Vilket parti skulle du rösta på om det var val i dag?
Förändring från förra mätningen för en månad sedan inom ().
Socialdemokraterna: 34,6 (-2,3)
Vänsterpartiet: 5,1 (-0,4)
Miljöpartiet: 9,3 (-0,1)
Moderaterna: 29,6 (+3,8)
Centerpartiet: 5,6 (+0,6)
Folkpartiet: 6,5 (-0,2)
Kristdemokraterna: 3,9 (-0,1)
Sverigedemokraterna: 3,4 (-1,6)
övriga: 2,0 (+0,2)
Blocken:
De rödgröna: 49,0
Alliansen: 45,6
14 februari 2010
09 februari 2010
Större inflytande från medborgare och medarbetare
FILIPPA REINFELDT SvD 9/2 2010
Sjukvårdslandstingsråd och talesperson i sjukvårdsfrågor för Moderaterna
Valåret kommer att handla om vad vi vill ska känneteckna Sverige bortom krisen. I debatten om sjukvården kommer väljarna att ställa sig frågan vilket politiskt alternativ som bäst formulerar svaren på framtidens utmaningar för sjukvården.
Vi för en sjukvårdspolitik som strävar efter ett större inflytande för både medborgare och medarbetare. Vår utgångs-punkt är en skattefinansierad sjukvård med hög kvalitet och en tillgänglighet som är lika för alla.
Under mandatperioden har vi genomfört ett omfattande förnyelsearbete och sedan sommaren 2008 har vi dessutom genomfört 1500 besök i välfärden för att lyssna på medarbetarnas förslag om hur verksamheterna kan förbättras.
Ett viktigt resultat är att skifta fokus från driftsformer till innehåll i verksamheten. Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvaliteten och tillgängligheten är god.
Socialdemokraterna verkar dock vara kvar i frågorna om vem som ska äga sjukhusen och hur politikerna ska kunna styra vården. På Brännpunkt (31/1) pratar Mona Sahlin och Ylva Johansson om förbud mot nyetableringar eller privata alternativ, likriktning och vikten av att alla patienter sitter i samma väntrum. Det är en omodern syn på sjukvården som handlar mer om att bevara system än om patienternas verklighet.
Att sjukvården inte klarat av att nå upp till förväntningar på tillgänglighet och kvalitet kan inte lösas genom att förbjuda olika alternativ eller genom att tvinga alla patienter att gå till samma sjukhus. Istället måste vi fokusera på kvalitets- och tillgänglighetsarbetet inom vår offentligt finansierade sjukvård så att behovet av privata sjukförsäkringar minskar.
På många sätt är svensk hälso- och sjukvård redan i världsklass. Vi vill bygga vidare på det som redan fungerar bra och ta itu med de problem som medarbetare och patienter möter. Därför kommer vi inför årets val att prata om patienternas rättigheter, medarbetarnas möjligheter och sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet.
Sjukvårdslandstingsråd och talesperson i sjukvårdsfrågor för Moderaterna
Valåret kommer att handla om vad vi vill ska känneteckna Sverige bortom krisen. I debatten om sjukvården kommer väljarna att ställa sig frågan vilket politiskt alternativ som bäst formulerar svaren på framtidens utmaningar för sjukvården.
Vi för en sjukvårdspolitik som strävar efter ett större inflytande för både medborgare och medarbetare. Vår utgångs-punkt är en skattefinansierad sjukvård med hög kvalitet och en tillgänglighet som är lika för alla.
Under mandatperioden har vi genomfört ett omfattande förnyelsearbete och sedan sommaren 2008 har vi dessutom genomfört 1500 besök i välfärden för att lyssna på medarbetarnas förslag om hur verksamheterna kan förbättras.
Ett viktigt resultat är att skifta fokus från driftsformer till innehåll i verksamheten. Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvaliteten och tillgängligheten är god.
Socialdemokraterna verkar dock vara kvar i frågorna om vem som ska äga sjukhusen och hur politikerna ska kunna styra vården. På Brännpunkt (31/1) pratar Mona Sahlin och Ylva Johansson om förbud mot nyetableringar eller privata alternativ, likriktning och vikten av att alla patienter sitter i samma väntrum. Det är en omodern syn på sjukvården som handlar mer om att bevara system än om patienternas verklighet.
