Gapet krymper

081214 Gapet krymper - enligt Sifo.
Minsta skillnaden sedan mars 2007. Oppositionen leder med 7,2 procentenheter

Remisshanteringen i Landstinget Blekinge

Till Fullmäktige, Landstinget Blekinge

Motion: Remisshanteringen i Landstinget Blekinge

Socialstyrelsen (SoS) har kartlagt huruvida den nya remisshanteringsföreskriftens (SOSFS 2004:11) krav på vårdgivare och verksamhetschefer i landstingen är uppfyllda och hur remisshanteringen fungerar i praktiken. Stora brister påvisades i samtliga landsting.

 På vårdgivarnivån fanns betydande brister vad gäller att skapa övergripande direktiv och regler för remisshanteringen på verksamhetsnivån.

 På verksamhetsnivån var den största bristen dålig bevakningen av svaren på sända remisser. Det är där SoS har identifierat de största patientsäkerhetsriskerna, exempelvis försenade eller försvunna patologiska provsvar från olika servicediscipliner.

 Flera landsting har inkompatibla datasystem som omöjliggör digital kommunikation. Det försvårar och fördröjer remiss- och svarshanteringen.

SoS hävdar att vårdgivarna snarast bör se till att avvikelsehanteringssystemet fungerar så att risker med remisshanteringen uppmärksammas och dokumenteras.

Socialstyrelsen ställer följande krav på vårdgivarna

Av SoS föreskrifter (SOSFS 2005:12) om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården framgår bland annat följande:

”Vårdgivaren ska fastställa övergripande mål för det systematiska kvalitetsarbetet, kontinuerligt följa upp och utvärdera målen samt ge direktiv och säkerställa att ledningssystemet inom ansvarsområdet är så utformat att vårdprocesserna fungerar verksamhetsöverskridande.

Ledningssystemet ska bland annat säkerställa att det finns rutiner för att klargöra ansvaret för samarbetet kring och planeringen av vården av enskilda patienter till exempel när det gäller överfö-ring av information om enskilda patienter, samverkan i vårdprocesserna och avvikelsehantering. Dessutom ska det finnas rutiner för egenkontroll, uppföljning och erfarenhetsåterföring.

Socialstyrelsen anser att remisshantering är ett riskområde avseende patienternas säkerhet, vilket särskilt bör beaktas av vårdgivaren vid arbetet med att upprätta ett ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet.”

Enligt SoS föreskrifter (SOSFS 2004:11) om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården m.m. framgår bland annat att vårdgivaren ska ge skriftliga direktiv och säkerställa att det finns rutiner för hur remisser ska utformas och hanteras.

Mot bakgrund av de brister som uppdagades vid SoS verksamhetstillsyn och med stöd av ovanstående föreskrifter har SoS efterlyst snara åtgärder och svar på följande:

 Hur och av vem vårdgivaransvaret utövas och hur personalen har informerats om detta.
 Vårdgivarens definition av begreppet remiss.
 Vårdgivarens direktiv avseende remisshantering.
 Hur samverkan ska ske avseende rutinerna för remisshantering.
 Ansvarsfördelning och samverkan vid långa väntetider hos remissmottagande enhet.
 Hur vårdgivaren förvissar sig om att remisserna kan spåras och bevakas i alla led (inklusive de remisser som skickas utomläns).
 Hur vårdgivaren förvissar sig om att personalen får tillräcklig kunskap om rutinerna för remisshantering och de stödsystem som finns för denna hantering.
 Hur vårdgivaren säkerställer att det finns rutiner för att via avvikelsehanteringen fånga upp risker med landstingets remisshantering.
 Hur vårdgivaren ska följa upp att varje verksamhetschef fastställer skriftliga rutiner i enlighet med direktivet och att de tillämpas.

Flera landsting har redovisat vilka åtgärder de har vidtagit med anledning av SoS’s påpekanden. Av redovisningarna framgår att de har planerat och påbörjat arbetet med att säkra remisshanteringen.

