Palliativ vård definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en aktiv helhetsvård av den svårt sjuke och döende patienten och dennes närstående, genom ett tvärfackligt sammansatt vårdlag vid en tidpunkt när förväntningarna inte längre är att bota och när behandling inte längre kan förlänga livet.
Målet för palliativ vård är att nå högsta möjliga livskvalitet för både patient och närstående.
Palliativ vård ska sålunda tillgodose fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Man betonar helhetssynen, det tvärvetenskapliga och tvärfackliga samarbetet och stödet till de närstående. De sjuka ska ha optimal symtomlindring och tillgodosedda psykiska och existentiella behov.
Helhetssynen förutsätter teamarbete där allas insatser respekteras. Teamet måste ha medicinsk, omvårdnadsmässig, social och existentiell kompetens jämte tillgång till arbetsterapi och sjukgymnastik.
Palliativ vård ska ge patienterna högsta möjliga livskvalitet som ska definieras av dem själva.
Välbefinnandet påverkas av alla kroppsliga, psykologiska, sociala och existentiella dimensioner och är optimalt först när förhoppningarna och den aktuella situationen nära nog sammanfaller.
De krav som ställs på palliativ vård har sammanfattats av FN 1975.
DEN DÖENDE MÄNNISKANS RÄTTIGHETER
Förenta Nationernas (FN’s) artiklar från 1975
Som människa har jag rätt att:
• bli behandlad som en levande människa fram till min död.
• upprätthålla hoppet oavsett om målet för detta ändrar sig.
• få vård och omsorg från dem som upprätthåller mitt hopp även om det förändrar sig.
• ge uttryck för mina känslor om min förestående död på mitt eget sätt.
• delta i avgöranden som gäller min egen vård.
• förvänta fortsatt medicinsk behandling och vård även om målet inte längre är bot utan välbefinnande.
• inte dö ensam.
• vara fri från smärta.
• få ärliga svar på mina frågor.
• inte bli förd bakom ljuset.
• få hjälp av och för min familj att acceptera min död.
• få dö i frid och med värdighet.
• få behålla min individualitet och inte fördömas för mina avgöranden om de går emot andras uppfattningar.
• samtala om och ge uttryck för mina religiösa och/eller andliga upplevelser oavsett vad de betyder för andra.
• förvänta att den mänskliga kroppens okränkbarhet respekteras efter döden.
• bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande, kunniga människor som försöker förstå mina behov och som upplever det givande att hjälpa mig att möta min död.
De emotionella påfrestningarna inom vård av svårt sjuka och döende kräver personalutbildning.
En ”Professionell hållning är en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som gagnar patienten på kort och lång sikt, av patientens legitima behov – inte av de egna behoven, känslorna och impulserna”. (Ulla Holm: ”Det räcker inte att vara snäll”).
En förutsättning är empati – det vill säga förmågan att förstå hur en svårt sjuk patient i olika situationer och omständigheter bör bemötas både känslomässigt och rationellt. Därför krävs kunskap om och handledning i psykologiska förklaringsmodeller, egna erfarenheter och självkännedom.
I vården finns fyra vägledande etiska principer:
• Patienten äger självbestämmande – autonomiprincipen
• Vården ska göra gott.
• Vården ska inte skada.
• Resurserna ska fördelas rättvist.
Den sjukes rättigheter är reglerade i Hälso- och Sjukvårdslagen. Man har alltid rätt att vägra en behandling. Ibland händer det att en svårt sjuk uttalar önskan att få dö eller till och med ber om hjälp därmed. I all palliativ vård är livet och döden en normal process, som varken kan påskyndas eller fördröjas.
Svårt sjuka och döende patienter är starkt personalberoende och deras självständighet kan bli starkt beskuren. Därför är det extra viktigt att utröna hur respekten och integriteten för en aktuell patient ska upprätthållas.
Detta viktiga vårdområde kräver mångfald, eller hur? Även denna fråga - där svar emotses - ställs till det ansvariga Hälso- och Sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s).
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar