Kostnaderna för vård av oss Blekingar utomläns belastar i stor utsträckning Blekingesjukhusets budget! Detta ökande ekonomiska ansvar åvilade förr landstinget centralt. Då var det relativt lätt för alla sjukhusets verksamheter att hålla sin budget.
Utomlänsvården och inhyrda läkare är tydligen de huvudsakliga orsakerna till Blekingesjukhusets budgetöverskridanden om knappt 50 miljoner. Detta är inget nytt!
Utomlänsvårdens priser fastställs årligen i förhandlingar mellan landstingen i Södra sjukvårdsregionen. Priserna anses spegla de reella kostnaderna och varierar mellan diagnoskategorier och åtgärder. I förhandlingarna fastställs priserna men däremot inte parternas volymsmässiga åtaganden!
De sydliga landstingen måste följaktligen budgetera utomlänsvårdens utgifter och intäkter efter egenhändigt skattade behov. Alla strävar då efter att minska strömmarna av patienter utomläns. Perifera landsting står dock i ett beroendeförhållande till de landsting som har egen högspecialiserad regionsjukvård och som därför får stora tilläggsanslag från staten. Detta understryker de perifera landstingens behov av att skapa egna ersättningsresurser. Så sker kontinuerligt - i Blekinge bland annat när hjärt- och kärlkirurgi etablerades i Karlskrona.
Mellan Landstinget Kronoberg och Landstinget Blekinge utväxlas patienter med operationskrävande hjärtåkommor mot patienter med tumörsjukdomar som kräver strålbehandling. Samarbetet fungerar väl!
Mellan Region Skåne och Landstinget Blekinge sker också en ömsesidig utväxling av patienter med avancerade åkommor. Landstinget Blekinge ökar sitt utnyttjande av högspecialiserad vård i Lund och Malmö. Region Skåne däremot har nu - trots sina väntelistor - reducerat en betydande ström av patienter till den högkvalitativa hjärtverksamheten vid Blekingesjukhuset. Intäkterna från Region Skåne har sålunda minskat medan Blekingelandstingets utgifter för annan avancerad vård i Skåne har ökat.
Till detta kommer en ström av patienter från Blekinge till i huvudsak Region Skåne på grund av bristfällig tillgänglighet eller avsaknad av utbud vid Blekingesjukhuset, som - i sin tur – tvingas ta sig an allmänläkarfall från den läkarmässigt underbemannade primärvården.
Socialdemokraterna med stödpartier vill nu komma till rätta med Blekingesjukhusets budgetöverskridanden genom att skära ner sjukhusets kostnader – speciellt i Karlshamn. Logiken bakom dessa förslag haltar!
I själva verket gör hela Blekingesjukhuset ett gott jobb. Så sker trots att Region Skåne reducerat sin utomlänsvård i Blekinge och den frikostigt budgeterade primärvården inte klarar sina åligganden. Att i detta läge ”bestraffa” Blekingesjukhuset med ytterligare neddragningar skapar en ännu sämre tillgänglighet, en känsla av otillräcklighet, en ohållbar arbetsmiljö med bland annat en dålig läkarrekrytering.
Kanske skulle man istället
• Fastställa både priser och volymsmässiga åtaganden i de årliga utomlänsavtalen
• Interimistiskt överföra Landstingets outnyttjade budgetutrymme inom andra förvaltningar till Blekingesjukhuset tills dess de fullt ut klarar sina uppgifter.
• Skapa möjlighet för mångfald genom att öka både offentliga och privata etableringar framför allt i primärvården och den sektoriserade psykiatrin.
• Skapa ett starkt fördjupat ömsesidigt samarbete mellan landstinget och primärkommunerna i avsikt att undvika dubbelarbete.
• Lyssna på personalen!
Rätta mig om jag har fel, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s)!
Bo Arnesjö, Landstingsledamot (m), Ronneby(m), Ronneby
14 november 2006
09 november 2006
Allmänläkare vill ta sig an hemsjukvården
Ordföranden i Distriktsläkarföreningen säger att allmänläkarna är beredda att ta sig an hemsjukvården. Dock krävs tillräckligt många allmänläkare med rimliga arbetsvillkor och en rimlig arbetsbörda.
