23 september 2005

Minister-nej till nationell cancerplan!

Krav på att ta fram en Nationell Cancerplan framfördes redan på Läkarstämman 2001. Den Internationella Cancerunionen (UICC) har anmodat alla länder att göra detsamma. Alla kliniska och akademiska chefer för onkologiska verksamheter i Sverige har nu upprepat samma krav med starkt stöd av cancerpatienternas organisationer (SvD Brännpunkt 4/4, 8/6). Det ansvariga statsrådet Ylva Johansson (s) har, cyniskt nog, sagt nej (Dagens Medicin 14/9 och 22/9).

Det inträffar nu 45 000 nya cancerfall per år. Var tredje svensk får cancer. Ökningen beror på ökad cancerrisk och att vi blir äldre. Antalet med kvarvarande cancer ökar ännu mer. Även om 60 procent av cancerfallen botas är cancer den näst vanligaste dödsorsaken. En tröst är att prognosen blir allt bättre.

Att fler överlever ställer stora krav på vården och omsorgen. Internationellt sett har Sverige hittills haft en bra cancersjukvård men patientorganisationerna och verksamhetscheferna oroar sig nu för framtiden.

Socialstyrelsen och SBU har visat att cancervården förbrukar 7 procent av vårdens resurser trots att var tredje svensk drabbas. Kostnadsökningen har varit marginell under tio år trots en kraftigt förbättrad diagnostik, behandling och omsorg. Omfördelning kan inte längre möta kostnadsökningarna.

Bruket av nya läkemedel och andra resurser som strålbehandling, avancerad bilddiagnostik, specialutbildad personal etcetera varierar kraftigt. Modern cancervård erbjuds sålunda inte på ett likformigt och rättvist sätt!

Prioriteringsutredningen 1995 fastslog att sjukvårdens resurser i första hand ska utnyttjas till de svårast sjuka. Effekter därav ses ännu inte inom cancervården. Brister har bland annat påvisats i Socialstyrelsens utredningar om omhändertagandet av patienter med återfall och om vården i livets slutskede.

En nationell cancerplan skulle blottlägga behov inom alla aspekter av cancervården inklusive förebyggande verksamhet, forskning och utbildning. Man skulle då kunna bygga upp adekvat beredskap att hantera det växande cancerproblemet, livskvalitetsfrågorna, behov av psykosocial service och rehabilitering. Nya rön inom patologin, cytologin och bilddiagnostiken skulle snabbare kunna nå de drabbade med bättre diagnostik och säkrare metoder att förutsäga behandlingsresultaten.

Många länder omkring oss har stor nytta av en nationell cancerplan. I vårt land tycks ingen ha det samlade ansvaret. Vårdansvaret ligger hos landstingen, men staten, med sitt ansvar för forskning och utbildning, är delaktig. Läkemedelsverket godkänner nya läkemedel men har inte mandat att introducera dem.

Vi utnyttjar ett stort intellektuellt kapital för forskning, utbildning och högspecialiserad vård inom cancerområdet. Om inte det och resurserna i övrigt utnyttjas effektivt finns det stark risk för att cancerpatienter hänvänder sig utomlands för vård. Det skulle medföra ännu större finansieringssvårigheter och en påtaglig nedmontering av vår egen cancerverksamhet.

Ett socialdemokratiskt manifest - "Vi utvecklar vården" - har nu presenterats. Man vill "sätta patientens perspektiv och rättigheter i centrum". Patienterna ska få ställa krav på beslutsfattarna och sjukvårdens professioner ska få starkare mandat att driva utvecklingen.

Socialdemokraterna ska dock behålla makten. Ett exempel är att förslaget att ta fram en nationell handlingsplan för cancervården blankt avslås av vårdminister Ylva Johansson (s) trots att lokala politiker på många håll misslyckats.

Vården ska "fördelas rättvist efter behov", men i cancersjukvården är så inte fallet trots dess allra högsta prioritering. Ändå tillförs inte resurser där de behövs och ändå är behandlingsmöjligheterna olika över landet.

Sjukvården har en omvittnat dålig tillgänglighet. Orsaken är otillräckliga resurser och att det främsta sättet att styra är ransonering. Sjukvården prioriteras inte gentemot andra offentliga uppgifter. Tidigare vårdminister Lars Engqvist (s) sa att vården borde få 10 procent av BNP. I dag, efter ytterligare tre års socialdemokratiskt styre, får sjukvården mellan en och två procent mindre.

Inte undra på att vi halkar efter i FN´s välfärdsliga.

Bo Arnesjö (m), ledamot, Gustav Nilsson (m), Landstingsråd,
Landstinget Blekinge