När Ädelreformen genomfördes trodde man att kommunerna var bättre på att bedriva äldreomsorg än landstingen som bara hade ”medikaliserat” åldrandet. Läkarmedverkan var onödig! Regelbundna läkarbesök hos äldre upphörde. Sedan dess har det kunnat gå år mellan varje läkar-patientkontakt.
Nu hävdas behovet av läkarmedverkan i äldrevården på nytt. Det försvåras dock av ett oklart huvudmannaansvar. Varken kommuner eller landsting vill bära kostnaderna. Samtidigt har de äldre ökat i antal och många av dem skrivs ut från sjukhusen med kvarstående vårdbehov.
En ny statlig utredning (SOU 2004:68) föreslår att kommunerna ska ta hela ansvaret för en sammanhållen hemvård. Det ska omfatta alla sociala och medicinska insatser, inklusive rehabilitering och hjälpmedel, både i ordinärt och särskilt boende.
Förslaget stöds av Läkarförbundet. Landets kommuner, primär- och sjukhusvården har utvecklat skiftande samverkansformer med varierande framgång. Problemen för de äldsta och mest utsatta kan lösas med endast en huvudman.
Dessvärre ska kommunernas ansvar inte omfatta läkarinsatser. Läkarförbundet anser, till skillnad från utredningen, att kommunerna ska få anställa egna läkare i hemvården vars resurser ska tillgodose de äldres krav på kontinuitet och säkerhet. Läkarförbundet vill att alla äldre ska kunna välja en fast läkarkontakt och att det samlade ansvaret ska lagregleras.
Bristen på allmänläkare kan dock leda till att målet om en fast läkarkontakt inte kan uppfyllas. Läkarförbundet vill därför att ett nationellt, statligt styrt, familjeläkarsystem ska utgöra grunden för en helt ny primärvårdsorganisation (Protosförslaget). Familjeläkaren ska i denna modell även lista de äldre i särskilda boenden och hemvård. Liksom utredningen betonas behovet av rehabilitering, geriatrisk och psykiatrisk kompetens för samverkan med familjeläkarna. Ett bra exempel är den norska ”fastlegeordningen”.
Socialstyrelsens föreskrifter om informationsöverföring och samordnad vårdplanering mellan de olika vårdgivarna, som fått dåligt genomslag, betonas också.
I Blekinge överförs nu hela huvudmannaansvaret för hemsjukvården från landstinget till primärkommunerna och primärvården utan medföljande resurser. En stark nedrustning pågår! Oron växer! Vi äldre ser fram emot valet 2006 och ansvarsutredningens resultat.
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
30 januari 2005
10 januari 2005
Äldre svälter
Äldre med kommunalt bistånd löper stor risk för undernäring till följd av ätsvårigheter och sjukdom. Brister i den kommunala kostförsörjningen och servicen kan bidra.
Socialstyrelsen har påvisat stora variationer mellan landets kommuner.
Skrämmande missförhållanden har påvisats på många håll i flera svenska studier utförda med Socialstyrelsen som samarbetspartner (Nordisk geriatrik 4/04).
I en serie genomgick totalt 1305 äldre med kommunal äldreomsorg, i form av särskilt boende, hemsjukvård eller hemtjänst, standardiserad skattning av näringstillståndet (mini nutritional assessment, MNA) och BMI (body mass index, överviktsindex).
En fjärdedel av de vård- och omsorgskrävande äldre var klart undernärda, nästan hälften misstänkt undernärda och bara en fjärdedel välnärda. Hälften var underviktiga enligt BMI.
Undernäring kombinerat med undervikt ökade dödligheten högst påtagligt.
Tugg- och sväljproblem, reducerad aptit, bristande kognitiv förmåga och nedstämdhet förekom ofta hos de undernärda eller misstänkt undernärda, varav dock endast hälften hade kommunal matförsörjning.
En tredjedel hade så kallade matlådor och av dem använde två tredjedelar en portion till flera måltider måhända på grund av högt pris.
De som bodde kvar i det egna hemmet hade minst samma problem med näringstillförseln som de i kommunalt särskilt boende.
Hur är situationen i Blekinge? Man blir rädd!
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
Socialstyrelsen har påvisat stora variationer mellan landets kommuner.
Skrämmande missförhållanden har påvisats på många håll i flera svenska studier utförda med Socialstyrelsen som samarbetspartner (Nordisk geriatrik 4/04).
