Ökande sjukskrivningar – ett statligt misstag

Ökningen av antalet sjukdagar har stora statsfinansiella konsekvenser. Fusk och slentrianmässiga sjukskriv­ningar misstänks. En forskningsrapport från Arbetslivsinstitutet visar dock att ökningen efter 1996 framför allt beror på förlängda sjukskrivningar. Bara en mindre del beror på ett ökat antal sjuk­skrivna, dominerat av yngre.

Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs visserligen, men huvudproblemet är, enligt rappor­ten, att sätten att undgå sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Anpassningsverksamheten i större företag, kommu­ner och landsting togs då bort. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos an­ställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka.

Anpassningsverksamhet etablerades på 70-talet när äldre arbetstagares sysselsättning minskade på grund av fusioner i näringslivet. Resurserna räckte inte för att erbjuda äldre och sjuka nya jobb.

För att bromsa utslagning och förhindra ökade kostnader för arbetslöshet eller förtidspensioner stiftades nya lagar. I lagen om anställningsskydd (LAS) infördes ett uppsägningsförbud för äldre och sjuka. Arbetsgivaren fick plikt att genom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor del av arbetsförmågan som förlorats och hur uppsägning kunde undvikas.

Man införde lagstadgad arbetsanpassning där anpassningsgrupper var samrådsorgan mellan ar­betsgivare, anställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning. Om arbetsträning hade visat att arbetsförmåga gått förlorad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid. Uppsäg­ning skulle ske i motsvarande grad.

Problemet med en ökande utslagning av äldre, sjuka och handikappade löstes med ett arbetsrättsligt sam­hälls­kontrakt mellan arbetsgivarna och staten byggt på att:
§ individen skulle ges möjlighet att stanna kvar i arbetsgemenskapen och arbeta efter sin förmåga,
§ arbetsgivarens produktion inte skulle äventyras eftersom den del av arbetsförmågan som gått förlorad skulle betalas av sjukförsäkringssystemet,
§ samhällets kostnader skulle minska då arbetsgivaren betalade lön för den anställdes restarbetsför­måga.

Den offentliga sektorns anpassningsgrupper blev organ för långtidssjukfall och bestod av ledande kommun­politi­ker, företrädare för facket, tjänstemän från arbetsförmedling och försäkringskassa samt medi­cinsk expertis som snabbt kunde ta fram läkarintyg och medicinska rehabiliteringsplaner. Personalavdelning­arna svarade för beredning och verkställighet och fick makt och medel att lösa även svåra anpass­nings-, rehabiliterings- och omplacerings­problem. Alla enhetschefer måste ansöka om att få tillsätta en ledig tjänst. Förtur gavs om något re­habiliterings­ärende matchade arbetskraven i den vakanta tjänsten.

Från 1993 föll anpassningsarbetet ihop: Arbetsmarknadsmyndigheterna avsade sig problem bland redan anställda. Arbetsförmedlingarna lämnade anpassningsgrupperna. Lönebidrag, som var en sista åt­gärd för att före­bygga arbetslöshet, drogs in. Arbetsgivarna hänvisades till Arbetslivstjänster, en verksamhet, som på konsultba­sis skulle pröva de anställdas arbetsförmåga. Kommunernas ekonomi försämrades drastiskt. Stora driftreduktio­ner ledde till minskat antal lättare arbetsuppgifter. Resur­serna för anpassning och omplacering drogs in. Man krävde en professionalisering av reha­biliteringen, vilket slog undan benen för parternas insatser. Riksda­gen beslutade om restrik­tioner i rätten till förtidspension och sjukpenning och inskränkte försäkringskassans rätt att bevilja sjukersättning. Det räckte inte längre att med arbetsträning mäta den enskildes arbetsförmåga. Man krävde ett medicinskt underlag, som bevisade ett klart samband mellan en sjukdom och en minskad arbetsför­måga. Staten avsade sig sitt ansvar för det ingångna samhällskontraktet med arbetsgi­varna.

Anpassningsverksamheten raserades och ansvaret för uppföljning av sjukfrånvaron decentra­liserades till enhets­cheferna. Problemen skulle lösas inom enheternas driftsbudget utan ekono­misk kompensation. Konse­kvenserna blev resursbrist och att arbetsbördan för övriga medarbetare måste ökas med risk för utmattning och sjukskrivning.

De ökade sjuktalen är sålunda inte bara hälsoproblem eller en ”sjukskrivningsepidemi”. Det rör sig om en se­rie strukturomvandlingar som verkställts av regering och riksdag. Staten vill nu lösa problemet genom arbetsträ­ning i samverkan med arbetsgivare. Tron att långtidssjukskrivna kan ha arbetsförmåga för andra arbetsuppgifter är bara delvis sant. Arbetsförmedlingarna har fått knappt 30 procent åter i arbete eller arbetsmarknadsutbildning och en tredjedel av dem har återgått till sitt tidigare arbete.

Vad händer med de övriga hundratusentals sjuklediga? Det är svårt att förstå att de har förlorat hela sin ar­betsförmåga för gott. Staten kan nog heller inte skylla ifrån sig på läkarnas släpphänthet eller de sjukskrivnas fusk! Arbetsanpassning är nog ett nyckelord!

Bo Arnesjö (m), Ronneby