Att sjukvården inte klarat av att nå upp till förväntningar på tillgänglighet och kvalitet kan inte lösas genom att förbjuda olika alternativ eller genom att tvinga alla patienter att gå till samma sjukhus. Istället måste vi fokusera på kvalitets- och tillgänglighetsarbetet inom vår offentligt finansierade sjukvård så att behovet av privata sjukförsäkringar minskar.
På många sätt är svensk hälso- och sjukvård redan i världsklass. Vi vill bygga vidare på det som redan fungerar bra och ta itu med de problem som medarbetare och patienter möter. Därför kommer vi inför årets val att prata om patienternas rättigheter, medarbetarnas möjligheter och sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet.
05 februari 2010
Jämnare mellan blocken i ny mätning
Det är relativt jämnt mellan de politiska blocken i Demoskops senaste väljarundersökning. Oppositionen har fortsatt ett övertag. Oppositionen får 49,0 procent och alliansen 46,2 i undersökningen som publiceras i Expressen på fredagen. Jämfört med Demoskops mätning förra månaden har gapet minskat från 9,4 till 2,8 procentenheter.
I januari hamnade Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet under fyraprocentsnivån, men i februari ligger de tre åter över gränsen. SD hamnar dock under spärren på 3,8 proc.
I Demoskops undersökning intervjuades 1010 personer under perioden den 27 januari - 3 februari. Förändring i procent sedan föregående månad inom parentes.
Moderaterna 29,9 (+2,5)
Folkpartiet 6,4 (-1,0)
Centern 5,1 (+2,0)
Kristdemokraterna 4,8 (+0,9)
Socialdemokraterna 35,2 (-1,9)
Miljöpartiet 7,6 (-2,7)
Vänsterpartiet 6,2 (+2,4)
Sverigedemokraterna 3,8 (-1,2)
Övriga partier 1,0 (-1,0)
I januari hamnade Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet under fyraprocentsnivån, men i februari ligger de tre åter över gränsen. SD hamnar dock under spärren på 3,8 proc.
I Demoskops undersökning intervjuades 1010 personer under perioden den 27 januari - 3 februari. Förändring i procent sedan föregående månad inom parentes.
Moderaterna 29,9 (+2,5)
Folkpartiet 6,4 (-1,0)
Centern 5,1 (+2,0)
Kristdemokraterna 4,8 (+0,9)
Socialdemokraterna 35,2 (-1,9)
Miljöpartiet 7,6 (-2,7)
Vänsterpartiet 6,2 (+2,4)
Sverigedemokraterna 3,8 (-1,2)
Övriga partier 1,0 (-1,0)
Bortre gräns i sjukförsäkringen inget hinder i Norge
I Norge finns en helt annan debatt än i Sverige om sjukförsäkringen. Landet har en bortre gräns, men den är allmänt accepterad. Försäkringen ses som ett tillfälligt skydd mot inkomstbortfall i samband med sjukdom.
Inspektionen för Socialförsäkringar har presenterat siffror som visar att sjukfrånvaron i Sverige åter befinner sig på en med övriga Europa jämförbar nivå. Hos vår västra granne ser det dock lite annorlunda ut.
I november fick den norska statsbudgeten för 2009 justeras med drygt tre miljarder norska kronor till följd av den kraftiga ökningen av sjukförsäkringskostnaderna i landet. Trots att arbetsmarknadens parter ingått en överenskommelse med regeringen, så kallade avtal om inkluderande arbetsliv, har inte målsättningen att minska sjukfrånvaron med 20 procent kunnat uppnås.
Det är ofrånkomligt att titta närmare på utformningen av det norska systemet och vilka incitament som behövs för att dämpa frånvaronivån och de höga kostnader som följer av den.
Det man kan konstatera är att allt inte är becksvart trots den höga sjukfrånvaron. Intressant är att den norska socialförsäkringen i likhet med de flesta andra västeuropeiska system är försedd med en bortre gräns. Det innebär att sjukpenning endast betalas under ett års tid. Då rätt till ersättning utgår från vad arbetsförmåga är krävs en samsyn kring hur en sådan bedömning ska göras.
Den fråga som överskuggar den svenska sjukförsäkringsdebatten är den bortre gränsen i sjukförsäkringen som infördes med rehabiliteringskedjan. Ett skäl kan vara att regelverket inte tillräckligt tydligt fastställt hur värdering av arbetsförmåga ska göras. I Norge diskuteras inte detta överhuvudtaget. Försäkringen accepteras som ett tillfälligt skydd mot inkomstbortfall i samband med sjukdom. Bortom sjukpenning väntar annan ekonomisk kompensation under den tid som rehabiliteringen pågår.
