävs då att all egendom konfiskeras och tas över av alla gemensamt!

Socialism kan vara reformistisk eller kommunistisk. Den reformistiska varianten, däribland socialdemokratin, tar avstånd från kommunismens strävan efter revolution och proletariatets diktatur. Rättvisa ska istället nås med successiva lagändringar och transfereringar, det vill säga att ta från de rika och ge till de fattiga – jämför Robin Hood.

Socialisterna vill:
· hävda allas lika förutsättningar och strävar efter jämlikhet, rättvisa, solidaritet, kollektivism och klasskamp. Inom socialdemokratin tillkommer begreppet folkstyre.
· utplåna "klassamhället". På sikt ska dessutom staten förlora sina funktioner till Partiet.
· avskaffa privat ägande och införa planekonomi för att utjämna olikheter och effektivisera all produktion. Då uppstår, enligt socialisterna, ett överflöd av varor, tjänster och tillgänglig arbetstid.
· att allt ansvar för drift och produktion ska tas över av arbetarna och samordnas i långsiktiga planer, så kallad planekonomi.
· utsätta kapitaliska system för ”invaderande” socialism genom blandekonomi det vill säga kollektivt ägande blandat med marknadsekonomi istället för ren marknadseko­nomi.
· avskaffa kapitalismen - socialdemokraterna genom reformism med vissa inslag av marknadsekonomi; kommu­nisterna genom revolution och, sent i den socialistiska utvecklingen, statens avskaffande; syndika­listerna genom att överföra all makt till fackföreningar; anarkisterna genom att avskaffa staten och införa ”fri­hetlig” socialism.
· hävda kollektivet och individens grupptillhörighet. Förhållningssättet till kollekti­vet ska vara solidariskt och ekonomiskt svaga, handikappade och missanpassade ska integreras.

Klassmotsättningar är fundamentala politiska begrepp. Balansen mellan offentlig styrning, kollektivism, tolerans och arbetarstyre är centrala debattämnen inom den reformistiska socialismen - socialdemokratin. Begreppet kollektivism anses dock ha en negativ klang och används därför inte, trots sin centrala ideologiska betydelse.

Klasskamp är enligt Karl Marx, en kamp mellan ”härskande” och ”utsugna”, mellan ”arbete” och ”kapital”. Arbetet utgörs då av de ”obesuttna, producerande arbetarna” och kapitalet av dem som äger produktionsmedlen, ”borgarna”. Socialisterna vill stärka arbetarklassens intressen och ser liberalismen eller konservatismen som ideologier som enbart vill stärka borgarklassens - de ”besuttnas” - intressen. Alla socialistiska läror anser att arbetarklassens slutgiltiga seger är oundviklig.

Socialisterna vill samordna all makt i arbetarekollektiv, så kallade arbetarkommuner. Där ska man skaffa fram adekvat information, diskutera och rösta om allt. På grund av en tidsödande byråkrati måste dock makt ges till ”solidariska” ledare som utan kollektivt arbetarinflytande kan fatta egna beslut. Flera socialistiska länder har till och med utvecklat maktapparater som kan jämföras med indiska kastsystem eller förlegad europeisk adel.

Kritiker hävdar att alla försök att skapa socialistiska samhällen har varit kortlivade misslyckanden. Vissa socia­listiska stater har dessutom – cyniskt nog - använt mer eller mindre svåra repressalier när deras säkerhet hotats av inre eller yttre fiender. Flera stora socialistiska stater, anses aldrig ha varit styrda av proletariatet och har därför inte varit socialistiska annat än till namnet.

Har jag fel? Jag ryser in i märgen!

Bo Arnesjö (m), Ronneby