God rehabilitering förutsätter samverkan

Flera myndigheter är involverade i vår rehabilitering efter att vi har råkat ut för medicinska eller sociala problem. Brister i samarbetet dem emellan diskuteras livligt. Försäkringskassans omorganisation - för att bli mer effektiv - har dessutom lett till svårigheter att få kontakt med handläggare och betydligt längre väntetider.

Rehabilitering innebär att väga samman och söka återställa alla typer av livskvalitet som är relevanta för oss medborgare. Aktörerna inom området – huvudsakligen landsting och kommuner - måste därför se oss patienter, och inte huvudmännen eller verksamheterna själva, som nav i rehabiliteringsarbetet.

Med ett rehabiliteringsinriktat förhållningssätt ska vi vara huvudpersoner i vår egen rehabilitering som ska utgå från en helhetssyn och ha fokus på det friska. Insatserna ska inriktas mot konkreta problem med det framtida välbefinnandet i fokus. Så menar Socialstyrelsens i rapporten ”Samverkan i re/habilitering – en vägledning” (2008) samt i Socialstyrelsens Föreskrift (SOSFS 2008:20).

God rehabilitering kräver sålunda att vi alla ska ses som unika individer med våra individuella behov. Det krävs flexibel planering, tillgång till en mångfald möjliga insatser jämte kontinuitet när det gäller personal, metoder, struktur och information. Vidare krävs att olika insatser koordineras och integreras. Därför behövs gränsöverskridande samverkan mellan alla involverade aktörer. Deras ansvar - inte vårt eget - är att hitta arbetsformer där de individuella insatserna harmonierar med varandra.

Motiven för sådan samverkan är:
► Etiska – kan avlasta oss att hitta rätt i vårdapparaten och hindra att vi faller mellan stolarna.
► Verksamhetsrelaterade – en enskild myndighet kan inte lösa alla våra problem.
► Effektivitetsstyrda – kan uppnå en högre livskvalitet till en lägre kostnad.
► Kunskapsorienterade – ger bättre kunskap om fungerande rehabilitering, förstärker kompetensen och integrerar dess tillämpningar.

På individnivå måste sålunda behovet av samverkan i den individuella rehabiliteringen bedömas i relation till våra unika behov, önskemål och förutsättningar. Samverkan ska överbrygga riskerna för åsidosatt individuell integritet, minska svårigheterna att överklaga, förhindra att rehabiliteringsarbetet tar tid från annat arbete och skapar frustration och byråkrati.

Förutsättningar för god samverkan är att undanröja sekretessregler mellan olika administrativa system och att budgetmässigt prioritera överenskomna insatser. Viktigt är också att överbrygga kunskap och status mellan yrkesgrupper och att chefernas inställning tillåts få starkt inflytande.

Vid behov av insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska kommuner och landsting ta fram gemensamma rutiner för samordning av de individuella rehabiliteringsinsatserna. Namngivna samordningsansvariga ska få ansvar för dessa insatser och förutsättningar för att klara denna uppgift. Bägge huvudmännen ska därigenom uppmärksamma våra samlade behov, oavsett vilken huvudman vi inledningsvis haft kontakt med (SoS). Ofta krävs dessutom intimt samarbete med försäkringskassa och arbetsförmedling.

Huvuduppgiften för de samordningsansvariga är att i individuella planer samordna rehabiliteringsinsatserna uppgjorda i dialog med oss behövande och berörda yrkesföreträdare.

Framgångsfaktorer för de samordningsansvariga är ett tydligt uppdrag och mandat, starkt stöd från berörda chefer, politiker och kollegor jämte förmåga att skapa förtroendefulla relationer till oss brukare.

I Blekinge har rehabiliteringsinsatserna, när vi råkar ut för sjukdom, skada eller sociala problem, fått stark uppmärksamhet på sistone. En organisation för samordnad rehabilitering har beslutats mellan landstinget och kommunerna – dock utan deltagande av Ronneby kommun. Varför ska inte ronnebyborna ha samma professionella skyddsnät som alla andra blekingar?

Bo Arnesjö (m)
v. ordf. i Hälso- och sjukvårdsdelegationen, Landstinget Blekinge.