Läkare som chefer?

År 1997 byttes begreppet chefsöverläkare till verksamhetschef i hälso- och sjukvården. Då öppnades möjligheten för andra än läkare att bli chefer för kliniker och vårdcentraler, dock inte i psykiatrin.

Sedan dess flyr läkarna dessa positioner. Av cirka 1800 verksamhetschefer inom landstingen är nu under 60 procent läkare - i primärvården ännu färre. Det samma hände i kommunistländerna på sin tid då medicinskt okunniga partianhängare och politruker tog över. Vi svenskar kan dock trösta oss med att drygt var fjärde svensk chef, i alla fall under en övergångsfas, är sjuksköterska – det vill säga inte helt medicinskt okunniga men utan laglig rätt att axla ett medicinskt ansvar.

Varför flyr då läkarna dessa viktiga jobb? Är ledarskap inte längre en attraktiv uppgift? Medicinsk sakkunskap behövs väl för att driva den medicinska utvecklingen framåt?

Vården har alltid ställt andra än medicinska krav på sina ledare. Men chefskapet kan tydligen inte längre förenas med kliniskt arbete, undervisning och eventuell forskning. Det är nu en heltidsuppgift med fullt ansvar för verksamhet, ekonomi och personal. Läkaryrket och läkekonsten får träda tillbaka. Patientkontakter, forskning och undervisning, som de ju har utbildats för, minskar eller försvinner helt. Att läkare då ska axla ett chefskap inom en rimlig arbetstid är ett stort steg att ta!

Andra yrkesgrupper tar sig villigt an utmaningen - de får ju höjd lön och status. Många gör ett gott arbete men saknar insikter i en alltmer etiskt känslig, komplicerad och medicinskt kunskapsintensiv vård. Okunniga chefer måste då ha tillgång till kvalificerad medicinsk sakkunskap för att driva verksamheten framåt och prioritera resurserna rätt. Medicinska misstag tolereras inte och inte heller avsteg från medicinskt etiska principer bland annat reglerade i hälso- och sjukvårdslagen. Underbemanning gör att läkarna inte heller har tid att utbilda den okunniga chefen i medicin. Att lära läkekonsten har ju tagit dem minst 15 år.

Personalfrågor och ekonomiska frågor ska ha högsta prioritet. Chefen är ju chef för samtliga medarbetare. Läkarna sägs vara en svår grupp att styra – ”dom bara snackar patienter”! Som medicinskt outbildad chef löper man därför risk att bli ensam. Man är inte längre en del av den gamla gemenskapen och läkarna kanske inte bryr sig. De dagliga praktiska problemen kan upplevas ändlösa. Chefen får en mellanposition, i kläm mellan ledningen och medarbetarna inklusive läkarna. Med chefsrollen följer skyldighet att påverka den medicinska verksamheten och driva utvecklingen framåt. Medarbetare ska trivas och växa i sina roller! Patienterna ska ha all rätt att få den bästa vård som kan erbjudas. Chefen behöver därför stöttas annars är risken stor för att ”gå in i väggen”. Om förordnandet upphör ska chefen dessutom återgå till sin grundanställning som en bland jämlikar.

Medicinskt icke kvalificerad vårdpersonal, administratörer, politiker, fackliga representanter, ekonomer med flera är starka aktörer i den organisationsturbulenta sjukvården. Men den medicinska utvecklingen är snabb och kraven allt större. Vi patienter har inte råd med att lämna bort frågan om hur sjukvården ska utvecklas i framtiden till andra chefer än dem som har adekvat medicinsk kunskap?

Problemet är bara att läkarna inte vill axla ledarskapet med dess oövervinneliga politiska och administrativa motstånd och bristande morötter. Mindre enheter och mångfald kan nog lösa problemet!

Bo Arnesjö (m), Ronneby