Den svenska debatten skulle bli mer konstruktiv om blickarna lyftes till att mer fokusera på de åtgärder som står till buds då människor nått till försäkringens bortre gräns, och rusta de aktörer som övertar ansvaret för dem som inte kan återgå i arbete. Det är nödvändigt att de regelverk som styr arbetsmarknadspolitiken utformas på ett pragmatiskt sätt och öppnar möjligheter och alternativ.
Ett exempel på lyhördhet är Arbetsförmedlingens ändrade kurs vad gäller möjlighet att arbetsträna på sin ordinarie arbetsplats med aktivitetsstöd. Ett ytterligare steg vore att redan efter 180 dagar ge stöd för den som redan tidigt bedöms vara i behov av särskild introduktion.
Om inte arbetsmarknadspolitiken tar vid och levererar där socialförsäkringen fyllt sin uppgift, blir istället arbetslöshetsförsäkringen den hållplats som sjukförsäkringen tidigare varit.
Den lärdom som kan dras är att de gränser som beslutsfattaren väljer för rätt till ersättning kräver en ingående analys och diskussion för att kunna bli allmänt accepterade.
Sofia Bergström, Svenskt Näringsliv
Inspektionen för Socialförsäkringar har presenterat siffror som visar att sjukfrånvaron i Sverige åter befinner sig på en med övriga Europa jämförbar nivå. Hos vår västra granne ser det dock lite annorlunda ut.
I november fick den norska statsbudgeten för 2009 justeras med drygt tre miljarder norska kronor till följd av den kraftiga ökningen av sjukförsäkringskostnaderna i landet. Trots att arbetsmarknadens parter ingått en överenskommelse med regeringen, så kallade avtal om inkluderande arbetsliv, har inte målsättningen att minska sjukfrånvaron med 20 procent kunnat uppnås.
Det är ofrånkomligt att titta närmare på utformningen av det norska systemet och vilka incitament som behövs för att dämpa frånvaronivån och de höga kostnader som följer av den.
Det man kan konstatera är att allt inte är becksvart trots den höga sjukfrånvaron. Intressant är att den norska socialförsäkringen i likhet med de flesta andra västeuropeiska system är försedd med en bortre gräns. Det innebär att sjukpenning endast betalas under ett års tid. Då rätt till ersättning utgår från vad arbetsförmåga är krävs en samsyn kring hur en sådan bedömning ska göras.
Den fråga som överskuggar den svenska sjukförsäkringsdebatten är den bortre gränsen i sjukförsäkringen som infördes med rehabiliteringskedjan. Ett skäl kan vara att regelverket inte tillräckligt tydligt fastställt hur värdering av arbetsförmåga ska göras. I Norge diskuteras inte detta överhuvudtaget. Försäkringen accepteras som ett tillfälligt skydd mot inkomstbortfall i samband med sjukdom. Bortom sjukpenning väntar annan ekonomisk kompensation under den tid som rehabiliteringen pågår.
Den svenska debatten skulle bli mer konstruktiv om blickarna lyftes till att mer fokusera på de åtgärder som står till buds då människor nått till försäkringens bortre gräns, och rusta de aktörer som övertar ansvaret för dem som inte kan återgå i arbete. Det är nödvändigt att de regelverk som styr arbetsmarknadspolitiken utformas på ett pragmatiskt sätt och öppnar möjligheter och alternativ.
Ett exempel på lyhördhet är Arbetsförmedlingens ändrade kurs vad gäller möjlighet att arbetsträna på sin ordinarie arbetsplats med aktivitetsstöd. Ett ytterligare steg vore att redan efter 180 dagar ge stöd för den som redan tidigt bedöms vara i behov av särskild introduktion.
Om inte arbetsmarknadspolitiken tar vid och levererar där socialförsäkringen fyllt sin uppgift, blir istället arbetslöshetsförsäkringen den hållplats som sjukförsäkringen tidigare varit.
Den lärdom som kan dras är att de gränser som beslutsfattaren väljer för rätt till ersättning kräver en ingående analys och diskussion för att kunna bli allmänt accepterade.
Sofia Bergström, Svenskt Näringsliv
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)