Har luften har gått ur svensk medicinsk forskning?
År 2001 disputerade 351 läkare för medicine doktorsexamen. 2004 var antalet 217 - en minskning med 38 procent. En klen tröst är en svagt stigande trend bland andra personalkategorier än läkare.
Läkarsällskapets kommitté för klinisk forskning konstaterar att utvecklingen är alarmerande . och att ”morötter” måste skapas som gör det intressant bland kliniskt verksamma läkare att forska.
Antalet disputerade har sålunda minskat dramatiskt. En orsak är att statliga forskningsmedel som tilldelas landstingen (så kallade ALF-medel) bara gynnar stora grupper som bedriver ”spjutspetsforskning”. Goda kliniska idéer har därför inte en chans att generera forskningsanslag, Oetablerade forskningsprojekt missgynnas av det statliga fördelningssystemet.
Givetvis ska kvalitetskraven vara höga och det ska redovisas vad pengarna används till, men det anses olyckligt att vartenda öre ska konkurrensutsättas. Det kan drabba kliniskt verksamma forskare och kliniker med små forskargrupper. Små goda idéer, som skulle kunna göra väldig nytta bland patienterna, får stå tillbaka. Riskpengar saknas och anslagsansökningarna har blivit så omständliga att kliniker med tung arbetsbelastning till slut ger upp.
En kvot av ALF-medlen måste avsättas till speciella satsningar bland mindre och perifera grupper. En kommitté av duktiga akademiker på regional nivå skulle då kunna värdera projekten och fördela kvotpengarna. Men det är svårt för klinikerna att få tid att forska även om de tilldelats ALF-medel. Forskningsarbetet måste alltför ofta avbrytas av kliniskt arbete. Här har verksamhetschefen en nyckleroll att värna forskningstiden inom rambudgeten. Om inte han eller hon är intresserad av forskning så går det oftast inte bli så bra.
På större sjukhus borde verksamhetscheferna vara akademiskt skolade och deras mandat styrt både av kvaliteten och budgeten.
De unga ska lockas att forska men det finns idag inget ekonomiskt meritvärde i att forska. Livslönen blir lägre hos dem som satsar på forskning. Men utan forskning sker ingen utveckling och vården blir sämre. Den som avlagt akademiska examina borde därför få ett rejält lönepåslag. Ett av de få argument vi idag kan ge våra unga läkare är att det är vansinnigt roligt att forska.
Sverige har många konkurrensfördelar när det gäller klinisk forskning och att det vore olyckligt att inte utnyttja dem. Vår befolkning är väldigt positivt inställd till sjukvården och ställer upp i studier. Svenskarna är stationära, vilket gör att vi har unika möjligheter att följa patienter. Detta i kombination med bra register innebär att vi har bättre möjligheter att göra goda studier som löper över tid än många andra länder.
På 70-talet då ekonomin var bättre kunde den som fick en god idé gå till sin chef och få godkänt att testa och forska i mindre skala, med etikkommitténs godkännande, utan att det var nödvändigt att söka pengar i ett stort system. Vissa forskning kunse ske inom sjukvårdens ram. En idé kunde testas på ett litet antal patienter för att se om den höll och därefter konfirmeras i en större studie.
– Tyvärr har trenden gått åt motsatt håll trots att de försämrade villkoren för den patientnära kliniska forskningen varit uppenbar under många år.
Definitionen av klinisk forskning är ett problem. Experimentellt inriktad forskning kan riktas mot svar på klart kliniska frågeställningar och kan därför med rätta skapa argument för att den är till gagn för den kliniska verksamheten på sikt.
Problemen måste diskuteras utifrån frågeställningen ”hur få kliniker att forska”. Det är antalet läkare som forskar som är intressant, eftersom de behövs för att forskningen ska få en kliniskt relevant förankring och komma patienterna till del.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar