Vi ska alla dö. Tills dess vill vi leva ett aktivt och stimulerande liv fritt från kroniska smärtor, handikapp, desorientering och nedstämdhet. Ju äldre vi blir desto större är risken att drabbas.
Vi äldre har högst sjuklighet och sämst reservkapacitet. Skada och sjukdom får allvarligast konsekvenser hos oss. Det belastar samhällsekonomin – speciellt om adekvat omhändertagande fördröjs.
Vi äldre är uppfostrade att helst inte ”störa” myndigheterna. Många tror också på ett så kallat ”normalt” åldrande och accepterar tyst sina funktionshinder. De söker inte hälso- och sjukvård i tid.
Äldre kan känna sig friska trots allvarliga sjukdomar - exempel är ”tyst” smitta, högt blodtryck, diabetes, bristtillstånd, cancer och hotande hjärt-, lung- eller njursvikt. Psykisk sjukdom hos äldre, avfärdas ofta som ”åderförkalkning” eller ”senilitet”.
Inte insatta förebyggande åtgärder mot infektioner och olycksfall, tveksamt livsmönster, dålig mathållning, inskränkt rörlighet, dålig tandhälsa, nedsatt syn och hörsel kan öka våra risker betydligt.
Allt detta kan uppdagas och åtgärdas vid hälsokontroller och hälsosamtal i åldrarna över 65+ år. Kontrollerna bör ske inom primärvården som ju ansvarar för folkhälsan enligt lag. Hälsotorgen är viktiga resurser!
I yngre åldrar är sjukligheten så låg att hälsokontroller - med några få undantag – är olönsamma.
När ohälsa uppdagas bör den åtgärdas omgående. Det kräver mindre resurser än att invänta förvärrad sjukdom med dess komplikationer. Genom tidig diagnostik och profylaktisk behandling kan man förhindra allvarliga tillstånd som hjärtinfarkt, stroke, självmord, handikapp och demens. Samtidigt förlängs livet och säkras livskvaliteten.
Vi äldre vill tas om hand av den vårdgivare som redovisar de bästa resultaten vid en aktuell åkomma. Vårdkvaliteten bör därför följas upp, redovisas och jämföras på ett för lekmän begripligt sätt. Vid köer vill vi snabbt hänvisas till annan vårdgivare med likvärdig kvalitet.
Våra omsorgsbehov bör helst tillgodoses i hemmet och inkludera full medicinsk service. Flyttning till särskilt boende bör ske sent i omvårdnadsförloppet. Den bör vara definitiv för att undgå senare omflyttning.
I livets slutskede vill vi själva välja vårdform. Många vill helst vistas i hemmiljö med fri tillgång till sakkunniga terminalvårdsteam. Vid behov av smärtbehandling och annan vård vill vi helst vara kvar på hemorten i en hemlik miljö med anhöriga närvarande och med tillgång till specialutbildad personal. Terminal sjukhusvård behövs bara vid förvirringstillstånd med agitation, när den lokala vården inte fungerar och när avancerad behandling - som akut kirurgi - krävs. Denna vård kan organiseras som en hospisverksamhet.
Vi hoppas mycket på att det kommande budgetåret ska innebära en korrektion av rådande missförhållanden i vården och omsorgen hos äldre och att alla vattentäta skott mellan landstinget och kommunerna ska avlägsnas.
Alla politiker borde nog besinna att de äldre inklusive förtidspensionärerna och det ”Nuderska köttberget” utgör drygt 35 % av valmanskåren.
Bo Arnesjö (m), Ronneby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar