Partierna inom vänsterblocket utnyttjar ersättarsystemet i kommuner och landsting för att markera enighet utåt och säkra partidisciplinen.
Ledamöter, som är oeniga med partigruppens majoritetslinje i en fråga, uppmanas att ”självmant” stanna hemma från sammanträden och byts ut mot lojala ersättare. De ordinarie ledamöternas frånvaro har därför ökat betänkligt. Vissa har till och med avgått på grund av samvetsbetänkligheter. Så säger statsvetaren, universitetslektorn Agne Gustafsson (Sydsvenskan 21/5).
Ledande socialdemokrater har till yttermera visso öppenhjärtigt förklarat, att om s-gruppen beslutat att ett beslut ska vara enhälligt får minoriteten rätta sig efter det! Det strider mot kommunallagen. Egendomligt nog finns det folkvalda som finner sig i att bearbetas av ”partipiskan”, vara tysta och inte öppet deklarera sin ärliga mening.
Tidigare var obehörig frånvaro bötespliktig. Nu har partilinjen blitt viktigare än den egna övertygelsen. Ersättarsystemet har underlättat detta och väljarna hänger inte med! Många röstar på ett parti och bryr sig därefter inte. Ett partival kan dock också bygga på speciellt förtroende för en viss kandidat som markeras med kryss. Därför är det oetiskt om en sådan favorit stannar hemma.
Ersättarreglerna infördes för att garantera att valutslagets partiproportionalitet inte skulle rubbas om en ledamot tvingas frånvara under längre tid, eller vid jäv i en fråga. Att de skulle användas för att säkra partidisciplinen var inte avsikten. Man hyste snarare oro för att ersättarsystemet skulle medföra minskat personligt ansvar för uppdraget. Detta har besannats och är allvarligt!
Ersättarreglerna bör ses över och göras mera restriktiva och rättsligt stringenta. Ersättare i fullmäktige, styrelser och nämnder bör alltid vara personliga och kallas in endast vid frånvaro en längre tid. Systemet med gruppsuppleanter i fullmäktige utan klar personlig koppling inbjuder till manipulationer och bör avskaffas. Instanserna bör dessutom godkänna frånvaro. Nuvarande utformning av ersättarsystemet är sålunda moraliskt nedbrytande, försvårar rekryteringen av engagerade förtroendevalda, särskilt bland de unga, och ökar politikerföraktet, säger Agne Gustafsson.
Väljarna vill ha kunniga, orädda representanter, inte kommunala nickedockor. Om inte partierna visar respekt för representanternas och väljarnas kompetens och värdighet förlorar de sin trovärdighet. Så även i Blekinge!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
30 maj 2005
27 maj 2005
Besök verkstadsgolvet, Jeanette Sjödin (s)
Jeanette Sjödin (s), tack för ditt avslöjande och ideologiskt färgade svar i BLT 27/5.
Du förefaller snedinformerad! Du rekommenderas att besöka verkstadsgolvet, i dess vidaste bemärkelse och, kanske i all hemlighet, intervjua dem som får jobba kvar. Om du talar om att du är socialdemokrat eller jobbar i facket löper du risk att inte få ärliga svar. För det är ju ni som bestämmer! Glöm inte att be din chef Bernth Johnson (s) om lov och gör som han anbefaller, ”ta på blåstället....”.
Något håller på att ske ute bland folk flest. På ”verkstadsgolvet” talas om hur skevt Sverige fungerar. Man upprör sig över hur fackpampar och höga sossar skor sig på enskilda medlemmars bekostnad. Man reagerar starkt mot nepotism, partipiskor, direkta lögner och skönmålningar, bidragsfusk, tveksamma ekonomiska transaktioner, fyllefester, sexskandaler och smaklöst språkbruk. Många känner också att de tvingas betala allt mer i skatt men utan att tryggheten finns där när den verkligen behövs.
Att bli utesluten från arbetsmarknaden är ett ständigt hot. Resultatet är utanförskap med blott 64-procentig lönekompensation! Det kan inte tillfredsställa någon trots alla fagra löften om framtiden, som förs fram av fack- och sossepamparna. Pamparna själva får minsann alltid behålla sina jobb. Men de kan röstas bort!
Vad som sakta börjar växa fram är insikten om att man måste arbeta för att leva. Att det behövs bidragssystem som tar hand om de strandsatta är självklart, men lika viktigt är att ingen fuskar och utnyttjar systemen som någon slags extra plånbok eller för betald förlängd semester. Det går inte att leva på pengarna i någon annans plånbok. Den blir snart ganska tunn om alla ska plocka ur den och ingen fyller på. Därför är det så viktigt att man ska kunna leva på sin lön och att bidrag enbart ska gå till dem som verkligen behöver dem. Ingen ska kunna leva ”det ljuva livet” på bidrag utan att göra rätt för sig byggt på personlig kunskap och egen inneboende kraft.
Allt fler inser nu att moderat politik är något som passar de flesta människor eftersom människor i allmänhet vill göra rätt för sig. Alla som utför ett arbete, oavsett yrke, är löntagare. De vill leva på sina egna intjänade pengar och inte på bidrag. De vill heller inte klumpas ihop i någon klasstillhörighet utan leva sina liv som fria individer med eget ansvar.
För dem finns bara alternativet, det nya arbetarpartiet, Moderaterna, gärna i ett borgerligt samarbete!
Bo Arnesjö (m), Ronneby.
Du förefaller snedinformerad! Du rekommenderas att besöka verkstadsgolvet, i dess vidaste bemärkelse och, kanske i all hemlighet, intervjua dem som får jobba kvar. Om du talar om att du är socialdemokrat eller jobbar i facket löper du risk att inte få ärliga svar. För det är ju ni som bestämmer! Glöm inte att be din chef Bernth Johnson (s) om lov och gör som han anbefaller, ”ta på blåstället....”.
Något håller på att ske ute bland folk flest. På ”verkstadsgolvet” talas om hur skevt Sverige fungerar. Man upprör sig över hur fackpampar och höga sossar skor sig på enskilda medlemmars bekostnad. Man reagerar starkt mot nepotism, partipiskor, direkta lögner och skönmålningar, bidragsfusk, tveksamma ekonomiska transaktioner, fyllefester, sexskandaler och smaklöst språkbruk. Många känner också att de tvingas betala allt mer i skatt men utan att tryggheten finns där när den verkligen behövs.
Att bli utesluten från arbetsmarknaden är ett ständigt hot. Resultatet är utanförskap med blott 64-procentig lönekompensation! Det kan inte tillfredsställa någon trots alla fagra löften om framtiden, som förs fram av fack- och sossepamparna. Pamparna själva får minsann alltid behålla sina jobb. Men de kan röstas bort!
Vad som sakta börjar växa fram är insikten om att man måste arbeta för att leva. Att det behövs bidragssystem som tar hand om de strandsatta är självklart, men lika viktigt är att ingen fuskar och utnyttjar systemen som någon slags extra plånbok eller för betald förlängd semester. Det går inte att leva på pengarna i någon annans plånbok. Den blir snart ganska tunn om alla ska plocka ur den och ingen fyller på. Därför är det så viktigt att man ska kunna leva på sin lön och att bidrag enbart ska gå till dem som verkligen behöver dem. Ingen ska kunna leva ”det ljuva livet” på bidrag utan att göra rätt för sig byggt på personlig kunskap och egen inneboende kraft.
Allt fler inser nu att moderat politik är något som passar de flesta människor eftersom människor i allmänhet vill göra rätt för sig. Alla som utför ett arbete, oavsett yrke, är löntagare. De vill leva på sina egna intjänade pengar och inte på bidrag. De vill heller inte klumpas ihop i någon klasstillhörighet utan leva sina liv som fria individer med eget ansvar.
För dem finns bara alternativet, det nya arbetarpartiet, Moderaterna, gärna i ett borgerligt samarbete!
Bo Arnesjö (m), Ronneby.
20 maj 2005
Syna S i sömmarna!
Svar till Jeanette A. Sjödin (s), Ronneby BLT-debatt 20 maj.
Socialdemokraternas politik för ”Fler i arbete” synas i sömmarna i Moderaternas vårbudgetmotion. Där påpekas:
Regeringens strategi för fler i arbete bygger på skatterabatter för långtidsarbetslösa, höjt tak för lönebidrag, att medel omfördelas från friåret till arbetsförmedlingen och vissa utbildningsinsatser.