Socialstyrelsen ställer följande krav på verksamheterna

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2004:11) om ansvar för remisser för patienter inom hälso- och sjukvården, tandvården m.m. framgår att verksamhetschefen ska fastställa:

 vem eller vilka som får utfärda remisser inom verksamhetsområdet
 rutiner för hanteringen av utgående remisser och inkommande remissvar
 rutiner för hanteringen av inkommande remisser och utgående remissvar.

Verksamhetscheferna fick efter SoS’s tillsyn ett tillsynsmeddelande där SoS noterat de förbättringsåt-gärder avseende remisshanteringen som respektive verksamhet förutsätts vidta.

_____________________

Mot bakgrund av det ovanstående hemställes att Fullmäktige, Landstinget Blekinge måtte beslu-ta

att ge Landstingets kansli i uppdrag att snarast kartlägga huruvida remiss- och svarshanteringen i Landstinget Blekinge till fullo tillfredsställer Socialstyrelsens krav

samt

om så icke är fallet snarast åtgärda dessa brister i avsikt att förbättra patientsäkerheten.

Bo Arnesjö (m)
Ledamot av Fullmäktige, Landstinget Blekinge

Den åldrande mannen - ett försummat kapitel

WHO tog nyligen initiativ till en kongress om "Den åldrande mannen". 600 forskare deltog. Intresset för äldre mäns problem ökar. Forskningen inom området ligger dock långt efter likartad forskning hos kvinnor. Nu får man intryck av ett trendbrott. I Sverige sker sådan forskning vid Andrologenheten, Karolinska Sjukhuset, kontaktperson docent Stefan Arver.

Hormonbehandling av kvinnor i klimakteriet är etablerad. Huruvida även män ska erbjudas sådant tillskott (substitution) - framför allt av testosteron – diskuteras. I en treårig större studie fick män, 65+ år, tillskott av testosteron. Deras muskelstyrka ökade, benstomme tätnade och de kognitiva funktionerna (minnet och inlärningsförmågan) bättrades.

Riskerna med långvarig testosteronbehandling hos äldre män behöver belysas. Flera studier har icke visat ökning av prostatacancer eller cancermarkören PSA. Det tycks därför inte finnas anledning att avstå från att behandla äldre män med symtomgivande konstaterad testosteronbrist. Prostatakörteln bör dock kontrolleras.

Män har inget klimakterium, utan en successiv minskning av könshormonhalten med samtidiga bristsymtom. Nya benämningar på detta tillstånd är: PADAM (Partial Androgen Deficiency in the Aging Male) eller ADAM (Androgen Deficiency in the Aging Male).

Äldre män drabbas ofta av förändringar i psykiska och fysiska funktioner som kan relateras till sjunkande nivåer av manligt könshormon och som kan återställas genom tillförsel av testosteron.

Kroppens hormonsystem är viktigt för vår förmåga att klara sjukdom och skada, näringsbrist och flera omgivningsfaktorer. Stress kan då leda till en gradvis nedtrappning av könshormonsproduktionen. Testosteron, tillväxthormon och insulin är kroppens huvudsakliga anabola (uppbyggande) faktorer. De stimulerar underhåll av kroppens vävnader. Balansen mellan anabola och katabola (nedbrytande) faktorer varierar med den hormonella miljön, nutritionen och olika skade- och sjukdomstillstånd. Tillförsel av anabola hormon kan då kompensera för den hormonbrist som ofta ligger bakom avmagring vid sådana sjukdomar som infektioner, cancer, KOL, brännskador eller som en följd av kirurgiska ingrepp.

Testosteronnivåerna sjunker med stigande ålder, mekanismen verkar vara relaterad till hälsotillståndet. Testosteronbrist är inte en absolut nödvändig konsekvens av stigande ålder. Normalt åldrande karakteriseras dock av minskad fysisk och psykisk ork, ändring av kroppssammansättning med ökad mängd fett (bukfetma) och minskad andel muskulatur, tunnare hud, minskad skelettmassa, anemi och andra tecken på katabolism (nedbrytning). Studier som analyserar relationen mellan testosteron och till exempel kroppssammansättningen i olika åldersgrupper talar för att tillskottsbehovet av testosteron är större hos äldre.

