Ökande sjukskrivningar – ett statligt misstag

Sjuktalen ökar. Fusk och slentrianmässiga sjukskriv­ningar misstänks. Arbets­livsinstitutet (ALI) har emellertid visat att ökningen beror på längre sjukskrivningar och i mindre grad på ökat antal sjuk­skrivna, som domineras av yngre.

Bekämpning av fusk och sviktande arbetsmoral behövs kanske, men huvudproblemet är, enligt ALI, att arbetet med att förebygga sjukfrånvaro kollapsade efter 1993. Arbetsanpassningsverksamheten i större företag, kommu­ner och landsting lades då ner. Den hade varit till för att lösa problem med sviktande arbetsförmåga hos an­ställda, ofta äldre, handikappade eller sjuka, vars sysselsättningsmöjligheter minskade.

För att bromsa utslagningen och de ökade kostnaderna för arbetslöshet eller förtida pensionering hade lagen om anställningsskydd (LAS) stiftats Däri förbjuds arbetsgivarna att säga upp äldre och sjuka. De har också plikt att ge­nom arbetstränings-, anpassnings- och omplaceringsåtgärder pröva hur stor arbetsförmåga som förlorats och hur uppsägning kan undvikas. Anpassningsgrupper blev samrådsorgan mellan ar­betsgivare, an­ställda och arbetsförmedling. Uppsägning kunde inte ske under sjukskrivning, men om arbetsförmåga permanent gått förlo­rad skulle försäkringskassan bereda förtidspension på hel- eller deltid.

Ett ­kontrakt mellan ar­betsgivarna och staten etablerades byggt på att:

• individen skulle ges möjlighet att stanna kvar i arbetsgemenskapen och arbeta efter sin förmåga,
• arbetsgivarens produktion inte skulle äventyras eftersom den del av arbetsförmågan som gått förlorad skulle betalas av sjukförsäkringssystemet,
• samhällets kostnader skulle minska då arbetsgivaren betalade lön för den anställdes restarbetsför­måga.

Den offentliga sektorns anpassningsgrupper bestod av ledande kommun­politi­ker, företrädare för facket, ar­betsförmedlingen och försäkringskassan samt medi­cinsk rehabiliteringsexpertis. Personalavdelning­arna svarade för beredning och verkställighet och fick makt och medel att lösa även svåra anpass­nings-, rehabiliterings- och omplacerings­problem. Förtur gavs om ett re­habiliterings­ärende matchade arbetskraven i en vakant tjänst.

Från 1993 raserades anpassningsarbetet. Arbetsmarknadsmyndigheterna avsade sig då alla problem bland re­dan anställda och lämnade anpassningsgrupperna. Lönebidragen mot arbetslöshet drogs in. Arbetsgivarna hän­visades till konsulter för att pröva de anställdas arbetsförmåga. Kommunernas ekonomi försämrades med minskning av lättare arbeten. Resur­serna för anpassning och omplacering drogs in. Riksda­gen införde restrik­tioner i rätten till förtidspension och sjukpenning och inskränkte försäkringskassans rätt att bevilja sjukersättning. Man krävde ett medicinskt underlag, som bevisade ett klart samband mellan en sjukdom och en minskad arbetsför­måga. Staten gav upp sitt ansvar för kontraktet med arbetsgi­varna och över­lät uppföljningen av sjukfrånvaron till enhets­cheferna utan ekono­misk kompensation. Konse­kvenserna blev resursbrist och en ökad arbetsbörda för kvarvarande medarbetare med risk för utmattning.

De ökade sjuktalen är sålunda inte bara hälsoproblem eller en ”sjukskrivningsepidemi”. Det rör sig om en se­rie strukturella åtgärder som verkställts av regering och riksdag.
Staten vill nu lösa problemet genom arbetsträ­ning i samverkan med arbetsgivare. Tron att långtidssjuk­skrivna har arbetsförmåga kvar för andra arbetsuppgifter är dock bara delvis sant. Knappt 30 procent har kun­nat återgå i arbete eller utbildning och en tredjedel av dem har återgått till sitt tidigare arbete.

Vad händer med de övriga hundratusentals sjuklediga? Det är svårt att förstå att de har förlorat hela sin ar­betsförmåga för gott. Staten kan nog heller inte bara skylla ifrån sig på läkares släpphänthet eller de sjukskrivnas fusk! Återetablerad arbetsanpassning är nog nyckelord!

Bo Arnesjö (m), Ronneby