Totalt föreslår regeringen åtgärder om cirka 2,7 miljarder kronor det första budgetåret och cirka 0,5 miljarder kronor det tredje budgetåret. Det motsvarar 0,1 procent av BNP för 2006 och 0,02 procent av BNP för 2007. Förslaget har knappast mer än marginell effekt på ekonomins långsiktiga produktionsförmåga och arbetslösheten.
Skatterabatten för långtidsarbetslösa ger cirka 20000 nya platser andra halvåret 2005. Därefter reduceras åter antalet personer som kan få skatterabatt. Frånvaron från arbetsmarknaden för personer i arbetsför ålder och undersysselsättningen uppgår i dag till cirka 1,5 miljoner personer. Rabatten reducerar temporärt den ersatta frånvaron med marginella 0,7 procent.
Sammantaget innebär detta, trots att sysselsättningen sätts högst på dagordningen, att omprioriteringarna är obetydliga inom ramen för en 900 miljarders budget. I stället lånar man ytterligare någon miljard och kallar det framtidsstrategi.
I framtidsstrategin föreslås att Sveriges konkurrenskraft ska stärkas. Konkret ska skolor i utsatta områden få 70 miljoner kronor 2006, åldersgränsen för studiemedel höjas, 2 miljarder kronor tillföras ett nytt innovationsbolag och statliga bolag aktivt bidra till innovationer. Dessa åtgärder har försumbara effekter på konkurrenskraften och den långsiktiga produktionsförmågan.
Strategin för mera välfärd bygger primärt på att minska fusket i olika bidragssystem samt skattefusk. Moderaterna finner att den ersatta arbetsfrånvaron bara kan minskas genom att göra det mer lönsamt att arbeta, genom sänkta skatter och genom stramare bidragssystem.
Kontrollåtgärder är viktiga men kan inte ersätta ekonomiska drivkrafter. Det finns ett brett forskningsstöd för att ersättningsnivåerna påverkar sjukskrivningsbeteenden medan rapporterade studier av kontrollernas avgörande betydelse är mycket få. Del av ökningen av den ersatta arbetsfrånvaron kan bero på att regelverket och ersättningsnivåerna gradvis har förändrats i mer tillåtande riktning.
Huvuddiagnoserna som svarar för den största ökningen av sjukfrånvaron, smärtor i rörelseorganen och psykiska diagnoser, är sådana som dessvärre sällan gör det möjligt att medicinskt avgöra i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt eller om sjukskrivning kan bidra till att återställa hälsan och arbetsförmågan. Tyvärr kan misstänkt fusk inom dessa diagnosområden leda till misstro mot dem som verkligen behöver hjälp och sjukskrivning!
Åtgärderna kommer inte att ha mer än marginell effekt på den ersatta arbetsfrånvaron särskilt om kontrollerna kombineras med ytterligare försvagningar av incitamenten att arbeta genom den höjning av taket i sjukförsäkringen som aviserats. Däremot kan kontrollåtgärder bidra till att förstärka effekterna av åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta. Följaktligen föreslår moderaterna åtgärder för att skärpa kontrollen av fusk i olika bidragssystem.
Konkreta lokala satsningar för att skapa tillväxt och därmed större sysselsättning i Blekinge hälsas välkomna och kan komma att stödjas, men de styrs dessvärre med järnhand av statsmakterna.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Socialdemokraternas politik för ”Fler i arbete” synas i sömmarna i Moderaternas vårbudgetmotion. Där påpekas:
Regeringens strategi för fler i arbete bygger på skatterabatter för långtidsarbetslösa, höjt tak för lönebidrag, att medel omfördelas från friåret till arbetsförmedlingen och vissa utbildningsinsatser.
Totalt föreslår regeringen åtgärder om cirka 2,7 miljarder kronor det första budgetåret och cirka 0,5 miljarder kronor det tredje budgetåret. Det motsvarar 0,1 procent av BNP för 2006 och 0,02 procent av BNP för 2007. Förslaget har knappast mer än marginell effekt på ekonomins långsiktiga produktionsförmåga och arbetslösheten.
Skatterabatten för långtidsarbetslösa ger cirka 20000 nya platser andra halvåret 2005. Därefter reduceras åter antalet personer som kan få skatterabatt. Frånvaron från arbetsmarknaden för personer i arbetsför ålder och undersysselsättningen uppgår i dag till cirka 1,5 miljoner personer. Rabatten reducerar temporärt den ersatta frånvaron med marginella 0,7 procent.
Sammantaget innebär detta, trots att sysselsättningen sätts högst på dagordningen, att omprioriteringarna är obetydliga inom ramen för en 900 miljarders budget. I stället lånar man ytterligare någon miljard och kallar det framtidsstrategi.
I framtidsstrategin föreslås att Sveriges konkurrenskraft ska stärkas. Konkret ska skolor i utsatta områden få 70 miljoner kronor 2006, åldersgränsen för studiemedel höjas, 2 miljarder kronor tillföras ett nytt innovationsbolag och statliga bolag aktivt bidra till innovationer. Dessa åtgärder har försumbara effekter på konkurrenskraften och den långsiktiga produktionsförmågan.
Strategin för mera välfärd bygger primärt på att minska fusket i olika bidragssystem samt skattefusk. Moderaterna finner att den ersatta arbetsfrånvaron bara kan minskas genom att göra det mer lönsamt att arbeta, genom sänkta skatter och genom stramare bidragssystem.
Kontrollåtgärder är viktiga men kan inte ersätta ekonomiska drivkrafter. Det finns ett brett forskningsstöd för att ersättningsnivåerna påverkar sjukskrivningsbeteenden medan rapporterade studier av kontrollernas avgörande betydelse är mycket få. Del av ökningen av den ersatta arbetsfrånvaron kan bero på att regelverket och ersättningsnivåerna gradvis har förändrats i mer tillåtande riktning.
Huvuddiagnoserna som svarar för den största ökningen av sjukfrånvaron, smärtor i rörelseorganen och psykiska diagnoser, är sådana som dessvärre sällan gör det möjligt att medicinskt avgöra i vilken omfattning arbetsförmågan är nedsatt eller om sjukskrivning kan bidra till att återställa hälsan och arbetsförmågan. Tyvärr kan misstänkt fusk inom dessa diagnosområden leda till misstro mot dem som verkligen behöver hjälp och sjukskrivning!
Åtgärderna kommer inte att ha mer än marginell effekt på den ersatta arbetsfrånvaron särskilt om kontrollerna kombineras med ytterligare försvagningar av incitamenten att arbeta genom den höjning av taket i sjukförsäkringen som aviserats. Däremot kan kontrollåtgärder bidra till att förstärka effekterna av åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta. Följaktligen föreslår moderaterna åtgärder för att skärpa kontrollen av fusk i olika bidragssystem.
Konkreta lokala satsningar för att skapa tillväxt och därmed större sysselsättning i Blekinge hälsas välkomna och kan komma att stödjas, men de styrs dessvärre med järnhand av statsmakterna.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
17 maj 2005
Prostatacancer – nytt hopp!
Prostata (blåshalskörteln) sitter omedelbart under urinblåsan. Den är en viktig del av mannens fortplantningssystem.
År 2003 fick 9035 svenska män prostatacancer svarande till 25 nya fall per dag. Cirka 2000 män dör årligen av sjukdomen.
Prostatacancer kan växa under lång tid utan symptom. Samtidig vanlig prostataförstoring (BHP) kan försvåra diagnostiken. Vid genomväxt av prostatas körtelvägg kan cancern sprida sig, primärt till intilliggande lymfkörtlar och så småningom i huvudsak till skelettet.
Risken att drabbas ökar med stigande ålder och om nära släktingar har sjukdomen.
Diagnosen ställs genom rektalpalpation (fingerundersökning av prostata via ändtarmen) och PSA-prov (PSA = prostataspecifikt antigen) följt av finnålspunktion med celldiagnostik. Ibland görs specialundersökningar med ultraljud och röntgen.
Behandlingen beror på ålder, allmäntillstånd, cancerns utbredning och växtmönster.
Om tumören är begränsad till prostatakörteln kan sjukdomen botas med radikal prostatektomi (avlägsnande av hela prostata). Det har nyligen visats i en tioårig, mycket omfattande skandinavisk studie. Operationsmetoden, tidigare komplicerad och riskabel, är nu betydligt säkrare.