Ändrade kognitiva funktioner, förändrad sinnesstämning med depressiva inslag och sexuell dysfunktion är vanliga hos äldre män. Det finns en klar samvariation mellan sådana symtom och de som ses vid testosteronbrist. Män begår självmord oftare än kvinnor, speciellt äldre män. Om detta har någon relation till låga nivåer av könshormoner är inte bevisat men det finns studier som pekar i den riktningen. Testosterontillskott hos äldre män ger effekt på de kognitiva funktionerna med förbättring av minnet, koncentrationen och slutledningsförmågan.

Genomsnittligt sjunker testosteronhalten med stigande ålder. Variationen är stor. Omkring var femte man i 65-årsåldern har låga testosteronnivåer. Sjukdomar och skador har stor inverkan på testosteronnivåerna liksom vissa läkemedel – speciellt smärtstillande. Låga testosteronnivåer kan påverka oss äldre män så att vi mår och fungerar sämre. Genom att ge testosteron i doser, som endast höjer nivån till den normala i ungdomen och alla behandlade kontrolleras minst en gång per år är riskerna med denna behandling mycket små.

Geriatrikverksamheten i Landstinget Blekinge uppmärksammade nyligen oss äldre blekingar på detta område i en mycket uppskattad föreläsningsserie – huvudsakligen besökt av kvinnor. Det som nu krävs för att bygga upp en framgångsrik sådan verksamhet är dels en utökad upplärning inom området andrologi på alla sjukvårdens nivåer, och dels att testosteronhalten i blod kan analyseras vid Kliniskt Kemiska Laboratoriet.

Alla vill väl ”få sprutt på gubbarna”. Eller hur, Landstingsrådet Marie Sällström (s)?

Bo Arnesjö (m)
2:e v. ordförande, Hälso- och sjukvårdsdelegationen, Landstinget Blekinge

Vård och stöd till personer i psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

Klicka på ovanstående rubrik för att öppna Socialstyrelsens Meddelandeblad

Interpellation till Hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s) angående:

Vård och stöd till personer i psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård

Socialstyrelsens nya föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om psykiatrisk tvångsvård och rättpsykiatrisk vård trädde i kraft den 1 september 2008.

Den 1 september infördes en ny vårdform – öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård. Vårdformen innebär att tvångsvården får bedrivas utanför sjukvårdsinrättningen och förutsätter bland annat att patienten behöver iaktta vissa villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Tvångsåtgärder kommer även fortsättningsvis att endast få vidtas vid en sjukvårdsinrättning.

I proposition 2007/08:70 Ny vårdform inom den psykiatriska tvångsvården understryker regeringen att den nya vårdformen förutsätter att hälso- och sjukvården samverkar med socialtjänsten för att ge varje patient den vård och det stöd som han eller hon behöver.

I ett meddelandeblad daterat oktober 2008 vill Socialstyrelsen underlätta tillämpningen av de bestämmelser som gäller vårdplan, samordnad vårdplan och organisatorisk samverkan mellan landsting och kommuner angående patienter som vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV).

Med anledning av det ovanstående anhålles om svar på följande frågeställningar:

► Vilka mått och steg har Landstinget Blekinge vidtagit för att i tillämpliga fall bedriva öppen psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård.

► Hur ska samarbetet med socialtjänsten i Blekinges primärkommuner och Länsrätten i Blekinge organiseras med anledning av dessa nya föreskrifter?

Bo Arnesjö (m)
Ledamot av Fullmäktige, Landstinget Blekinge

Vänstern framåt

Vänsterpartiet är nu Sveriges tredje största parti, efter socialdemokraterna och moderaterna.

I en mätning från Demoskop, publicerad i Expressen, får Lars Ohlys parti 7,7 procent av väljarstödet. Det är en ökning med två procentenheter sedan förra mättillfället då v fick 5,7 procent av väljarstödet. Förändringen är den enda statistiskt säkerställda i undersökningen.

