I Norge finns en helt annan debatt än i Sverige om sjukförsäkringen. Landet har en bortre gräns, men den är allmänt accepterad. Försäkringen ses som ett tillfälligt skydd mot inkomstbortfall i samband med sjukdom.
Inspektionen för Socialförsäkringar har presenterat siffror som visar att sjukfrånvaron i Sverige åter befinner sig på en med övriga Europa jämförbar nivå. Hos vår västra granne ser det dock lite annorlunda ut.
I november fick den norska statsbudgeten för 2009 justeras med drygt tre miljarder norska kronor till följd av den kraftiga ökningen av sjukförsäkringskostnaderna i landet. Trots att arbetsmarknadens parter ingått en överenskommelse med regeringen, så kallade avtal om inkluderande arbetsliv, har inte målsättningen att minska sjukfrånvaron med 20 procent kunnat uppnås.
Det är ofrånkomligt att titta närmare på utformningen av det norska systemet och vilka incitament som behövs för att dämpa frånvaronivån och de höga kostnader som följer av den.
Det man kan konstatera är att allt inte är becksvart trots den höga sjukfrånvaron. Intressant är att den norska socialförsäkringen i likhet med de flesta andra västeuropeiska system är försedd med en bortre gräns. Det innebär att sjukpenning endast betalas under ett års tid. Då rätt till ersättning utgår från vad arbetsförmåga är krävs en samsyn kring hur en sådan bedömning ska göras.
Den fråga som överskuggar den svenska sjukförsäkringsdebatten är den bortre gränsen i sjukförsäkringen som infördes med rehabiliteringskedjan. Ett skäl kan vara att regelverket inte tillräckligt tydligt fastställt hur värdering av arbetsförmåga ska göras. I Norge diskuteras inte detta överhuvudtaget. Försäkringen accepteras som ett tillfälligt skydd mot inkomstbortfall i samband med sjukdom. Bortom sjukpenning väntar annan ekonomisk kompensation under den tid som rehabiliteringen pågår.
Den svenska debatten skulle bli mer konstruktiv om blickarna lyftes till att mer fokusera på de åtgärder som står till buds då människor nått till försäkringens bortre gräns, och rusta de aktörer som övertar ansvaret för dem som inte kan återgå i arbete. Det är nödvändigt att de regelverk som styr arbetsmarknadspolitiken utformas på ett pragmatiskt sätt och öppnar möjligheter och alternativ.
Ett exempel på lyhördhet är Arbetsförmedlingens ändrade kurs vad gäller möjlighet att arbetsträna på sin ordinarie arbetsplats med aktivitetsstöd. Ett ytterligare steg vore att redan efter 180 dagar ge stöd för den som redan tidigt bedöms vara i behov av särskild introduktion.
Om inte arbetsmarknadspolitiken tar vid och levererar där socialförsäkringen fyllt sin uppgift, blir istället arbetslöshetsförsäkringen den hållplats som sjukförsäkringen tidigare varit.
Den lärdom som kan dras är att de gränser som beslutsfattaren väljer för rätt till ersättning kräver en ingående analys och diskussion för att kunna bli allmänt accepterade.
Sofia Bergström, Svenskt Näringsliv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar