Program för att stärka vetenskapligt beprövad vård

Bakgrund och syfte

Sveriges kommuner och landsting anser följande:

Hälso- och sjukvården är ett komplext system i vilket samhällets mest utvecklade kunskapsorganisationer samspelar. Grundläggande för en väl fungerande hälso- och sjukvård är att ny kunskap ständigt tas in och omsätts i praktiskt handlande liksom att gammal kunskap utmönstras. I detta finns en stark värdegemenskap mellan landstingen, regionerna och de statliga instanser som ingår i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Även kommunernas hälso- och sjukvård berörs. Dessa frågor måste ges hög prioritet, och åtgärder för att stärka den så kallade kunskapsstyrningen har en hög effektivitetshöjande potential. En fortsatt utveckling av hälso- och sjukvården i en tid med accelererande inflöde av ny kunskap och tydliga ekonomiska restriktioner gör det nödvändigt med ytterligare åtgärder med syftet att förbättra förmågan att:

• signalera när kunskap behöver sammanställas och ny kunskap behöver tas fram i samverkan med nationella organ och fakulteter

• successivt utveckla det gemensamma, nationella arbetet inom Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket med att ta fram kunskapsunderlag och underlag för prioritering så att det är till bästa nytta för hälso- och sjukvården

• inom regioner/landsting fånga upp viktig kunskap och genom ett effektivt prioriterings- och förändringsarbete dra nytta av kunskaperna, detta gäller även komplementära metoder som är evidensbaserade.

Programmet visar på ett antal möjliga åtgärder för att stärka den kunskapsbaserade/evidensbaserad vården i dessa avseenden och därigenom stärka utvecklingen av en god och effektiv vårdpraxis.

Kunskaper/evidens en grund för förändring

Syftet med att ta fram, sammanställa och sprida systematisk kunskap är att den, tillsammans med de demokratiska värderingarna, ska ge förutsättningar för ett ständigt förändrings- och förbättringsarbete. En värdegrund för sådant förändringsarbete lyfts fram:

• förändringarna ska utgå från befolkningens och patienternas behov

• patientens/vårdtagarens behov i vårdsystem och vårdprocesser ska vara i fokus

• förändringar ska bygga på fakta och evidens

• förbättringsarbetet ska vara ständigt pågående

• ledningen ska ha ett långsiktigt perspektiv

• system för att förnya förnyelse ska integreras

• kunskapsbaserade metoder för förändringsarbete ska användas

• en utgångspunkt för förändringsarbetet skall vara att vårdens resurser används så effektivt som möjligt

• genderperspektivet skall genomsyra arbetet

Värdegrunden blir ett viktigt bidrag till kunskapsstyrningen inom hälso- och sjukvården.

Förslag för att stärka den kunskaps- eller evidensbaserade hälso- och sjukvården

Förslag på områden som syftar till att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården. Förslagen innefattar i första hand den hälso- och sjukvård som finansieras av regioner, landsting och kommuner. De olika förslagen kommenteras kortfattat, och vissa förslag på konkreta aktiviteter möjliga att påbörja omgående, anges.

1. De främst berörda statliga myndigheterna (Socialstyrelsen, SBU och Läkemedelsverket) å ena sidan och landsting/regioner och kommunerna å andra sidan behöver ett gemensamt forum för strategiska diskussioner.

Plattformen syftar till att på ledningsnivå kunna föra en fortlöpande dialog för att samverkan i dessa frågor ska vara effektiv. I dialogen bör fokus vara på strategiska åtgärder för att stärka balansen mellan kunskapsstyrning och andra styrmedel samt hur arbetsinsatser och ansvar ska fördelas. Ett lämpligt forum bör kunna etableras från 2004. De statliga myndigheterna förutsätts samordna sina prioriteringar i dialogen med landstingen.