Systematisk uppspårning av prostatacancer i tidigt skede med bland annat PSA-screening hos alla män över 50 år kan leda till fler radikaloperationer med definitiv bot eller kraftigt lindrat sjukdomstillstånd som följd. Då skulle män kunna erbjudas lika goda chanser som kvinnor där ju systematisk mammografi och cellprover kan spåra upp tidig och botbar bröst- eller livmoderhalscancer som ju inte är lika vanliga som prostatacancer.
Om cancern har vuxit utanför prostatakapseln finns hormon- och strålbehandling, som kan hämma tillväxten, lindra besvären, ge bättre livskvalitet och förlänga livet.
Fortfarande tillämpas aktiv observation (även kallat aktiv expektans) som innebär att ingen behandling ges men däremot att symtombild och cancerläge följs genom återkommande kontroller. Aktiv expektans har fått minskad aktualitet på sistone då tidig radikaloperation har visat sig kunna vara effektiv.
Nu får man hoppas att sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s) äntligen har övertygats om att införa screening av prostatacancer för alla blekingska män över 50 år jämte att snarast förbättra läkarbemanningen inom urologin i Blekinge. Prioritera detta istället för onödig flyttning av bröstcancervården till en kostnad av hundratals miljoner kronor!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
År 2003 fick 9035 svenska män prostatacancer svarande till 25 nya fall per dag. Cirka 2000 män dör årligen av sjukdomen.
Prostatacancer kan växa under lång tid utan symptom. Samtidig vanlig prostataförstoring (BHP) kan försvåra diagnostiken. Vid genomväxt av prostatas körtelvägg kan cancern sprida sig, primärt till intilliggande lymfkörtlar och så småningom i huvudsak till skelettet.
Risken att drabbas ökar med stigande ålder och om nära släktingar har sjukdomen.
Diagnosen ställs genom rektalpalpation (fingerundersökning av prostata via ändtarmen) och PSA-prov (PSA = prostataspecifikt antigen) följt av finnålspunktion med celldiagnostik. Ibland görs specialundersökningar med ultraljud och röntgen.
Behandlingen beror på ålder, allmäntillstånd, cancerns utbredning och växtmönster.
Om tumören är begränsad till prostatakörteln kan sjukdomen botas med radikal prostatektomi (avlägsnande av hela prostata). Det har nyligen visats i en tioårig, mycket omfattande skandinavisk studie. Operationsmetoden, tidigare komplicerad och riskabel, är nu betydligt säkrare.
Systematisk uppspårning av prostatacancer i tidigt skede med bland annat PSA-screening hos alla män över 50 år kan leda till fler radikaloperationer med definitiv bot eller kraftigt lindrat sjukdomstillstånd som följd. Då skulle män kunna erbjudas lika goda chanser som kvinnor där ju systematisk mammografi och cellprover kan spåra upp tidig och botbar bröst- eller livmoderhalscancer som ju inte är lika vanliga som prostatacancer.
Om cancern har vuxit utanför prostatakapseln finns hormon- och strålbehandling, som kan hämma tillväxten, lindra besvären, ge bättre livskvalitet och förlänga livet.
Fortfarande tillämpas aktiv observation (även kallat aktiv expektans) som innebär att ingen behandling ges men däremot att symtombild och cancerläge följs genom återkommande kontroller. Aktiv expektans har fått minskad aktualitet på sistone då tidig radikaloperation har visat sig kunna vara effektiv.
Nu får man hoppas att sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s) äntligen har övertygats om att införa screening av prostatacancer för alla blekingska män över 50 år jämte att snarast förbättra läkarbemanningen inom urologin i Blekinge. Prioritera detta istället för onödig flyttning av bröstcancervården till en kostnad av hundratals miljoner kronor!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
15 maj 2005
Framtidens sjukvård?
En vanlig metod för "effektivisering" av den offentliga vården har varit centralisering till allt större enheter. Den politiska ledningen och centralbyråkraterna vill helt enkelt bara ha kontakt med några inflytelserika representanter för de få och stora. De många små riskerar att lämnas därhän. Kostnadskontrollen hanteras med olika typer av flaskhalsar med minskad tillgänglighet som följd. Det skriver professor Göran Hellers, läkare och konsult med erfarenhet från sjukvård i en mängd länder. (Partner i vården 1/2005).
Professionernas och politikens ledande företrädare vill ha allt större makt. Deras intressen har inneburit att den offentliga och privata primärvården jämte den decentraliserade specialistvården har hamnat på undantag. Centraliseringen har motiverats med behov av centralisering av högspecialiserad vård. Det har alltid tolkats som ett behov av större institutioner. Utomlands är tolkningen att det behövs koncentration av viss speciell vård på få högt kvalificerade händer.
Det finns övertygande stöd för att sjukhussammanslagningar leder till sämre tillgänglighet, effektivitet och kvalitet (S. Andreopoulos, University of Michigan Press, 2001).
I framtidens sjukvård blir den enkla vården mera omfattande och ännu enklare, den svåra vården mindre omfattande och svårare, den enkla vården decentraliserad och den svåra vården centraliserad.
Organisatoriskt kommer därför akutverksamheten att delas upp i enkelt och svårt, det tunga att utföras vid färre och mindre enheter med minskad volym, det enkla att göras vid fler enheter med ren planeringsbar (elektiv) inriktning och primärvården att delas upp i flera specialiteter, ibland även så kallad dagkirurgi.
Utvecklingen kan betyda att de stora sjukhusens tid är förbi. Ännu bättre medicinsk teknik och kommunikationsteknik betyder att även ren högspecialiserad vård kan bedrivas i öppna vårdformer utan behov av stora institutioner. Kommunikationstekniken gör att nätverk av kollegialt samarbete kan etableras och fungera minst lika bra som idag, även internationellt.
Framtidens sjukvård kan sålunda bli en nätverksorganisation där stor del av specialistvården och den högspecialiserade vården flyttar ut från de stora institutionerna. Trenden är en organisation med ganska små, elektiva sjukhus och en koncentration av akutvården till ett färre antal små, specialiserade akutsjukhus. Även ganska stor kirurgi kommer att bedrivas på dessa små enheter.
Ökningen av de öppna vårdformerna innebär också en större andel entreprenörskap och privat drift. De politiska styrmedlen förlorar i betydelse. Internationaliseringen av nätverken är också "farlig" för dem som förordar politisk styrning och för akademierna. Universitetens tioprocentiga ansvar för all klinisk forskning löper risk att omdisponeras.
Entreprenörskap, privatisering och nätverk är utan tvekan bra för vårdens tillgänglighet och kvalitet.
I Landstinget Blekinge har nu utretts hur sjukvården ska se ut år 2010. I det liggande förslaget som nu nått politikernas bord saknas utblickar och visioner av den typ som Göran Hellers skriver om. Behov 2010 bör därför kompletteras med en utredning där kunniga utomstående experter och visionärer får sia om framtiden. Detta som ett viktigt komplement innan politiska beslut fattas. Risken är annars uppenbar för att Behov 2010 endast leder till små kosmetiska förändringar av invanda mönster, att tiden springer ifrån oss och att vi sitter fastlåsta med en alltför stor och otymplig sjukvårdsapparat.
Det viktiga är kvaliteten - inte storleken!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Nils-Ingmar Thorell (fp), Ronneby
Professionernas och politikens ledande företrädare vill ha allt större makt. Deras intressen har inneburit att den offentliga och privata primärvården jämte den decentraliserade specialistvården har hamnat på undantag. Centraliseringen har motiverats med behov av centralisering av högspecialiserad vård. Det har alltid tolkats som ett behov av större institutioner. Utomlands är tolkningen att det behövs koncentration av viss speciell vård på få högt kvalificerade händer.
Det finns övertygande stöd för att sjukhussammanslagningar leder till sämre tillgänglighet, effektivitet och kvalitet (S. Andreopoulos, University of Michigan Press, 2001).
I framtidens sjukvård blir den enkla vården mera omfattande och ännu enklare, den svåra vården mindre omfattande och svårare, den enkla vården decentraliserad och den svåra vården centraliserad.
Organisatoriskt kommer därför akutverksamheten att delas upp i enkelt och svårt, det tunga att utföras vid färre och mindre enheter med minskad volym, det enkla att göras vid fler enheter med ren planeringsbar (elektiv) inriktning och primärvården att delas upp i flera specialiteter, ibland även så kallad dagkirurgi.