I en serie genomgick totalt 1305 äldre med kommunal äldreomsorg, i form av särskilt boende, hemsjukvård eller hemtjänst, standardiserad skattning av näringstillståndet (mini nutritional assessment, MNA) och BMI (body mass index, överviktsindex).
En fjärdedel av de vård- och omsorgskrävande äldre var klart undernärda, nästan hälften misstänkt undernärda och bara en fjärdedel välnärda. Hälften var underviktiga enligt BMI.
Undernäring kombinerat med undervikt ökade dödligheten högst påtagligt.
Tugg- och sväljproblem, reducerad aptit, bristande kognitiv förmåga och nedstämdhet förekom ofta hos de undernärda eller misstänkt undernärda, varav dock endast hälften hade kommunal matförsörjning.
En tredjedel hade så kallade matlådor och av dem använde två tredjedelar en portion till flera måltider måhända på grund av högt pris.
De som bodde kvar i det egna hemmet hade minst samma problem med näringstillförseln som de i kommunalt särskilt boende.
Hur är situationen i Blekinge? Man blir rädd!
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
02 januari 2005
Palliativ vård – en självklarhet
Palliativ vård definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en aktiv helhetsvård av den svårt sjuke och döende patienten och dennes närstående, genom ett tvärfackligt sammansatt vårdlag vid en tidpunkt när förväntningarna inte längre är att bota och när behandling inte längre kan förlänga livet.
Målet för palliativ vård är att nå högsta möjliga livskvalitet för både patient och närstående.
Palliativ vård ska sålunda tillgodose fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Man betonar helhetssynen, det tvärvetenskapliga och tvärfackliga samarbetet och stödet till de närstående. De sjuka ska ha optimal symtomlindring och tillgodosedda psykiska och existentiella behov.
Helhetssynen förutsätter teamarbete där allas insatser respekteras. Teamet måste ha medicinsk, omvårdnadsmässig, social och existentiell kompetens jämte tillgång till arbetsterapi och sjukgymnastik.
Palliativ vård ska ge patienterna högsta möjliga livskvalitet som ska definieras av dem själva.
Välbefinnandet påverkas av alla kroppsliga, psykologiska, sociala och existentiella dimensioner och är optimalt först när förhoppningarna och den aktuella situationen nära nog sammanfaller.
De krav som ställs på palliativ vård har sammanfattats av FN 1975.
DEN DÖENDE MÄNNISKANS RÄTTIGHETER
Förenta Nationernas (FN’s) artiklar från 1975
Som människa har jag rätt att:
• bli behandlad som en levande människa fram till min död.
• upprätthålla hoppet oavsett om målet för detta ändrar sig.
• få vård och omsorg från dem som upprätthåller mitt hopp även om det förändrar sig.
• ge uttryck för mina känslor om min förestående död på mitt eget sätt.
• delta i avgöranden som gäller min egen vård.
• förvänta fortsatt medicinsk behandling och vård även om målet inte längre är bot utan välbefinnande.
• inte dö ensam.
• vara fri från smärta.
• få ärliga svar på mina frågor.
• inte bli förd bakom ljuset.
• få hjälp av och för min familj att acceptera min död.
• få dö i frid och med värdighet.
• få behålla min individualitet och inte fördömas för mina avgöranden om de går emot andras uppfattningar.
• samtala om och ge uttryck för mina religiösa och/eller andliga upplevelser oavsett vad de betyder för andra.
• förvänta att den mänskliga kroppens okränkbarhet respekteras efter döden.
• bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande, kunniga människor som försöker förstå mina behov och som upplever det givande att hjälpa mig att möta min död.
De emotionella påfrestningarna inom vård av svårt sjuka och döende kräver personalutbildning.
En ”Professionell hållning är en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som gagnar patienten på kort och lång sikt, av patientens legitima behov – inte av de egna behoven, känslorna och impulserna”. (Ulla Holm: ”Det räcker inte att vara snäll”).
En förutsättning är empati – det vill säga förmågan att förstå hur en svårt sjuk patient i olika situationer och omständigheter bör bemötas både känslomässigt och rationellt. Därför krävs kunskap om och handledning i psykologiska förklaringsmodeller, egna erfarenheter och självkännedom.
I vården finns fyra vägledande etiska principer:
• Patienten äger självbestämmande – autonomiprincipen
• Vården ska göra gott.
• Vården ska inte skada.
• Resurserna ska fördelas rättvist.