2. Hälso- och sjukvården måste i högre grad profileras som ett system av kunskapsorganisationer vilka lever på kunskap och överlever på ny kunskap.
Profileringen innebär en markering av ett successivt ökat ansvarstagande för kunskapsbildning och kunskapsstyrning. I det innefattas också att stimulera det patient-/brukarnära FoU-arbetet, den kliniska forskningen och det folkhälsovetenskapliga forskningsarbetet samt ha förmågan att formulera vårdfrågor, kliniska problem och systemfrågor som behöver beforskas. I det s.k. ALF-avtalet har också berörda landsting/regioner träffat överenskommelse med staten om att fördjupa och utvidga sitt samarbete inom utbildning, forskning och utveckling i syfte att förbättra vården genom fortlöpande kunskaps- och kompetensutveckling.

3. Landsting/regioner och hälso- och sjukvårdsregioner bör tillsammans och var för sig utveckla kompetenser och organisatoriska strukturer som underlättar och stödjer implementeringen av nationellt framtagna kunskapsunderlag och underlag för prioriteringar i utvecklingen av god praxis.

De stödjande resurser som behövs bör utvecklas med god systematik. Det är viktigt att på lokal och regional nivå ha ett arbetssätt där man upptäcker när praxis behöver förändras till följd av att ny kunskap finns tillgänglig. För att sedan sprida sådan ny kunskap behövs en genomtänkt struktur som t ex kan bygga på FoU-enheter eller regionala centra för utvärdering och spridning av vetenskapligt grundad kunskap. Denna struktur bör formas så att den på ett effektivt sätt involverar och stödjer vårdens professioner och de bör ha goda kunskaper i systematiskt förbättringsarbete. Av central betydelse är också lärandet
på ledningsnivåerna.

I dessa sammanhang är det viktigt att lyfta fram behovet av en utvecklad samverkan mellan kommuner och landsting såväl på det politiska planet som i planering och mellan olika verksamheter i det dagliga arbetet. Exempel på detta är att finna ändamålsenliga former för att i samverkan mellan förtroendevalda och verksamheter och i samverkan mellan landsting/regioner och kommuner arbeta fram hälso- och sjukvårdsprogram (”medicinska programarbeten”) där nationellt utarbetade kunskapsunderlag kan ge generella basfakta.

4. Landsting/regioner behöver tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt och uthålligt sätt.

För att sprida god praxis i verksamhetens innehåll, baserad på nationella kunskapsunderlag och underlag för prioritering, har ett antal konkreta metoder för systematiskt lärandestyrt förbättringsarbete visat sig effektiva. Dessa metoder bör vara föremål för fortsatt uppföljning, utveckling och spridning med hjälp av ändamålsenliga stödstrukturer. Förändringskunskap på ledningsnivå är en nyckelfaktor för att göra metoderna långsiktigt verkningsfulla.

5. Landstingen/regionerna bör förbättra och utveckla verktyg för systematisk uppföljning och jämförelse av medicinska resultat, kostnader, resursinsatser och praxis samt patientnytta.

Sådan uppföljning är en grundläggande förutsättning för ett systematiskt förbättringsarbete. Nationellt stöd i form av standards för begrepp och termer, klassificeringar, databaser som ger underlag för kostnadsjämförelser, förslag på kvalitetsmått, effektmått etc är viktigt för att öka förbättringstakten och jämförbarheten. Det s.k. InfoVU-projektet, som genomförs som en del av den Nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården, ska bidra till en gemensam, nationell struktur för uppföljning som sjukvårdshuvudmännen ska kunna nyttja. Varje landsting/region ansvarar för det erforderliga systemstödet liksom för att
förbättra metoder och arbetsformer för att analysera och dra slutsatser av tillgänglig information.

6. Insatser på hälso- och sjukvårdsregional nivå krävs i viktiga avseenden.
Kunskapsproduktionen i allmänhet och också flödet av nationellt sammanställt och utvecklat kunskapsunderlag har den omfattningen att ”normallandstingen” behöver samverka för att kunna ta hand om det och omsätta det i god praxis. Regional samverkan krävs också för att koordinera samspelet mellan vårdnivåerna i samband med förändringar. I detta arbete är det viktigt att kommunerna får möjlighet att delta. Utredningen om den högspecialiserade sjukvården har också föreslagit att det hälso- och sjukvårdsregionala samarbetet ska stärkas i olika avseenden för att säkra vårdens kvalitet och effektivitet. Bl a föreslås regionsjukhus och regionkliniker få ansvar för att samordna gemensamma vårdprogram då man inom regionen ser att sådana behövs. Regionsjukhusen bör också inom hälso- och sjukvårdsregionerna vara drivande när det gäller etablering av nya vårdmetoder, vårdkvalitet och effektivitet. Program för detta bör organiseras inom regionerna.