Med detta sagt ser glappet mellan blocken ut att öka igen, från 5,3 procentenheter i förra mätningen, till 10,6.

Demoskops undersökning bygger på 1 011 telefonintervjuer med röstberättigade personer från 18 år och uppåt, 26 november till 3 december.

Socialdemokraterna 39,7 (+0,6), vänsterpartiet 7,7 (+2,0), miljöpartiet 6,3 (+0,6), moderaterna 29,1 (+0,1), centerpartiet 4,0 (-1,4), folkpartiet 6,8 (+0,4), kristdemokraterna 3,2 (-1,2), Sverigedemokraterna 2,3 (-1,1), Övriga partier 1,0 (+0,1).

TT

Ökad livslängd medför fler helt friska levnadsår

Den förväntade livslängden (life expectancy) ökar hos EU-befolkningen. Hittills har man dock inte vetat huruvida dessa tillkommande levnadsår framlevs i ett gott hälsotillstånd. Sådan information är viktig dels för att anpassa samhällets utbud av hälso- och sjukvård och omsorg till äldre och dels för att klargöra huruvida den äldre populationen kan ha möjlighet att förstärka samhällets arbetsstyrka efter nuvarande pensionsålder.

En engelsk forskargrupp (RHLEIS, EU Public Health Programme) har därför kartlagt antalet förväntade kvarvarande levnadsår vid 50 års ålder i alla de 25 EU-staterna. Man använde sig av EU-statistiken (Eurostat 2005) och jämförde frekvensen av aktivitetshinder i staternas befolkningar, sjuk- och dödstalen i olika åldrar och populationernas åldersrelaterade sociala och ekonomiska situation.

År 2005 kunde en 50-årig genomsnittsman inom EU förvänta sig att leva till 67,3 års ålder utan aktivitetshinder och en kvinna till 68,1 års ålder.

Antalet kvarvarande friska levnadsår (HLYs = healthy life years) vid 50 års ålder för både män och kvinnor varierade dock mer mellan EU-länderna än den förväntade livslängden. Antalet HLYs vid 50 års ålder varierade till exempel mellan 9,1 år för män i Estland och 23,6 år för män i Danmark, för kvinnor 10,1 år i Estland och 24,1 år i Danmark.

Högre BNP (BruttoNationalProdukt = värdet av samhällets producerade varor och tjänster) och högre andel av BNP som utnyttjades till hälso- och sjukvård, speciellt hos äldre, ökade det förväntade antalet kvarvarande HLYs vid 50 års ålder hos bägge könen. Långvarig arbetslöshet minskade och livslångt lärande ökade det förväntade antalet kvarvarande HLYs hos män vid 50 års ålder.

Betydande olikheter i antalet kvarvarande HLYs vid 50 års ålder är sålunda ett faktum mellan EU-staterna trots genomsnittligt höga förväntade levnadsåldrar. Vid betydande förbättringar av folkhälsan i många EU-länder kommer målet att öka friska äldres deltagande i arbetslivet att kunna ske. I de nordiska länderna skulle sannolikt många friska pensionärer redan nu kunna tänkas förstärka arbetskraften.

Myten att vi äldre belastar samhällsekonomin i proportion till livslängden förefaller överdriven i länder med god folkhälsa och välutvecklad hälso- och sjukvård – exempelvis Danmark och Sverige. Många äldre har inga aktivitetshinder och är friska. Ju äldre vi blir desto senare inträffar den aktivitetsnedsättande sjukdomsperiod som ska ända vårt liv. Innan dess kan många av oss äldre till och med tänkas bidra till BNP och samhällets skatteintäkter - eventuellt efter omskolning!

Bo Arnesjö (m)
Karlskrona

God rehabilitering förutsätter samverkan

Flera myndigheter är involverade i vår rehabilitering efter att vi har råkat ut för medicinska eller sociala problem. Brister i samarbetet dem emellan diskuteras livligt. Försäkringskassans omorganisation - för att bli mer effektiv - har dessutom lett till svårigheter att få kontakt med handläggare och betydligt längre väntetider.