Allmänläkarnas medverkan i hemsjukvården brister på många håll – även i Blekinge. Deras relativt fåtaliga insatser bär prägel av ”brandkårsutryckningar” först när patienter är allvarligt sjuka.
Hemsjukvård krävs oftast av kroniskt sjuka äldre med omfattande vårdbehov och behov av vårdkontinuitet, hembesök, helhetsperspektiv och anhörigstöd. Allmänläkare och distriktssköterskor anses väl lämpade för detta.
Förverkligande kräver tillräckligt antal allmänläkare med ett rimligt och väl definierat uppdrag. Åldersstrukturen i allmänläkarkåren och aktuell nyrekrytering kommer inte att lösa dagens brist. Många hävdar att utbildningskapaciteten är tillräcklig men att läkarna skyr de orimliga arbetsvillkoren i primärvården delvis betingade av för liten läkartäthet.
När ett familjeläkarsystem införs fullt ut och alla får en egen läkare ska också hemsjukvården få full läkarmedverkan. En personlig familjeläkare skapar trygghet för patient, anhöriga och vårdpersonal. Onödiga besök på sjukhusens akutmottagningar undviks. Arbetsmiljön för läkarna blir då bättre med en ökad variation och med möjlighet till hembesök.
Landstinget Blekinge i likhet med Läkarförbundet har sedan flera år hävdat att basen i svensk hälso- och sjukvård ska vara ett familjeläkarsystem med personliga familjeläkare. Landstinget har haft decennier på sig att lösa detta, men inte lyckats. Därför har Läkarförbundet föreslagit ett nationellt familjeläkarsystem - kallat Protos.
I grunden är detta en viktig politisk fråga för Landstinget Blekinge. Vår satsning på primärvården och ett tillräckligt antal allmänläkare måste bli verklighet och inte bara vackra, tomma ord.
Vi moderater vill därför tillåta en primärvård präglad av mångfald med både offentliga och privata etableringar med en rimlig arbetsbörda och rimliga arbetsvillkor för alla gemensamt. Goda exempel på privata etableringar med betydligt bättre tillgänglighet för patienterna finns redan bland annat i Olofström, Ronneby och Tving samt inom tandvården. Vi tillstyrker också att primärkommunerna ska få anställa egna läkare och sjuksköterskor om så anses lämpligt till exempel inom äldreomsorgen.
När samhället får fler allmänläkare kan hemsjukvårdens patienter få trygghet, kontinuitet och hembesök. Allmänläkarna säger sig sålunda beredda att ta sig an hemsjukvården om de blir flera.
Det är dags för ytterligare krafttag, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s)!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Allmänläkarnas medverkan i hemsjukvården brister på många håll – även i Blekinge. Deras relativt fåtaliga insatser bär prägel av ”brandkårsutryckningar” först när patienter är allvarligt sjuka.
Hemsjukvård krävs oftast av kroniskt sjuka äldre med omfattande vårdbehov och behov av vårdkontinuitet, hembesök, helhetsperspektiv och anhörigstöd. Allmänläkare och distriktssköterskor anses väl lämpade för detta.
Förverkligande kräver tillräckligt antal allmänläkare med ett rimligt och väl definierat uppdrag. Åldersstrukturen i allmänläkarkåren och aktuell nyrekrytering kommer inte att lösa dagens brist. Många hävdar att utbildningskapaciteten är tillräcklig men att läkarna skyr de orimliga arbetsvillkoren i primärvården delvis betingade av för liten läkartäthet.
När ett familjeläkarsystem införs fullt ut och alla får en egen läkare ska också hemsjukvården få full läkarmedverkan. En personlig familjeläkare skapar trygghet för patient, anhöriga och vårdpersonal. Onödiga besök på sjukhusens akutmottagningar undviks. Arbetsmiljön för läkarna blir då bättre med en ökad variation och med möjlighet till hembesök.
Landstinget Blekinge i likhet med Läkarförbundet har sedan flera år hävdat att basen i svensk hälso- och sjukvård ska vara ett familjeläkarsystem med personliga familjeläkare. Landstinget har haft decennier på sig att lösa detta, men inte lyckats. Därför har Läkarförbundet föreslagit ett nationellt familjeläkarsystem - kallat Protos.
I grunden är detta en viktig politisk fråga för Landstinget Blekinge. Vår satsning på primärvården och ett tillräckligt antal allmänläkare måste bli verklighet och inte bara vackra, tomma ord.