Utvecklingen kan betyda att de stora sjukhusens tid är förbi. Ännu bättre medicinsk teknik och kommunikationsteknik betyder att även ren högspecialiserad vård kan bedrivas i öppna vårdformer utan behov av stora institutioner. Kommunikationstekniken gör att nätverk av kollegialt samarbete kan etableras och fungera minst lika bra som idag, även internationellt.
Framtidens sjukvård kan sålunda bli en nätverksorganisation där stor del av specialistvården och den högspecialiserade vården flyttar ut från de stora institutionerna. Trenden är en organisation med ganska små, elektiva sjukhus och en koncentration av akutvården till ett färre antal små, specialiserade akutsjukhus. Även ganska stor kirurgi kommer att bedrivas på dessa små enheter.
Ökningen av de öppna vårdformerna innebär också en större andel entreprenörskap och privat drift. De politiska styrmedlen förlorar i betydelse. Internationaliseringen av nätverken är också "farlig" för dem som förordar politisk styrning och för akademierna. Universitetens tioprocentiga ansvar för all klinisk forskning löper risk att omdisponeras.
Entreprenörskap, privatisering och nätverk är utan tvekan bra för vårdens tillgänglighet och kvalitet.
I Landstinget Blekinge har nu utretts hur sjukvården ska se ut år 2010. I det liggande förslaget som nu nått politikernas bord saknas utblickar och visioner av den typ som Göran Hellers skriver om. Behov 2010 bör därför kompletteras med en utredning där kunniga utomstående experter och visionärer får sia om framtiden. Detta som ett viktigt komplement innan politiska beslut fattas. Risken är annars uppenbar för att Behov 2010 endast leder till små kosmetiska förändringar av invanda mönster, att tiden springer ifrån oss och att vi sitter fastlåsta med en alltför stor och otymplig sjukvårdsapparat.
Det viktiga är kvaliteten - inte storleken!
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Nils-Ingmar Thorell (fp), Ronneby
14 maj 2005
Falsk (s)-statistik!
Enligt Göran Skytte, krönikör i SvD 14/5, gäller ”sanningarna”:
• Att den som arbetar en timme per vecka räknas som "sysselsatt".
• Att en arbetstagare som sjukskriver sig ökar sysselsättningen eftersom framför allt den offentliga sektorn men även företagen måste anställa vikarier.
• Att sysselsättningen ökar om en arbetstagare får betald semester i ett år med vikarie.
Om antalet arbetande är konstant eller sjunker kan man med denna metodik ”visa och påstå” att sysselsättningen ökar.
Det ovanstående kallas falsk statistik som utnyttjas av ledande socialdemokrater för att hävda att de lyckas hålla målet nära 4-procentig arbetslöshet och nära 80-procentig sysselsättning.
I det politiskt rödgröna Sverige kombineras detta med ”tvångsvis” förtidspensionering av de i arbetsför ålder som varit arbetslösa eller långtidssjukskrivna i ett år, trots att de kan och vill arbeta. Därefter får de endast 64 procent av sin ursprungslön och är i princip utestängda från arbetsmarknaden.
Enligt Företagarna är knappt 50 procent av befolkningen i arbetsför ålder på jobb en vanlig dag. Arbetsföra svenska män arbetar i genomsnitt knappt 27 timmar i veckan! Antalet arbetade timmar per person minskar kraftigt i åldersgruppen 20-54 år. Hos det ”Nuderska köttberget”, däremot, ökar de.
Sanningen är sålunda att svenskarna jobbar allt mindre och att arbetsmarknaden nu är betydligt sämre än bottenåret 1993.
Ska de ansvariga anklagas för bokföringsbrott och trolöshet mot huvudmannen, skattebetalarna? Denna fråga går till Jeanette A. Sjödin, ledande representant i Landstinget Blekinge för Socialdemokraterna i Ronneby. Hon har på debattsidan i BLT 14/5, som hon säger, ”synat landets nya arbetarparti, Moderaterna, i sömmarna”.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
• Att den som arbetar en timme per vecka räknas som "sysselsatt".
• Att en arbetstagare som sjukskriver sig ökar sysselsättningen eftersom framför allt den offentliga sektorn men även företagen måste anställa vikarier.
• Att sysselsättningen ökar om en arbetstagare får betald semester i ett år med vikarie.
Om antalet arbetande är konstant eller sjunker kan man med denna metodik ”visa och påstå” att sysselsättningen ökar.
Det ovanstående kallas falsk statistik som utnyttjas av ledande socialdemokrater för att hävda att de lyckas hålla målet nära 4-procentig arbetslöshet och nära 80-procentig sysselsättning.
I det politiskt rödgröna Sverige kombineras detta med ”tvångsvis” förtidspensionering av de i arbetsför ålder som varit arbetslösa eller långtidssjukskrivna i ett år, trots att de kan och vill arbeta. Därefter får de endast 64 procent av sin ursprungslön och är i princip utestängda från arbetsmarknaden.
Enligt Företagarna är knappt 50 procent av befolkningen i arbetsför ålder på jobb en vanlig dag. Arbetsföra svenska män arbetar i genomsnitt knappt 27 timmar i veckan! Antalet arbetade timmar per person minskar kraftigt i åldersgruppen 20-54 år. Hos det ”Nuderska köttberget”, däremot, ökar de.
Sanningen är sålunda att svenskarna jobbar allt mindre och att arbetsmarknaden nu är betydligt sämre än bottenåret 1993.
Ska de ansvariga anklagas för bokföringsbrott och trolöshet mot huvudmannen, skattebetalarna? Denna fråga går till Jeanette A. Sjödin, ledande representant i Landstinget Blekinge för Socialdemokraterna i Ronneby. Hon har på debattsidan i BLT 14/5, som hon säger, ”synat landets nya arbetarparti, Moderaterna, i sömmarna”.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
13 maj 2005
Äldre multisjuka – separat organisation
Den svenska äldrevården har en splittrad organisation och utvärderas i alltför hög grad från olika separata vårdgivarperspektiv. Äldre vårdtagare har ofta multipla symtom, multipla »aktuella kliniska problem« och multipla behandlingsmetoder.
Inga av dessa sammanställs dock systematiskt och gemensamt över tid. Det försvårar sammanställning och kritisk analys av de aktuella behandlingarna och om de verkligen leder till avsedda effekter hos de äldre multisjuka.
Ordföranden för Svensk Förening för Geriatrik och Gerontologi Gunnar Akner föreslår därför generellt ibruktagande dels av en integrerad analysmetod kallad DBU-metoden (diagnostik, behandling, uppföljning) och dels av en ny vårdorganisation anpassad för äldre – »äldrevårdscentral, enhet för multisjuka«.
Viktigt för en sådan vårdorganisation är utnyttjande av ett nytt, helt problembaserat och pedagogiskt inriktat journalsystem uppbyggt kring DBU-metoden. Systemet ger möjlighet att följa förloppet av vårdtagarnas hela hälsotillstånd med upprepad kritisk granskning av behandlingseffekterna.
Journalsystemet kan användas i undervisning av patienter, närstående, vårdpersonal och studenter. Det tillåter även selektion av valfria grupper, vilket gör det användbart för klinisk forskning, vårdutveckling, kvalitetssäkring och verksamhetsuppföljning.
Den borgerliga gruppledarna i Landstinget Blekinge har nyligen, i allians, föreslagit inrättande av separata enheter för multisjuka patienter sannolikt i anslutning till våra bägge sjukhus. Här bör väl DBU-metoden få stor betydelse. Eller hur, Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Inga av dessa sammanställs dock systematiskt och gemensamt över tid. Det försvårar sammanställning och kritisk analys av de aktuella behandlingarna och om de verkligen leder till avsedda effekter hos de äldre multisjuka.
Ordföranden för Svensk Förening för Geriatrik och Gerontologi Gunnar Akner föreslår därför generellt ibruktagande dels av en integrerad analysmetod kallad DBU-metoden (diagnostik, behandling, uppföljning) och dels av en ny vårdorganisation anpassad för äldre – »äldrevårdscentral, enhet för multisjuka«.
Viktigt för en sådan vårdorganisation är utnyttjande av ett nytt, helt problembaserat och pedagogiskt inriktat journalsystem uppbyggt kring DBU-metoden. Systemet ger möjlighet att följa förloppet av vårdtagarnas hela hälsotillstånd med upprepad kritisk granskning av behandlingseffekterna.
Journalsystemet kan användas i undervisning av patienter, närstående, vårdpersonal och studenter. Det tillåter även selektion av valfria grupper, vilket gör det användbart för klinisk forskning, vårdutveckling, kvalitetssäkring och verksamhetsuppföljning.