7. Inom hälso- och sjukvårdsregioner behövs medicinska nätverk med uppgift att bidra till en god klinisk praxis baserad på det kända kunskapsläget.

Sådana nätverk finns etablerade på de flesta håll. Det som framför allt behöver utvecklas är att de får ett tydligt uppdrag och ett tydligt ansvar för att kunna redovisa hur de avser genomföra och har genomfört uppdraget. Det är viktigt att dessa nätverk inte är avgränsade till den specialiserade vården. Också den primära vården med allmänmedicin, distriktsköterskor och den kommunala hälso- och sjukvården behöver ingå.

8. Landstingens/regionernas och hälso- och sjukvårdsregionernas samspel med universitet och fakulteter behöver utvecklas.

Två strategiskt viktiga områden bör lyftas fram i detta sammanhang. För det första bör universitet och fakulteter fortsätta och vidareutveckla arbetet med att föra in kunskaper om evidensbaserad vård i relevanta utbildningar. För det andra bör landstingen och regionerna utveckla formerna för att initiera FoU-insatser och klinisk forskning inom de områden där kunskapsläget i vården inte är tillfredsställande.

Det kan ske
• genom att aktivt engagera sig i forskningsfondernas villkor och inriktning

• genom att aktivt utnyttja ALF-medlen

• genom att själva och i regional samverkan göra tydliga prioriteringar vid användning av FoU-medlen

9. Kommunernas, landstingens/regionernas samspel inom hälso- och sjukvården behöver utvecklas för att stärka den kunskaps/evidensbaserade hälso- och sjukvården i kommunernas verksamhet.

Samverkansavtalen mellan landstingen och kommunerna används för att komma överens om arbetsformer som ökar kommunernas möjligheter att delta i arbetet med att evidensbasera den kommunala hälso- och sjukvården och tillämpa forskningsbaserade metoder för förändring på ett systematiskt sätt.

10. Landstingen/regionerna och kommunerna bör utveckla en tydligare och mer samordnad dialog med läkarnas specialistföreningar och Svensk Sjuksköterskeförening.
Goda skäl finns att utveckla mera systematiska kontakter med dessa specialistföreningar. De, liksom de fackliga organisationerna, är betydelsefulla partners bl.a. vid diskussioner om implementering av ny kunskap genom utbildning och systematiskt förbättringsarbete.

Uppföljning och återkoppling i vård och omsorg

Att vården och omsorgen ska visa hur det går för dem som får vård och omsorg borde vara självklart. Vi patienter accepterar inte längre att ”köpa grisen i säcken”. Vi kräver öppen resultat- och kvalitetsredovisning inom alla vårdens och omsorgens verksamhetsområden innan vi vårdas.

I nyhetsbrev 1/2005 från Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) skrivs:

”Vi hade behövt ett mer vetenskapligt förhållningssätt till nya oprövade metoder och ingrodda föreställningar. Även i modern sjukvård florerar "sanningar" som inte bygger på något annat än ett fåtal obekräftade observationer, handplockade fall som stämmer med förutfattade meningar, eller påståenden från någon auktoritet som inte får ifrågasättas.

Ibland är orsaken att det saknas forskning. Men när krav på vetenskaplig prövning avvisas och obekväma forskningsresultat ignoreras, då är problemet inte bristande bevis utan bristande veten-skaplighet”.

Både patienter och anhöriga kräver sålunda att få lättillgänglig information om vilken vård och omsorg som erbjuds vid varje enhet – speciellt om resultat, kvalitet, risker och kostnader. Politiker, administratörer och sjukvårdspersonal har samma intresse. Det yttersta målet ska vara att nå bästa möjliga vård och omsorg hos varje patient och att adekvat fördela begränsade resurser.