Vi moderater vill därför tillåta en primärvård präglad av mångfald med både offentliga och privata etableringar med en rimlig arbetsbörda och rimliga arbetsvillkor för alla gemensamt. Goda exempel på privata etableringar med betydligt bättre tillgänglighet för patienterna finns redan bland annat i Olofström, Ronneby och Tving samt inom tandvården. Vi tillstyrker också att primärkommunerna ska få anställa egna läkare och sjuksköterskor om så anses lämpligt till exempel inom äldreomsorgen.
När samhället får fler allmänläkare kan hemsjukvårdens patienter få trygghet, kontinuitet och hembesök. Allmänläkarna säger sig sålunda beredda att ta sig an hemsjukvården om de blir flera.
Det är dags för ytterligare krafttag, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s)!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
07 november 2006
Hjälp fattigpensionärerna!
Många ensamstående pensionärer har bara garantipension, huvudsakligen kvinnor! De klarar inte sin ekonomi efter alla prishöjningar bland annat av elpriserna. De anser sig leva under existensminimum. Frivilligorganisationernas ”soppluncher” har fått god avsättning.
Så kallat existensminimum hade förr både social och skatterättslig betydelse och angav den minsta intäkt som en person behövde för att underhålla sig själv, make och oförsörjda barn. Idag talar man istället om skälig levnadsnivå. Vid beräkning av stöd till äldre används också ett så kallat förbehållsbelopp under vilket en person tvingas till en oacceptabelt låg levnadsstandard - det så kallade fattigdomsstrecket. (Bengt Lewin, Skatter & Välfärd nr 3/1998).
Fattigdomsstrecket bygger på värderingar. En enkel metod är att betrakta alla de som fattiga som har en inkomst under halva genomsnittsinkomsten i landet (50-procentsregeln). EU använder denna enkla metod som ju möjliggör internationella jämförelser. Fattigdomsstrecket varierar då med genomsnittsinkomsten.
Folks uppfattning om den minsta penningsumma som behövs för att klara ett hushåll är ett annat mått. Hushållens ekonomi jämförs med den inkomstnivå som en majoritet av befolkningen tycker är oacceptabelt låg. Måttet är subjektivt men rättvisande. När levnadsstandarden ökar justeras gränsen för fattigdom uppåt. Något absolut fattigdomsstreck existerar inte enligt denna metod.
Det är lika svårt att fastställa vad som menas med skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Socialbidraget följer visserligen en riksnorm som bestämmer hur mycket hushållen minst ska ha, men boendekostnader, läkarvård och annat nödvändigt ligger utanför och bedöms av kommunerna från fall till fall. Skälig levnadsnivå varierar därför mellan kommunerna.
Att jämföra socialbidragsnivån med existensminimum eller fattigdomsstrecket är sålunda svårt. Genom att använda 50-procentsregeln som fattigdomsstreck kommer man ändå ganska långt.
Senaste uppgift om fattigdomsstrecket uppgick till 5645 kr i månaden per ensamstående pensionär – högre för män än för kvinnor (SCB 2004). Socialbidragsnormen 2004 låg på 5058 kr per ensamståen-de pensionär med enbart garantipension (Socialstyrelsen, SCB). Till detta kommer bostadsbidragen där kommunerna oftast bara godtar en hyreskostnad på lite drygt 4000 kr och högst ger en 92 procentig kompensation för den godkända hyran.
Utvecklingen efter 2004 har förvärrat situationen. Idag ska en garantipensionär kunna leva på knappt 4 300 kr/månad. De som är beroende av hemtjänst - trygghetslarm och annan service har ett avgiftsutrymme som är knappt 1600 kr. Många pensionärer har därför svårt att få ekonomin att gå ihop. De har inte fått det ekonomiskt bättre och bara en blygsam höjning av förbehållsbeloppet som ska räcka till allt utöver den av kommunen godkända boendekostnaden.
Så kallad ”skälig levnadsnivå” enligt socialtjänstlagen är sålunda lägre än fattigdomsstrecket. Differensen förvärras med allt bredare marginal i det socialistiska Sverige – värst för ensamstående kvinnliga garantipensionärer. Socialtjänsten har alltför låga ambitioner om fattigdomsstrecket definieras enligt den enkla men rimliga 50-procentsregeln. Den låga kompensationen för boendekostnaderna och prishöjningarna på privat och offentlig service förvärrar situationen ännu mer.