Den borgerliga gruppledarna i Landstinget Blekinge har nyligen, i allians, föreslagit inrättande av separata enheter för multisjuka patienter sannolikt i anslutning till våra bägge sjukhus. Här bör väl DBU-metoden få stor betydelse. Eller hur, Marie Sällström (s)?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Samhällets offentliga ansvarfördelning - personligt utspel
Ett personligt utspel! Klicka på rubriken.
12 maj 2005
Brunnserans roll i den medicinska utvecklingen
Klicka på rubriken: Brunnserans roll i den medicinska utvecklingen
Vårdgarantin
Tidigare i vår lovade vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson och Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson (s) att alla vårdköer ska vara kapade när garantin börjar gälla den 1 november 2005.
I ett pressmeddelande kommenterar Lars Isaksson (s) uppgifterna om landstingens uppgivna svårigheter att klara garantin på följande sätt: Självklart ska det datum som vi kommit överens om med regeringen gälla. Men han tillägger att många patienter kan föredra en längre väntetid.
Många vill exempelvis ha behandling vid ett visst sjukhus eller av en speciell doktor och då kan väntetiden bli längre. Även i framtiden kan operationer bli inställda bland annat därför att personal blir sjuka. I den strikta meningen nås därför inte alltid etthundra procent.
Det som landstingen har svarat på är om de klarar att erbjuda vård inom tre månader för alla sina patienter och det säger sig endast tre landsting kunna klara. Ju fler som inte klarar tremånadersgränsen, desto svårare blir det att få vård i ett annat landsting inom tre månader.
Enligt betänkandet SoU 2004:118 ”Beviljats men inte fått” ska en kommun eller ett landsting, som inte inom skälig tid verkställer ett gynnande beslut om en insats enligt socialtjänstlagen eller LSS, åläggas att betala en sanktionsavgift om lägst tio tusen och högst en miljon kronor”.
Likartade regler måste kanske införas om landstingen inte uppfyller vårdgarantin! Eller hur, Marie Sällström?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
I ett pressmeddelande kommenterar Lars Isaksson (s) uppgifterna om landstingens uppgivna svårigheter att klara garantin på följande sätt: Självklart ska det datum som vi kommit överens om med regeringen gälla. Men han tillägger att många patienter kan föredra en längre väntetid.
Många vill exempelvis ha behandling vid ett visst sjukhus eller av en speciell doktor och då kan väntetiden bli längre. Även i framtiden kan operationer bli inställda bland annat därför att personal blir sjuka. I den strikta meningen nås därför inte alltid etthundra procent.
Det som landstingen har svarat på är om de klarar att erbjuda vård inom tre månader för alla sina patienter och det säger sig endast tre landsting kunna klara. Ju fler som inte klarar tremånadersgränsen, desto svårare blir det att få vård i ett annat landsting inom tre månader.
Enligt betänkandet SoU 2004:118 ”Beviljats men inte fått” ska en kommun eller ett landsting, som inte inom skälig tid verkställer ett gynnande beslut om en insats enligt socialtjänstlagen eller LSS, åläggas att betala en sanktionsavgift om lägst tio tusen och högst en miljon kronor”.
Likartade regler måste kanske införas om landstingen inte uppfyller vårdgarantin! Eller hur, Marie Sällström?
Bo Arnesjö (m), Ronneby
11 maj 2005
Program för att stärka vetenskapligt beprövad vård
Bakgrund och syfte
Sveriges kommuner och landsting anser följande:
Hälso- och sjukvården är ett komplext system i vilket samhällets mest utvecklade kunskapsorganisationer samspelar. Grundläggande för en väl fungerande hälso- och sjukvård är att ny kunskap ständigt tas in och omsätts i praktiskt handlande liksom att gammal kunskap utmönstras. I detta finns en stark värdegemenskap mellan landstingen, regionerna och de statliga instanser som ingår i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Även kommunernas hälso- och sjukvård berörs. Dessa frågor måste ges hög prioritet, och åtgärder för att stärka den så kallade kunskapsstyrningen har en hög effektivitetshöjande potential. En fortsatt utveckling av hälso- och sjukvården i en tid med accelererande inflöde av ny kunskap och tydliga ekonomiska restriktioner gör det nödvändigt med ytterligare åtgärder med syftet att förbättra förmågan att:
• signalera när kunskap behöver sammanställas och ny kunskap behöver tas fram i samverkan med nationella organ och fakulteter
• successivt utveckla det gemensamma, nationella arbetet inom Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket med att ta fram kunskapsunderlag och underlag för prioritering så att det är till bästa nytta för hälso- och sjukvården
• inom regioner/landsting fånga upp viktig kunskap och genom ett effektivt prioriterings- och förändringsarbete dra nytta av kunskaperna, detta gäller även komplementära metoder som är evidensbaserade.
Programmet visar på ett antal möjliga åtgärder för att stärka den kunskapsbaserade/evidensbaserad vården i dessa avseenden och därigenom stärka utvecklingen av en god och effektiv vårdpraxis.
Kunskaper/evidens en grund för förändring
Syftet med att ta fram, sammanställa och sprida systematisk kunskap är att den, tillsammans med de demokratiska värderingarna, ska ge förutsättningar för ett ständigt förändrings- och förbättringsarbete. En värdegrund för sådant förändringsarbete lyfts fram:
• förändringarna ska utgå från befolkningens och patienternas behov
• patientens/vårdtagarens behov i vårdsystem och vårdprocesser ska vara i fokus
• förändringar ska bygga på fakta och evidens
• förbättringsarbetet ska vara ständigt pågående
• ledningen ska ha ett långsiktigt perspektiv
• system för att förnya förnyelse ska integreras
• kunskapsbaserade metoder för förändringsarbete ska användas
• en utgångspunkt för förändringsarbetet skall vara att vårdens resurser används så effektivt som möjligt
• genderperspektivet skall genomsyra arbetet
Värdegrunden blir ett viktigt bidrag till kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvården.
Förslag för att stärka den kunskaps- eller evidensbaserade hälso- och sjukvården
Förslag på områden som syftar till att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården. Förslagen innefattar i första hand den hälso- och sjukvård som finansieras av regioner, landsting och kommuner. De olika förslagen kommenteras kortfattat, och vissa förslag på konkreta aktiviteter möjliga att påbörja omgående, anges.
1. De främst berörda statliga myndigheterna (Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket) å ena sidan och landsting/regioner och kommunerna å andra sidan behöver ett gemensamt forum för strategiska diskussioner.
Plattformen syftar till att på ledningsnivå kunna föra en fortlöpande dialog för att samverkan i dessa frågor ska vara effektiv. I dialogen bör fokus vara på strategiska åtgärder för att stärka balansen mellan kunskapsstyrning och andra styrmedel samt hur arbetsinsatser och ansvar ska fördelas. Ett lämpligt forum bör kunna etableras från 2004. De statliga myndigheterna förutsätts samordna sina prioriteringar i dialogen med landstingen.
2. Hälso- och sjukvården måste i högre grad profileras som ett system av kunskapsorganisationer vilka lever på kunskap och överlever på ny kunskap.
Profileringen innebär en markering av ett successivt ökat ansvarstagande för kunskapsbildning och kunskapsstyrning. I det innefattas också att stimulera det patient-/brukarnära FoU-arbetet, den kliniska forskningen och det folkhälsovetenskapliga forskningsarbetet samt ha förmågan att formulera vårdfrågor, kliniska problem och systemfrågor som behöver beforskas. I det s.k. ALF-avtalet har också berörda landsting/regioner träffat överenskommelse med staten om att fördjupa och utvidga sitt samarbete inom utbildning, forskning och utveckling i syfte att förbättra vården genom fortlöpande kunskaps- och kompetensutveckling.
3. Landsting/regioner och hälso- och sjukvårdsregioner bör tillsammans och var för sig utveckla kompetenser och organisatoriska strukturer som underlättar och stödjer implementeringen av nationellt framtagna kunskapsunderlag och underlag för prioriteringar i utvecklingen av god praxis.
De stödjande resurser som behövs bör utvecklas med god systematik. Det är viktigt att på lokal och regional nivå ha ett arbetssätt där man upptäcker när praxis behöver förändras till följd av att ny kunskap finns tillgänglig. För att sedan sprida sådan ny kunskap behövs en genomtänkt struktur som t ex kan bygga på FoU-enheter eller regionala centra för utvärdering och spridning av vetenskapligt grundad kunskap. Denna struktur bör formas så att den på ett effektivt sätt involverar och stödjer vårdens professioner och de bör ha goda kunskaper i systematiskt förbättringsarbete. Av central betydelse är också lärandet
på ledningsnivåerna.