Datoriserade patientjournaler med enhetlig struktur och gemensamma begrepp kan öka förut-sättningarna för vetenskapligt grundad uppföljning, risk-, resultat- och kvalitetsredovisning.

En generell modell, där informationen samlas och avidentifieras, bör därför utformas. Samtidigt bör dokumentationens ändamålsenlighet fastläggas för att ge fördjupad information anpassad till olika intressenters behov och önskemål.

En stor arbetsinsats är idag att samla in data – dessvärre av varierande kvalitet. Litet intresse ägnas åt att sammanställa, analysera och presentera uppgifterna. Datainsamling bör därför förenklas och utformas till förmån för effektiva vetenskapliga analyser, som måste föregås av beskrivning av syftet och påvisad nytta av vård- och omsorgsprocesserna. Informationen bör också vara tillgänglig för personer som saknar vana och tid att söka i databaser.

I Nationella handlingsplanen för Hälso- och sjukvården 1999/2000 initierades ett projekt för in-formationsförsörjning och verksamhetsuppföljning (InfoVU). Dess första fas avslutades vid senaste årsskiftet. Slutsatserna däri jämte den samlade lokala kunskapen och erfarenheten av medicinska kvalitetsregister borde i stor utsträckning ligga till grund för slutsatserna i Landstingets utredning ”Be-hov 2010” och i landstingets forskningsutredning.

Tyckande vid planering av den framtida vården och omsorgen i Blekinge är nog bra men bara om det leder fram till vetenskapligt grundad bästa möjliga vård och omsorg för varje individuell patient jämte en adekvat fördelning av framtida resurser.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Alkohol och hälsa

En rapport ”Alkohol och Hälsa – en kunskapsöversikt” har nu utgivits av Folkhälsoinstitutet, Läkarsällskapet och Socialstyrelsen. Den har gjorts av en expertgrupp ledd av Sven Andreasson och Peter Allebäck. Den bygger på all tillgänglig vetenskaplig dokumentation inom området.

Experterna rekommenderar följande:

· Det finns inte anledning att rekommendera intag av alkohol av hälsoskäl.
· Det finns inte heller anledning att avråda från måttligt drickande i det enskilda fallet, dock förutsatt att kända risker beaktas.
· Sådana risker är alkoholberoende, leversjukdom, graviditet samt medicinering med en rad läkemedel som har växelverkan med alkohol.
· Måttlig alkoholkonsumtion, utan berusningsinslag, medför små risker.
· Skyddande effekter mot hjärtkärlsjukdomar och typ 2-diabetes har påvisats. Dessa nås vid litet intag (som mest ett knappt standardglas alkohol om dagen för 70-åriga män och mindre än ett halvt glas om dagen för 70-åriga kvinnor).
· All konsumtion över dessa nivåer ökar riskerna. Lägre nivåer gäller för yngre personer. För personer under 40-årsåldern ses inga hälsovinster.
· Restriktivitet till alkohol ger inte större risk för att missa en skyddande effekt av alkohol.
· Berusningsdrickande innebär, oavsett ålder, en medicinsk risk.
· I alla patientsamtal bör konsumtionsmönster, speciellt berusningsdrickande, beröras.
· Man bör också beakta den stora självmordsrisken som deprimerade patienter med alkoholberoende löper och vidta förebyggande åtgärder.
· Att aktivt rekommendera alkohol som medicin är oförenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet. Dels saknas kontrollerade studier och dels saknas studier som visar gynnsamma effekter för nykterister eller lågkonsumenter av att börja dricka eller öka sin konsumtion.

Det gäller tydligen att vara försiktig och leva lagom!

Landstingsrådet Marie Sällström (s), vad sägs?

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Nedrustningen fortsätter

Socialstyrelsens visade nyligen att:

Drygt 132 000 äldre svenskar i ordinärt boende var beviljade hemtjänst 2004, en ökning med tio procent jämfört med år 2000. Samtidigt hade antalet personer över 80 år med hemtjänst ökat tiofalt i förhållande till ökningen hos de yngre äldre. Var femte person över 80 år hade hemtjänst mot bara fyra procent hos de yngre äldre. Kommunerna redovisade sammanlagt drygt fyra miljoner beviljade hemtjänsttimmar/månad - en ökning med 12 procent jämfört med år 2000.

