Nyttan av en metod inom vård och omsorg fastställs i jämförande kliniska studier. Resultaten presenteras som ett genomsnitt hos de jämförda patientgrupperna. Nyttan kan dock variera betydligt inom grupperna. Att anpassa en behandlingsmetod till en enskild individ kräver därför kunskap om variationerna, klinisk erfarenhet och skicklighet – inom medicinen kallad läkekonst.
Att avgöra om en behandlingsmetod är effektiv kräver sålunda statistiska jämförelser mellan stora, slumpmässigt utvalda, jämförbara patientgrupper. Ju fler som ingår i grupperna desto säkrare resultat. Resultaten brukar kallas evidens (bevis) och utnyttjas i evidensbaserade riktlinjer bland annat utgivna av SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering), Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Men i vården och omsorgen är det inte grupper som behandlas utan individer. Genomsnittliga kliniska forskningsresultat kan inte sällan dölja viktiga skillnader mellan de ingående gruppernas individer. När resultaten tillämpas i praktiken är det därför inte alltid självklart att behandlingsmetoden gör samma nytta hos alla.
Avvikelser i undergrupper måste i så fall bekräftas i nya studier innan de kan anses tillförlitliga. Det säger Olof Nyrén, professor i klinisk epidemiologi vid Karolinska institutet, och ledamot av SBU´s råd. Ibland finns det till och med undergrupper där en testad behandlingsmetod har sämre eller skadlig effekt.
Att individer svarar olika på samma behandling kan förklaras av psykologiska faktorer och biologiska variationer. Patienter med lika besvär kan ha olika sjukdomsprocesser och därför svara olika. De kan också ha genetiska skillnader, andra sjukdomar eller ett sjukdomsförlopp som ger upphov till individuell variation.
Varje enskild patient kan sålunda ha påverkansfaktorer som läkaren måste försöka väga samman till en helhet. Det är oftast omöjligt att hitta bevis för varje tänkbar kombination av dem. Pusselbitarna finns, men att lägga pusslet med full hänsyn till varje patient kallas evidensbaserad läkekonst. Individualisering kan dock till stor del också ske på vetenskaplig grund. Variationerna kan ju mätas.
Ska behandlingen av en enskild patient utformas på något annat sätt än det evidensbaserat bästa, bör det finnas goda skäl. Om generella riktlinjer alltid ska vara fullt tillämpliga måste de bygga på flera studier som kompletterar varandra och som har lagts upp på flera olika sätt.
Det är sålunda lätt att förstå att vården och omsorgen skulle bli ineffektiv om den utarmades på behandlingsalternativ och om enbart de metoder som fungerar för majoriteten av patienter fanns att tillgå. Det måste alltid finnas möjlighet att skräddarsy behandling utifrån individuella variationer och behov. Vården och omsorgen behöver evidens, och vi behöver evidensbaserad vård - inte evidensdikterad, säger Olof Nyrén.
Detta viktiga budskap går till de många politiker, administratörer med flera, som tycks ha övertro på utfärdade nationella riktlinjer inom vården och omsorgen. Eller hur, landstingsrådet Marie Sällström (s)!
Bo Arnesjö (m), Karlskrona,
Vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsdelegationen,
Landstinget Blekinge
Äntligen!
SvaraRadera