En studie där ett "rättvist" fattigdomsstreck jämförs med hela socialbidraget inklusive bostadsbidraget skulle leda till starka incitament att förbättra livssituationen för pensionärer med enbart garantipension.
Begreppet ”fattigpensionärer” är en skamlig realitet - i synnerhet bland ensamma äldre kvinnor! De lever under existensminimum! Här krävs krafttag både från staten och kommunerna!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Så kallat existensminimum hade förr både social och skatterättslig betydelse och angav den minsta intäkt som en person behövde för att underhålla sig själv, make och oförsörjda barn. Idag talar man istället om skälig levnadsnivå. Vid beräkning av stöd till äldre används också ett så kallat förbehållsbelopp under vilket en person tvingas till en oacceptabelt låg levnadsstandard - det så kallade fattigdomsstrecket. (Bengt Lewin, Skatter & Välfärd nr 3/1998).
Fattigdomsstrecket bygger på värderingar. En enkel metod är att betrakta alla de som fattiga som har en inkomst under halva genomsnittsinkomsten i landet (50-procentsregeln). EU använder denna enkla metod som ju möjliggör internationella jämförelser. Fattigdomsstrecket varierar då med genomsnittsinkomsten.
Folks uppfattning om den minsta penningsumma som behövs för att klara ett hushåll är ett annat mått. Hushållens ekonomi jämförs med den inkomstnivå som en majoritet av befolkningen tycker är oacceptabelt låg. Måttet är subjektivt men rättvisande. När levnadsstandarden ökar justeras gränsen för fattigdom uppåt. Något absolut fattigdomsstreck existerar inte enligt denna metod.
Det är lika svårt att fastställa vad som menas med skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Socialbidraget följer visserligen en riksnorm som bestämmer hur mycket hushållen minst ska ha, men boendekostnader, läkarvård och annat nödvändigt ligger utanför och bedöms av kommunerna från fall till fall. Skälig levnadsnivå varierar därför mellan kommunerna.
Att jämföra socialbidragsnivån med existensminimum eller fattigdomsstrecket är sålunda svårt. Genom att använda 50-procentsregeln som fattigdomsstreck kommer man ändå ganska långt.
Senaste uppgift om fattigdomsstrecket uppgick till 5645 kr i månaden per ensamstående pensionär – högre för män än för kvinnor (SCB 2004). Socialbidragsnormen 2004 låg på 5058 kr per ensamståen-de pensionär med enbart garantipension (Socialstyrelsen, SCB). Till detta kommer bostadsbidragen där kommunerna oftast bara godtar en hyreskostnad på lite drygt 4000 kr och högst ger en 92 procentig kompensation för den godkända hyran.
Utvecklingen efter 2004 har förvärrat situationen. Idag ska en garantipensionär kunna leva på knappt 4 300 kr/månad. De som är beroende av hemtjänst - trygghetslarm och annan service har ett avgiftsutrymme som är knappt 1600 kr. Många pensionärer har därför svårt att få ekonomin att gå ihop. De har inte fått det ekonomiskt bättre och bara en blygsam höjning av förbehållsbeloppet som ska räcka till allt utöver den av kommunen godkända boendekostnaden.
Så kallad ”skälig levnadsnivå” enligt socialtjänstlagen är sålunda lägre än fattigdomsstrecket. Differensen förvärras med allt bredare marginal i det socialistiska Sverige – värst för ensamstående kvinnliga garantipensionärer. Socialtjänsten har alltför låga ambitioner om fattigdomsstrecket definieras enligt den enkla men rimliga 50-procentsregeln. Den låga kompensationen för boendekostnaderna och prishöjningarna på privat och offentlig service förvärrar situationen ännu mer.
En studie där ett "rättvist" fattigdomsstreck jämförs med hela socialbidraget inklusive bostadsbidraget skulle leda till starka incitament att förbättra livssituationen för pensionärer med enbart garantipension.
Begreppet ”fattigpensionärer” är en skamlig realitet - i synnerhet bland ensamma äldre kvinnor! De lever under existensminimum! Här krävs krafttag både från staten och kommunerna!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)