Nära 104 800 äldre bodde i särskilda boenden i oktober 2004 - en fortsatt minskning med 13 500 eller 11 procent jämfört med år 2000. Minskningen var 5 500 i åldersgruppen 65–79 år (cirka en procent) och 8 000 för äldre över 80 år (cirka fem procent). Tre fjärdedelar var kvinnor. 13 procent av de särskilda boendena drevs i privat regi.

Nedrustningen fortsätter! Kostnaderna för äldreomsorgen minskar kraftigt dels genom att de särskilda boendena ersätts med hemtjänst i ordinärt boende och dels genom att fördröja eller förvägra allt fler behövande den service de har rätt att kräva enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Enligt betänkandet SoU 2004:118 ”Beviljats men inte fått” ska en kommun eller ett landsting, som inte inom skälig tid verkställer ett gynnande beslut om en insats enligt socialtjänstlagen eller LSS, åläggas att betala en sanktionsavgift om lägst tio tusen och högst en miljon kronor”.

Åberopa det när Du överklagar en orättvis behandling! Likartade regler borde införas om ett landsting inte uppfyller den vårdgaranti, som införs i november 2005.

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Pensionssystemets vådor

När ATP-systemet övergavs sa alla att vi fått ett nytt säkert pensionssystem. Jo då, men bara för staten och de yrkesverksamma. De yrkesaktiva garanterades både slippa höjda avgifter och höjd pensionsålder. Riskerna överfördes istället på pensionärerna. Vid underbalansering av AP-fonderna ska en finurlig ”pensionsbroms” slå till. Risken är nu överhängande!

Pensionerna för de allra äldsta släpar efter jämfört med de yrkesaktivas löner och de yngre pensionärernas pensioner. Medan pensionerna har ökat med 13 procent har lönerna ökat med 50 – 60 procent. Pensionen för äldre över 75 år är en tredjedel lägre än för en nybliven ålders- eller förtidspensionär.

AP-fonderna, som skulle garantera pensionerna, steg efter pensionsreformen snabbt till cirka 750 miljarder kronor. Riksdagen ansåg då att fonderna var ”onödigt stora”. Drygt 250 miljar-der flyttades då till statskassan. Efter börsraset och ökningen av antalet förtidspensionärer till 550 000 har dock fonderna reducerats. Enligt massmedia är de nu cirka 9 miljarder kronor. Ytterligare 96 miljarder skulle ha överförts till staten 2004 med det förhindrades genom att bland andra moderaterna röstade emot med stöd av förra pensionsutredaren Margit Gennser (m). Överföringen planeras dock ske 2005.

Statsminister Göran Persson (s) sa nyligen ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som är i pension ser vad vi gjort”.

Alf Svensson (kd) har påpekat att det i riksdagen, som bestämmer om pensionerna, endast finns 4 ålderspensionärer mot över 80 om proportionalitet hade rått.

Vänsterpartiet har motsatt sig det nya pensionssystemet.

Förra EU-parlamentarikern Marit Paulsen (fp) med sin kända empati för alla som behandlas illa, har fått i uppdrag att utreda folkpartiets äldrepolitik. Hennes uppdrag kan kanske försvå-ras av att partikollegan Bo Könberg (fp) bär ett betydande ansvar för det aktuella läget.

Måhända kommer ett nytt politiskt parti att ta sig an pensionärernas sak.

Det verkar därför finnas ändrad inställning bland politiker. Pensionerna borde värdesäkras!

Pensionärerna lever farligt!

Pensionerna har inte följt löneutvecklingen. Från 1994 har ATP ökat med 13 procent, lönerna med 50 – 60 procent. Pensionerna släpar efter ännu mer genom att 258 miljarder kronor har tagits från AP-fonderna till statskassan. Ytterligare 96 miljarder kronor ska tas i år. Grundavdragen ska bytas mot förvärvsavdrag som inte ska gälla för pensionärer. Utfallet av kapitalförsäkringar ska beskattas. Då försämras pensionärernas ekonomi ännu mer, Det slår hårt mot Blekingarna och Torsåsborna som har de lägsta pensionerna i landet. Pensionärernas samhällsservice nedprioriteras, försämras och fördyras dessutom alltmer.