Rehabilitering innebär att väga samman och söka återställa alla typer av livskvalitet som är relevanta för oss medborgare. Aktörerna inom området – huvudsakligen landsting och kommuner - måste därför se oss patienter, och inte huvudmännen eller verksamheterna själva, som nav i rehabiliteringsarbetet.

Med ett rehabiliteringsinriktat förhållningssätt ska vi vara huvudpersoner i vår egen rehabilitering som ska utgå från en helhetssyn och ha fokus på det friska. Insatserna ska inriktas mot konkreta problem med det framtida välbefinnandet i fokus. Så menar Socialstyrelsens i rapporten ”Samverkan i re/habilitering – en vägledning” (2008) samt i Socialstyrelsens Föreskrift (SOSFS 2008:20).

God rehabilitering kräver sålunda att vi alla ska ses som unika individer med våra individuella behov. Det krävs flexibel planering, tillgång till en mångfald möjliga insatser jämte kontinuitet när det gäller personal, metoder, struktur och information. Vidare krävs att olika insatser koordineras och integreras. Därför behövs gränsöverskridande samverkan mellan alla involverade aktörer. Deras ansvar - inte vårt eget - är att hitta arbetsformer där de individuella insatserna harmonierar med varandra.

Motiven för sådan samverkan är:
► Etiska – kan avlasta oss att hitta rätt i vårdapparaten och hindra att vi faller mellan stolarna.
► Verksamhetsrelaterade – en enskild myndighet kan inte lösa alla våra problem.
► Effektivitetsstyrda – kan uppnå en högre livskvalitet till en lägre kostnad.
► Kunskapsorienterade – ger bättre kunskap om fungerande rehabilitering, förstärker kompetensen och integrerar dess tillämpningar.

På individnivå måste sålunda behovet av samverkan i den individuella rehabiliteringen bedömas i relation till våra unika behov, önskemål och förutsättningar. Samverkan ska överbrygga riskerna för åsidosatt individuell integritet, minska svårigheterna att överklaga, förhindra att rehabiliteringsarbetet tar tid från annat arbete och skapar frustration och byråkrati.

Förutsättningar för god samverkan är att undanröja sekretessregler mellan olika administrativa system och att budgetmässigt prioritera överenskomna insatser. Viktigt är också att överbrygga kunskap och status mellan yrkesgrupper och att chefernas inställning tillåts få starkt inflytande.

Vid behov av insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska kommuner och landsting ta fram gemensamma rutiner för samordning av de individuella rehabiliteringsinsatserna. Namngivna samordningsansvariga ska få ansvar för dessa insatser och förutsättningar för att klara denna uppgift. Bägge huvudmännen ska därigenom uppmärksamma våra samlade behov, oavsett vilken huvudman vi inledningsvis haft kontakt med (SoS). Ofta krävs dessutom intimt samarbete med försäkringskassa och arbetsförmedling.

Huvuduppgiften för de samordningsansvariga är att i individuella planer samordna rehabiliteringsinsatserna uppgjorda i dialog med oss behövande och berörda yrkesföreträdare.

Framgångsfaktorer för de samordningsansvariga är ett tydligt uppdrag och mandat, starkt stöd från berörda chefer, politiker och kollegor jämte förmåga att skapa förtroendefulla relationer till oss brukare.

I Blekinge har rehabiliteringsinsatserna, när vi råkar ut för sjukdom, skada eller sociala problem, fått stark uppmärksamhet på sistone. En organisation för samordnad rehabilitering har beslutats mellan landstinget och kommunerna – dock utan deltagande av Ronneby kommun. Varför ska inte ronnebyborna ha samma professionella skyddsnät som alla andra blekingar?

Bo Arnesjö (m)
v. ordf. i Hälso- och sjukvårdsdelegationen, Landstinget Blekinge.