Den sjukes rättigheter är reglerade i Hälso- och Sjukvårdslagen. Man har alltid rätt att vägra en behandling. Ibland händer det att en svårt sjuk uttalar önskan att få dö eller till och med ber om hjälp därmed. I all palliativ vård är livet och döden en normal process, som varken kan påskyndas eller fördröjas.
Svårt sjuka och döende patienter är starkt personalberoende och deras självständighet kan bli starkt beskuren. Därför är det extra viktigt att utröna hur respekten och integriteten för en aktuell patient ska upprätthållas.
Detta viktiga vårdområde kräver mångfald, eller hur? Även denna fråga - där svar emotses - ställs till det ansvariga Hälso- och Sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s).
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Målet för palliativ vård är att nå högsta möjliga livskvalitet för både patient och närstående.
Palliativ vård ska sålunda tillgodose fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Man betonar helhetssynen, det tvärvetenskapliga och tvärfackliga samarbetet och stödet till de närstående. De sjuka ska ha optimal symtomlindring och tillgodosedda psykiska och existentiella behov.
Helhetssynen förutsätter teamarbete där allas insatser respekteras. Teamet måste ha medicinsk, omvårdnadsmässig, social och existentiell kompetens jämte tillgång till arbetsterapi och sjukgymnastik.
Palliativ vård ska ge patienterna högsta möjliga livskvalitet som ska definieras av dem själva.
Välbefinnandet påverkas av alla kroppsliga, psykologiska, sociala och existentiella dimensioner och är optimalt först när förhoppningarna och den aktuella situationen nära nog sammanfaller.
De krav som ställs på palliativ vård har sammanfattats av FN 1975.
DEN DÖENDE MÄNNISKANS RÄTTIGHETER
Förenta Nationernas (FN’s) artiklar från 1975
Som människa har jag rätt att:
• bli behandlad som en levande människa fram till min död.
• upprätthålla hoppet oavsett om målet för detta ändrar sig.
• få vård och omsorg från dem som upprätthåller mitt hopp även om det förändrar sig.
• ge uttryck för mina känslor om min förestående död på mitt eget sätt.
• delta i avgöranden som gäller min egen vård.
• förvänta fortsatt medicinsk behandling och vård även om målet inte längre är bot utan välbefinnande.
• inte dö ensam.
• vara fri från smärta.
• få ärliga svar på mina frågor.
• inte bli förd bakom ljuset.
• få hjälp av och för min familj att acceptera min död.
• få dö i frid och med värdighet.
• få behålla min individualitet och inte fördömas för mina avgöranden om de går emot andras uppfattningar.
• samtala om och ge uttryck för mina religiösa och/eller andliga upplevelser oavsett vad de betyder för andra.
• förvänta att den mänskliga kroppens okränkbarhet respekteras efter döden.
• bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande, kunniga människor som försöker förstå mina behov och som upplever det givande att hjälpa mig att möta min död.
De emotionella påfrestningarna inom vård av svårt sjuka och döende kräver personalutbildning.
En ”Professionell hållning är en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som gagnar patienten på kort och lång sikt, av patientens legitima behov – inte av de egna behoven, känslorna och impulserna”. (Ulla Holm: ”Det räcker inte att vara snäll”).
En förutsättning är empati – det vill säga förmågan att förstå hur en svårt sjuk patient i olika situationer och omständigheter bör bemötas både känslomässigt och rationellt. Därför krävs kunskap om och handledning i psykologiska förklaringsmodeller, egna erfarenheter och självkännedom.
I vården finns fyra vägledande etiska principer:
• Patienten äger självbestämmande – autonomiprincipen
• Vården ska göra gott.
• Vården ska inte skada.
• Resurserna ska fördelas rättvist.
Den sjukes rättigheter är reglerade i Hälso- och Sjukvårdslagen. Man har alltid rätt att vägra en behandling. Ibland händer det att en svårt sjuk uttalar önskan att få dö eller till och med ber om hjälp därmed. I all palliativ vård är livet och döden en normal process, som varken kan påskyndas eller fördröjas.
Svårt sjuka och döende patienter är starkt personalberoende och deras självständighet kan bli starkt beskuren. Därför är det extra viktigt att utröna hur respekten och integriteten för en aktuell patient ska upprätthållas.
Detta viktiga vårdområde kräver mångfald, eller hur? Även denna fråga - där svar emotses - ställs till det ansvariga Hälso- och Sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s).
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)