Denna diskriminering av äldre strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Samtidigt:
· får drygt en miljon svenskar i arbetsför ålder årliga bidrag motsvarande heltidsanställning (SCB)
· är nästan 550 000 svenskar förtidspensionerade och vardera cirka en kvarts miljon sjukskrivna eller arbetslösa (RFV och AMS)
· är skattetrycket på en vanlig löntagare snart 65 procent (Skattebetalarna)
· motsvarar bidragsfusket cirka 30 miljarder kronor (Uppdrag Granskning)
· har landet missat EU-bidrag på cirka 100 miljarder sedan anslutningen (Aktuellt)
· ska socialdemokraterna höja våra skatter avsevärt (Kommunkonferensen 2005)

Det Nuderska ”Köttberget”, ålders- och förtidspensionärerna utgör mer än 25 procent av befolkningen och nära 35 procent av valmanskåren. De betraktas som påhäng och saknar inflytande i samhället. De yngre generationerna bryr sig inte.

Om drygt ett och halvt åt är det val. Nuvarande politiska partier tycks inte vara speciellt intresserade att tillvarata pensionärernas intressen. Det ljumma intresset har uppmärksammats av krafterna bakom ett eventuellt nybildat Seniorparti. Det ska väl undvikas, eller hur?

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Knuta i bröstet

Varje dag får 10-15 kvinnor bröstcancer i Sverige, cirka 6 400 per år. Många fler finner en knuta i bröstet vid självundersökning eller mammografiscreening. Att skilja ut de knutor, som beror på cancer är en diagnostisk huvuduppgift.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Två tredjedelar är över 60 år, mindre än 5 procent under 40 år. Män kan också drabbas, dock sällan. Bröstcancer är vanligast i övre, yttre delen av bröstkörtelvävnaden. Cancercellerna i en bröstknuta kan tillväxa under lång eller kort tid.

Vid misstanke om bröstcancer görs "trippeldiagnostik", det vill säga klinisk undersökning, mammografi och finnålspunktion för celldiagnostik. Alla tre undersökningarna utförs oftast på samma dag. Vid den kliniska undersökningen inspekterar läkaren och känner igenom brösten och armhålan. Vid mammografin kan man med stor säkerhet skilja mellan godartade och elakartade tumörer och påvisa tumörer som inte går att känna. Vid finnålspunktion suger man ut celler från den misstänkta tumören på fri hand eller med mammografistyrning. Cellprovet undersöks i mikroskop för att fastställa om tumören är god- eller elakartad.

Kirurgi är den viktigaste behandlingen. Förr avlägsnades alltid hela bröstet med intilliggande lymfkörtelstationer. Numera utförs bröstbevarande kirurgi med strålbehandling hos drygt 60 procent. Det är inte alltid lämpligt vid stora eller flera samtidiga tumörer.

Vid det kirurgiska ingreppet kan lymfkörtlar i bröstregionen avlägsnas. Man får då svar på om cancern har spritt sig. Numera används en teknik som innebär att man tar bort den första eller andra lymfkörteln i axelhålan dit cancern sänder sin lymfa, kallad portvaktskörteln. Denna jämte kanterna på sårhålan där tumören suttit undersöks mikroskopiskt av patologen under själva operationen för att säkerställa att all cancervävnad avlägsnats. Sju av tio kvinnor behöver då inte avlägsna lymfkörtlarna i armhålan. Därmed minskar risken för framtida men och komplikationer. Tekniken används på nästan alla sjukhus i landet med goda resultat.

Hos många patienter, där tumören är känslig för hormoner, kan man komplettera strålbehandlingen med läkemedel som påverkar kroppens egna bröstkörtelstimulerande hormoner. Kvinnor utan hormonkänslig tumör får i många fall cytostatika. Behandlingen "skräddarsys" för varje patient i samarbete mellan flera olika specialister.

Om bröstet opererats bort finns bröstproteser. Man kan också få möjlighet för plastikkirugisk bröstrekonstruktion efter viss tid.