I dessa sammanhang är det viktigt att lyfta fram behovet av en utvecklad samverkan mellan kommuner och landsting såväl på det politiska planet som i planering och mellan olika verksamheter i det dagliga arbetet. Exempel på detta är att finna ändamålsenliga former för att i samverkan mellan förtroendevalda och verksamheter och i samverkan mellan landsting/regioner och kommuner arbeta fram hälso- och sjukvårdsprogram (”medicinska programarbeten”) där nationellt utarbetade kunskapsunderlag kan ge generella basfakta.
4. Landsting/regioner behöver tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt och uthålligt sätt.
För att sprida god praxis i verksamhetens innehåll, baserad på nationella kunskapsunderlag och underlag för prioritering, har ett antal konkreta metoder för systematiskt lärandestyrt förbättringsarbete visat sig effektiva. Dessa metoder bör vara föremål för fortsatt uppföljning, utveckling och spridning med hjälp av ändamålsenliga stödstrukturer. Förändringskunskap på ledningsnivå är en nyckelfaktor för att göra metoderna långsiktigt verkningsfulla.
5. Landstingen/regionerna bör förbättra och utveckla verktyg för systematisk uppföljning och jämförelse av medicinska resultat, kostnader, resursinsatser och praxis samt patientnytta.
Sådan uppföljning är en grundläggande förutsättning för ett systematiskt förbättringsarbete. Nationellt stöd i form av standards för begrepp och termer, klassificeringar, databaser som ger underlag för kostnadsjämförelser, förslag på kvalitetsmått, effektmått etc är viktigt för att öka förbättringstakten och jämförbarheten. Det s.k. InfoVU-projektet, som genomförs som en del av den Nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården, ska bidra till en gemensam, nationell struktur för uppföljning som sjukvårdshuvudmännen ska kunna nyttja. Varje landsting/region ansvarar för det erforderliga systemstödet liksom för att
förbättra metoder och arbetsformer för att analysera och dra slutsatser av tillgänglig information.
6. Insatser på hälso- och sjukvårdsregional nivå krävs i viktiga avseenden.
Kunskapsproduktionen i allmänhet och också flödet av nationellt sammanställt och utvecklat kunskapsunderlag har den omfattningen att ”normallandstingen” behöver samverka för att kunna ta hand om det och omsätta det i god praxis. Regional samverkan krävs också för att koordinera samspelet mellan vårdnivåerna i samband med förändringar. I detta arbete är det viktigt att kommunerna får möjlighet att delta. Utredningen om den högspecialiserade sjukvården har också föreslagit att det hälso- och sjukvårdsregionala samarbetet ska stärkas i olika avseenden för att säkra vårdens kvalitet och effektivitet. Bl a föreslås regionsjukhus och regionkliniker få ansvar för att samordna gemensamma vårdprogram då man inom regionen ser att sådana behövs. Regionsjukhusen bör också inom hälso- och sjukvårdsregionerna vara drivande när det gäller etablering av nya vårdmetoder, vårdkvalitet och effektivitet. Program för detta bör organiseras inom regionerna.
7. Inom hälso- och sjukvårdsregioner behövs medicinska nätverk med uppgift att bidra till en god klinisk praxis baserad på det kända kunskapsläget.
Sådana nätverk finns etablerade på de flesta håll. Det som framför allt behöver utvecklas är att de får ett tydligt uppdrag och ett tydligt ansvar för att kunna redovisa hur de avser genomföra och har genomfört uppdraget. Det är viktigt att dessa nätverk inte är avgränsade till den specialiserade vården. Också den primära vården med allmänmedicin, distriktsköterskor och den kommunala hälso- och sjukvården behöver ingå.
8. Landstingens/regionernas och hälso- och sjukvårdsregionernas samspel med universitet och fakulteter behöver utvecklas.
Två strategiskt viktiga områden bör lyftas fram i detta sammanhang. För det första bör universitet och fakulteter fortsätta och vidareutveckla arbetet med att föra in kunskaper om evidensbaserad vård i relevanta utbildningar. För det andra bör landstingen och regionerna utveckla formerna för att initiera FoU-insatser och klinisk forskning inom de områden där kunskapsläget i vården inte är tillfredsställande.
Det kan ske
• genom att aktivt engagera sig i forskningsfondernas villkor och inriktning
• genom att aktivt utnyttja ALF-medlen
• genom att själva och i regional samverkan göra tydliga prioriteringar vid användning av FoU-medlen
9. Kommunernas, landstingens/regionernas samspel inom hälso- och sjukvården behöver utvecklas för att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården i kommunernas verksamhet.
Samverkansavtalen mellan landstingen och kommunerna används för att komma överens om arbetsformer som ökar kommunernas möjligheter att delta i arbetet med att evidensbasera den kommunala hälso- och sjukvården och tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt sätt.
10. Landstingen/regionerna och kommunerna bör utveckla en tydligare och mer samordnad dialog med läkarnas specialistföreningar och Svensk Sjuksköterskeförening.
Goda skäl finns att utveckla mera systematiska kontakter med dessa specialistföreningar. De, liksom de fackliga organisationerna, är betydelsefulla partners bl.a. vid diskussioner om implementering av ny kunskap genom utbildning och systematiskt förbättringsarbete.
Sveriges kommuner och landsting anser följande:
Hälso- och sjukvården är ett komplext system i vilket samhällets mest utvecklade kunskapsorganisationer samspelar. Grundläggande för en väl fungerande hälso- och sjukvård är att ny kunskap ständigt tas in och omsätts i praktiskt handlande liksom att gammal kunskap utmönstras. I detta finns en stark värdegemenskap mellan landstingen, regionerna och de statliga instanser som ingår i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Även kommunernas hälso- och sjukvård berörs. Dessa frågor måste ges hög prioritet, och åtgärder för att stärka den så kallade kunskapsstyrningen har en hög effektivitetshöjande potential. En fortsatt utveckling av hälso- och sjukvården i en tid med accelererande inflöde av ny kunskap och tydliga ekonomiska restriktioner gör det nödvändigt med ytterligare åtgärder med syftet att förbättra förmågan att:
• signalera när kunskap behöver sammanställas och ny kunskap behöver tas fram i samverkan med nationella organ och fakulteter
• successivt utveckla det gemensamma, nationella arbetet inom Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket med att ta fram kunskapsunderlag och underlag för prioritering så att det är till bästa nytta för hälso- och sjukvården
• inom regioner/landsting fånga upp viktig kunskap och genom ett effektivt prioriterings- och förändringsarbete dra nytta av kunskaperna, detta gäller även komplementära metoder som är evidensbaserade.
Programmet visar på ett antal möjliga åtgärder för att stärka den kunskapsbaserade/evidensbaserad vården i dessa avseenden och därigenom stärka utvecklingen av en god och effektiv vårdpraxis.
Kunskaper/evidens en grund för förändring
Syftet med att ta fram, sammanställa och sprida systematisk kunskap är att den, tillsammans med de demokratiska värderingarna, ska ge förutsättningar för ett ständigt förändrings- och förbättringsarbete. En värdegrund för sådant förändringsarbete lyfts fram:
• förändringarna ska utgå från befolkningens och patienternas behov
• patientens/vårdtagarens behov i vårdsystem och vårdprocesser ska vara i fokus
• förändringar ska bygga på fakta och evidens
• förbättringsarbetet ska vara ständigt pågående
• ledningen ska ha ett långsiktigt perspektiv
• system för att förnya förnyelse ska integreras
• kunskapsbaserade metoder för förändringsarbete ska användas
• en utgångspunkt för förändringsarbetet skall vara att vårdens resurser används så effektivt som möjligt
• genderperspektivet skall genomsyra arbetet
Värdegrunden blir ett viktigt bidrag till kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvården.
Förslag för att stärka den kunskaps- eller evidensbaserade hälso- och sjukvården
Förslag på områden som syftar till att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården. Förslagen innefattar i första hand den hälso- och sjukvård som finansieras av regioner, landsting och kommuner. De olika förslagen kommenteras kortfattat, och vissa förslag på konkreta aktiviteter möjliga att påbörja omgående, anges.
1. De främst berörda statliga myndigheterna (Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket) å ena sidan och landsting/regioner och kommunerna å andra sidan behöver ett gemensamt forum för strategiska diskussioner.
Plattformen syftar till att på ledningsnivå kunna föra en fortlöpande dialog för att samverkan i dessa frågor ska vara effektiv. I dialogen bör fokus vara på strategiska åtgärder för att stärka balansen mellan kunskapsstyrning och andra styrmedel samt hur arbetsinsatser och ansvar ska fördelas. Ett lämpligt forum bör kunna etableras från 2004. De statliga myndigheterna förutsätts samordna sina prioriteringar i dialogen med landstingen.
2. Hälso- och sjukvården måste i högre grad profileras som ett system av kunskapsorganisationer vilka lever på kunskap och överlever på ny kunskap.
Profileringen innebär en markering av ett successivt ökat ansvarstagande för kunskapsbildning och kunskapsstyrning. I det innefattas också att stimulera det patient-/brukarnära FoU-arbetet, den kliniska forskningen och det folkhälsovetenskapliga forskningsarbetet samt ha förmågan att formulera vårdfrågor, kliniska problem och systemfrågor som behöver beforskas. I det s.k. ALF-avtalet har också berörda landsting/regioner träffat överenskommelse med staten om att fördjupa och utvidga sitt samarbete inom utbildning, forskning och utveckling i syfte att förbättra vården genom fortlöpande kunskaps- och kompetensutveckling.
3. Landsting/regioner och hälso- och sjukvårdsregioner bör tillsammans och var för sig utveckla kompetenser och organisatoriska strukturer som underlättar och stödjer implementeringen av nationellt framtagna kunskapsunderlag och underlag för prioriteringar i utvecklingen av god praxis.
De stödjande resurser som behövs bör utvecklas med god systematik. Det är viktigt att på lokal och regional nivå ha ett arbetssätt där man upptäcker när praxis behöver förändras till följd av att ny kunskap finns tillgänglig. För att sedan sprida sådan ny kunskap behövs en genomtänkt struktur som t ex kan bygga på FoU-enheter eller regionala centra för utvärdering och spridning av vetenskapligt grundad kunskap. Denna struktur bör formas så att den på ett effektivt sätt involverar och stödjer vårdens professioner och de bör ha goda kunskaper i systematiskt förbättringsarbete. Av central betydelse är också lärandet
på ledningsnivåerna.
I dessa sammanhang är det viktigt att lyfta fram behovet av en utvecklad samverkan mellan kommuner och landsting såväl på det politiska planet som i planering och mellan olika verksamheter i det dagliga arbetet. Exempel på detta är att finna ändamålsenliga former för att i samverkan mellan förtroendevalda och verksamheter och i samverkan mellan landsting/regioner och kommuner arbeta fram hälso- och sjukvårdsprogram (”medicinska programarbeten”) där nationellt utarbetade kunskapsunderlag kan ge generella basfakta.
4. Landsting/regioner behöver tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt och uthålligt sätt.
För att sprida god praxis i verksamhetens innehåll, baserad på nationella kunskapsunderlag och underlag för prioritering, har ett antal konkreta metoder för systematiskt lärandestyrt förbättringsarbete visat sig effektiva. Dessa metoder bör vara föremål för fortsatt uppföljning, utveckling och spridning med hjälp av ändamålsenliga stödstrukturer. Förändringskunskap på ledningsnivå är en nyckelfaktor för att göra metoderna långsiktigt verkningsfulla.
5. Landstingen/regionerna bör förbättra och utveckla verktyg för systematisk uppföljning och jämförelse av medicinska resultat, kostnader, resursinsatser och praxis samt patientnytta.
Sådan uppföljning är en grundläggande förutsättning för ett systematiskt förbättringsarbete. Nationellt stöd i form av standards för begrepp och termer, klassificeringar, databaser som ger underlag för kostnadsjämförelser, förslag på kvalitetsmått, effektmått etc är viktigt för att öka förbättringstakten och jämförbarheten. Det s.k. InfoVU-projektet, som genomförs som en del av den Nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården, ska bidra till en gemensam, nationell struktur för uppföljning som sjukvårdshuvudmännen ska kunna nyttja. Varje landsting/region ansvarar för det erforderliga systemstödet liksom för att
förbättra metoder och arbetsformer för att analysera och dra slutsatser av tillgänglig information.
6. Insatser på hälso- och sjukvårdsregional nivå krävs i viktiga avseenden.
Kunskapsproduktionen i allmänhet och också flödet av nationellt sammanställt och utvecklat kunskapsunderlag har den omfattningen att ”normallandstingen” behöver samverka för att kunna ta hand om det och omsätta det i god praxis. Regional samverkan krävs också för att koordinera samspelet mellan vårdnivåerna i samband med förändringar. I detta arbete är det viktigt att kommunerna får möjlighet att delta. Utredningen om den högspecialiserade sjukvården har också föreslagit att det hälso- och sjukvårdsregionala samarbetet ska stärkas i olika avseenden för att säkra vårdens kvalitet och effektivitet. Bl a föreslås regionsjukhus och regionkliniker få ansvar för att samordna gemensamma vårdprogram då man inom regionen ser att sådana behövs. Regionsjukhusen bör också inom hälso- och sjukvårdsregionerna vara drivande när det gäller etablering av nya vårdmetoder, vårdkvalitet och effektivitet. Program för detta bör organiseras inom regionerna.
7. Inom hälso- och sjukvårdsregioner behövs medicinska nätverk med uppgift att bidra till en god klinisk praxis baserad på det kända kunskapsläget.
Sådana nätverk finns etablerade på de flesta håll. Det som framför allt behöver utvecklas är att de får ett tydligt uppdrag och ett tydligt ansvar för att kunna redovisa hur de avser genomföra och har genomfört uppdraget. Det är viktigt att dessa nätverk inte är avgränsade till den specialiserade vården. Också den primära vården med allmänmedicin, distriktsköterskor och den kommunala hälso- och sjukvården behöver ingå.
8. Landstingens/regionernas och hälso- och sjukvårdsregionernas samspel med universitet och fakulteter behöver utvecklas.
Två strategiskt viktiga områden bör lyftas fram i detta sammanhang. För det första bör universitet och fakulteter fortsätta och vidareutveckla arbetet med att föra in kunskaper om evidensbaserad vård i relevanta utbildningar. För det andra bör landstingen och regionerna utveckla formerna för att initiera FoU-insatser och klinisk forskning inom de områden där kunskapsläget i vården inte är tillfredsställande.
Det kan ske
• genom att aktivt engagera sig i forskningsfondernas villkor och inriktning
• genom att aktivt utnyttja ALF-medlen
• genom att själva och i regional samverkan göra tydliga prioriteringar vid användning av FoU-medlen
9. Kommunernas, landstingens/regionernas samspel inom hälso- och sjukvården behöver utvecklas för att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården i kommunernas verksamhet.
Samverkansavtalen mellan landstingen och kommunerna används för att komma överens om arbetsformer som ökar kommunernas möjligheter att delta i arbetet med att evidensbasera den kommunala hälso- och sjukvården och tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt sätt.
10. Landstingen/regionerna och kommunerna bör utveckla en tydligare och mer samordnad dialog med läkarnas specialistföreningar och Svensk Sjuksköterskeförening.
Goda skäl finns att utveckla mera systematiska kontakter med dessa specialistföreningar. De, liksom de fackliga organisationerna, är betydelsefulla partners bl.a. vid diskussioner om implementering av ny kunskap genom utbildning och systematiskt förbättringsarbete.
05 maj 2005
Uppföljning och återkoppling i vård och omsorg
Att vården och omsorgen ska visa hur det går för dem som får vård och omsorg borde vara självklart. Vi patienter accepterar inte längre att ”köpa grisen i säcken”. Vi kräver öppen resultat- och kvalitetsredovisning inom alla vårdens och omsorgens verksamhetsområden innan vi vårdas.
I nyhetsbrev 1/2005 från Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) skrivs:
”Vi hade behövt ett mer vetenskapligt förhållningssätt till nya oprövade metoder och ingrodda föreställningar. Även i modern sjukvård florerar "sanningar" som inte bygger på något annat än ett fåtal obekräftade observationer, handplockade fall som stämmer med förutfattade meningar, eller påståenden från någon auktoritet som inte får ifrågasättas.
Ibland är orsaken att det saknas forskning. Men när krav på vetenskaplig prövning avvisas och obekväma forskningsresultat ignoreras, då är problemet inte bristande bevis utan bristande veten-skaplighet”.