Prognosen för bröstcancer är idag mycket god. Totala överlevnaden är 70 - 80 procent, vid tidig diagnos mer än 90 procent.

I Blekinge finns en toppmodern och mycket framgångsrik bröstcancervård, som tillsammans med bröstcancerföreningen håller mycket god service och rådgivning till både opererade kvinnor och kvinnor i riskåldrarna. Väntetider förekommer inte genom en ihärdig och förutseende arbetsinsats av överläkare Monika Sjövall med flera vid Blekingesjukhuset i Karlskrona.

En förflyttning av verksamheten till Karlshamn, som verkar stödjas av landstingsrådet Marie Sällström (s), förutsätter att patologen/cytologen, delar av röntgen och kirurgen jämte annan kringverksamhet får följa med. Det verkar orealistiskt! Lyssna på experterna och gräsrötterna!

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

”Panik i rosornas läger”

Hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s) och Omsorgsnämndens ordförande i Ronneby Bo Johansson (s) har ”trampat i klaveret” rejält senaste veckan. De har presenterat faktaunderlag, som strider mot uppfattningarna hos befolkningen, egna verksamhetsföreträdare respektive pensionärsorganisationerna.
Marie Sällström (s) har i flera insändare och direkt från talarstolen i Landstingsfullmäktige sagt att läkarkrisen i Ronneby är löst. Det går tvärt emot ronnebybornas uppfattningar och vad verksamhetschefen Peter Fridström sagt i en intervju i lokalpressen.

Bo Johansson (s) har i Kommunfullmäktige hävdat att pensionärsorganisationerna i Ronneby, efter ett remissförfarande, helt och hållet sanktionerat den planerade ombyggnaden av Vidablicks höghusdel. Sanningen är att samtliga organisationer sagt nej och istället föreslagit en folkomröstning om äldreomsorgens utformning i Ronneby. De har dessutom uteslutits från deltagande i de arbetsgrupper som tillsatts för att arbeta med den praktiska utformningen av utbyggnaden beslutad utan de äldres medverkan.

Uppenbart skakas socialdemokraterna rejält i sina grundvalar. Ronnebyborna vet sanningen och glömmer aldrig maktfullkomlighet och oförrätter.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

UROLOGIN I BLEKINGE

Interpellation till Landstingsrådet Marie Sällström, Landstinget Blekinge, angående:

UROLOGIN I BLEKINGE

Urologin i Blekinge har hittills haft hög klass. Blekingarna har kunnat känna stolthet över denna verksamhet ursprungligen uppbyggd av docent Hjalmar Jansen.
Efter hans pensionering har det varit mycket besvärligt att få gehör för behoven inom denna växande specialitet. Det har lett till allvarliga konsekvenser.

Urologin omfattar i huvudsak äldre män med både elakartade och inte elakartade åkommor i njurar, urinblåsa och prostata.

Väntelistorna inom urologin har varit fullkomligt enorma och ökat. Väntetiderna för en vanlig prostataoperation har varit nästan fyra år.

Två urologläkare lämnar nu verksamheten – en för prövning av en tjänst hos annan huvudman och en för barnledighet. Urologverksamheten i Karlskrona får därför endast tillgång till två ännu inte färdigutbildade läkare.

I Karlshamn diskuteras reduktioner, men än så länge får vi behålla Dr. Rutger Ericsson och Dr. Åke Paradis, som har tecknat ett speciellt avtal med Landstinget Blekinge.

I Kalmar har man etablerat ett gott samarbete med specialister inom en privat verksamhet kallad Specialistläkargruppen. Attraktiva avtal har tecknats. De kan jämföras med det avtal, som Landstinget Blekinge nyligen tecknat med Dr. Åke Paradis.

Nu drabbas sålunda, förutom geriatriken, reumatologin, rehabliteringen, nefrologin, psykiatrin, primärvården och flera andra specialiteter, även urologin av en blekingsk läkarflykt.

Problemen måste tas på allvar. Även blekingar har rätt till en fullvärdig specialistsjukvård!