Både patienter och anhöriga kräver sålunda att få lättillgänglig information om vilken vård och omsorg som erbjuds vid varje enhet – speciellt om resultat, kvalitet, risker och kostnader. Politiker, administratörer och sjukvårdspersonal har samma intresse. Det yttersta målet ska vara att nå bästa möjliga vård och omsorg hos varje patient och att adekvat fördela begränsade resurser.
Datoriserade patientjournaler med enhetlig struktur och gemensamma begrepp kan öka förut-sättningarna för vetenskapligt grundad uppföljning, risk-, resultat- och kvalitetsredovisning.
En generell modell, där informationen samlas och avidentifieras, bör därför utformas. Samtidigt bör dokumentationens ändamålsenlighet fastläggas för att ge fördjupad information anpassad till olika intressenters behov och önskemål.
En stor arbetsinsats är idag att samla in data – dessvärre av varierande kvalitet. Litet intresse ägnas åt att sammanställa, analysera och presentera uppgifterna. Datainsamling bör därför förenklas och utformas till förmån för effektiva vetenskapliga analyser, som måste föregås av beskrivning av syftet och påvisad nytta av vård- och omsorgsprocesserna. Informationen bör också vara tillgänglig för personer som saknar vana och tid att söka i databaser.
I Nationella handlingsplanen för Hälso- och sjukvården 1999/2000 initierades ett projekt för in-formationsförsörjning och verksamhetsuppföljning (InfoVU). Dess första fas avslutades vid senaste årsskiftet. Slutsatserna däri jämte den samlade lokala kunskapen och erfarenheten av medicinska kvalitetsregister borde i stor utsträckning ligga till grund för slutsatserna i Landstingets utredning ”Be-hov 2010” och i landstingets forskningsutredning.
Tyckande vid planering av den framtida vården och omsorgen i Blekinge är nog bra men bara om det leder fram till vetenskapligt grundad bästa möjliga vård och omsorg för varje individuell patient jämte en adekvat fördelning av framtida resurser.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
I nyhetsbrev 1/2005 från Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) skrivs:
”Vi hade behövt ett mer vetenskapligt förhållningssätt till nya oprövade metoder och ingrodda föreställningar. Även i modern sjukvård florerar "sanningar" som inte bygger på något annat än ett fåtal obekräftade observationer, handplockade fall som stämmer med förutfattade meningar, eller påståenden från någon auktoritet som inte får ifrågasättas.
Ibland är orsaken att det saknas forskning. Men när krav på vetenskaplig prövning avvisas och obekväma forskningsresultat ignoreras, då är problemet inte bristande bevis utan bristande veten-skaplighet”.
Både patienter och anhöriga kräver sålunda att få lättillgänglig information om vilken vård och omsorg som erbjuds vid varje enhet – speciellt om resultat, kvalitet, risker och kostnader. Politiker, administratörer och sjukvårdspersonal har samma intresse. Det yttersta målet ska vara att nå bästa möjliga vård och omsorg hos varje patient och att adekvat fördela begränsade resurser.
Datoriserade patientjournaler med enhetlig struktur och gemensamma begrepp kan öka förut-sättningarna för vetenskapligt grundad uppföljning, risk-, resultat- och kvalitetsredovisning.
En generell modell, där informationen samlas och avidentifieras, bör därför utformas. Samtidigt bör dokumentationens ändamålsenlighet fastläggas för att ge fördjupad information anpassad till olika intressenters behov och önskemål.
En stor arbetsinsats är idag att samla in data – dessvärre av varierande kvalitet. Litet intresse ägnas åt att sammanställa, analysera och presentera uppgifterna. Datainsamling bör därför förenklas och utformas till förmån för effektiva vetenskapliga analyser, som måste föregås av beskrivning av syftet och påvisad nytta av vård- och omsorgsprocesserna. Informationen bör också vara tillgänglig för personer som saknar vana och tid att söka i databaser.
I Nationella handlingsplanen för Hälso- och sjukvården 1999/2000 initierades ett projekt för in-formationsförsörjning och verksamhetsuppföljning (InfoVU). Dess första fas avslutades vid senaste årsskiftet. Slutsatserna däri jämte den samlade lokala kunskapen och erfarenheten av medicinska kvalitetsregister borde i stor utsträckning ligga till grund för slutsatserna i Landstingets utredning ”Be-hov 2010” och i landstingets forskningsutredning.
Tyckande vid planering av den framtida vården och omsorgen i Blekinge är nog bra men bara om det leder fram till vetenskapligt grundad bästa möjliga vård och omsorg för varje individuell patient jämte en adekvat fördelning av framtida resurser.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
03 maj 2005
Alkohol och hälsa
En rapport ”Alkohol och Hälsa – en kunskapsöversikt” har nu utgivits av Folkhälsoinstitutet, Läkarsällskapet och Socialstyrelsen. Den har gjorts av en expertgrupp ledd av Sven Andreasson och Peter Allebäck. Den bygger på all tillgänglig vetenskaplig dokumentation inom området.
Experterna rekommenderar följande:
· Det finns inte anledning att rekommendera intag av alkohol av hälsoskäl.
· Det finns inte heller anledning att avråda från måttligt drickande i det enskilda fallet, dock förutsatt att kända risker beaktas.
· Sådana risker är alkoholberoende, leversjukdom, graviditet samt medicinering med en rad läkemedel som har växelverkan med alkohol.
· Måttlig alkoholkonsumtion, utan berusningsinslag, medför små risker.
· Skyddande effekter mot hjärtkärlsjukdomar och typ 2-diabetes har påvisats. Dessa nås vid litet intag (som mest ett knappt standardglas alkohol om dagen för 70-åriga män och mindre än ett halvt glas om dagen för 70-åriga kvinnor).
· All konsumtion över dessa nivåer ökar riskerna. Lägre nivåer gäller för yngre personer. För personer under 40-årsåldern ses inga hälsovinster.
· Restriktivitet till alkohol ger inte större risk för att missa en skyddande effekt av alkohol.
· Berusningsdrickande innebär, oavsett ålder, en medicinsk risk.
· I alla patientsamtal bör konsumtionsmönster, speciellt berusningsdrickande, beröras.
· Man bör också beakta den stora självmordsrisken som deprimerade patienter med alkoholberoende löper och vidta förebyggande åtgärder.
· Att aktivt rekommendera alkohol som medicin är oförenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Dels saknas kontrollerade studier och dels saknas studier som visar gynnsamma effekter för nykterister eller lågkonsumenter av att börja dricka eller öka sin konsumtion.
Det gäller tydligen att vara försiktig och leva lagom!
Landstingsrådet Marie Sällström (s), vad sägs?
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
Experterna rekommenderar följande:
· Det finns inte anledning att rekommendera intag av alkohol av hälsoskäl.
· Det finns inte heller anledning att avråda från måttligt drickande i det enskilda fallet, dock förutsatt att kända risker beaktas.
· Sådana risker är alkoholberoende, leversjukdom, graviditet samt medicinering med en rad läkemedel som har växelverkan med alkohol.
· Måttlig alkoholkonsumtion, utan berusningsinslag, medför små risker.
· Skyddande effekter mot hjärtkärlsjukdomar och typ 2-diabetes har påvisats. Dessa nås vid litet intag (som mest ett knappt standardglas alkohol om dagen för 70-åriga män och mindre än ett halvt glas om dagen för 70-åriga kvinnor).
· All konsumtion över dessa nivåer ökar riskerna. Lägre nivåer gäller för yngre personer. För personer under 40-årsåldern ses inga hälsovinster.
· Restriktivitet till alkohol ger inte större risk för att missa en skyddande effekt av alkohol.
· Berusningsdrickande innebär, oavsett ålder, en medicinsk risk.
· I alla patientsamtal bör konsumtionsmönster, speciellt berusningsdrickande, beröras.
· Man bör också beakta den stora självmordsrisken som deprimerade patienter med alkoholberoende löper och vidta förebyggande åtgärder.
· Att aktivt rekommendera alkohol som medicin är oförenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Dels saknas kontrollerade studier och dels saknas studier som visar gynnsamma effekter för nykterister eller lågkonsumenter av att börja dricka eller öka sin konsumtion.
Det gäller tydligen att vara försiktig och leva lagom!
Landstingsrådet Marie Sällström (s), vad sägs?
Bo Arnesjö (m)
Ronneby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)