Mot bakgrund av det ovanstående anhåller jag om svar på följande frågeställning:

Hur avser Landstinget Blekinge att framgent säkerställa en god urologisk specialistvård?

Bo Arnesjö (m)

Privilegie- och politruksystemet

Offentliga tjänster skall tillsättas på sakliga grunder efter förtjänst och skicklighet. Det står skrivet i Regeringsformen. Idag tillämpas istället ett belöningssystem för privilegierade politruker, dessvärre till och med i Blekinge. Det är en återgång till tiden före 1809 års regeringsform.

Något måste göras säger Lennart Lundquist, professor i satsvetenskap vid Lunds universitet i Sydsvenskan den 13 mars.

Följande kärnpunkter föreslås:
• Alla tjänster ska utlysas offentligt och kunna sökas av alla – även äldre.
• Ansökningarna skall beredas av en opolitisk befordringskommission som rangordnar kandidaterna enligt strikta professionella meritvärderingsgrunder. Dit kunde också, bland andra, de politiska partierna anmäla sina kandidater, som får tävla på lika fot med de övriga.
• De tre högst rangordnade sökandena till ledande befattningar frågas ut i riksdagen eller fullmäktigeförsamlingarna.
• Politikernas utnämningsmakt manifesteras i valet mellan de tre kandidater, som rankats högst.

Privilegie- och politrukrekrytering i offentlig sektor är helt accepterad av de rödgröna politiska partierna. Problemet är då att vi inte får de bästa personerna som chefer i den offentliga sektorn. Detta är bekymmersamt för viljan hos alla att utbilda sig för så högt kvalificerat arbete. Den ger också näring för ett stegrande politikerförakt.

Man står frågande inför den offentliga rekryteringspolitiken! Får man verkligen bära sig åt på det viset? Ovanstående självklara regler borde gälla, om inte förr så senast efter valet 2006.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Logiska grodor om benskörhet

Ett varmt tack till Ordföranden i Riksföreningen osteoporotiker (ROP) Pelle Bratell för hans synnerligen betydelsefulla debattinlägg ”Benskörhet måste tas på allvar” i BLT 11/3.

Det rör sig om att eliminera landets cirka 70 000 osteoporosbetingade frakturer årligen. De drabbar både män och kvinnor, men huvudsakligen äldre kvinnor.

I benskörhetsdebatten har det förekommit många utspel. I ett hävdas att bentäthetsmätare inte har införskaffats i Blekinge på grund av läkarnas revirtänkande och i ett annat hävdas att Landstingets målsättning ska vara att halvera benskörhetsproblemet.

Dessa utspel kan kanske betraktas som logiska misstag i debattens hetta, men kan inte stå oemotsagda!

Målet ska vara att eliminera benskörhetsproblemet totalt. Resursmässigt är det ett viktigt politiskt ansvar.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Störst trafikrisker för äldre

Under år 2004 omkom inte ett enda barn som fotgängare på det kommunala väg- och gatunätet. Kommunernas arbete att skydda barnen i trafiken har varit framgångsrikt, bland annat genom säkra skolvägar.

Äldre drabbas däremot. Av 28 omkomna fotgängare var 20 över 65 år. Ett skäl är att äldre ser och hör sämre.

Siffrorna över antalet omkomna cyklister är likartade. Av 16 omkomna cyklister var 10 över 65 år.

De stora riskgrupperna i tätortstrafiken är sålunda äldre fotgängare och cyklister. Kommunernas trafiksäkerhetsarbete måste inriktas på att skydda dem. Viktigt är en gatumiljö, som är tryggare för oskyddade trafikanter, och åtgärder mot äldres utsatthet i trafiken (inklusive användning av cykelhjälm).

Singelolyckor med bil i tätorter är vanliga och ökar. Av totalt 35 dödade bilförare och bilpassagerare omkom 22 i singelolyckor.

Landstingen och Kommunerna kan inte allena minska frekvensen av dessa olyckor, säger Sveriges Kommuner och Landsting. Det krävs både fysiska åtgärder och preventivt arbete på den lokala nivån i intimt samarbete med trafiksäkerhetsmyndigheter, pensionärsorganisationer och polisen. Totalt sett ökade antalet omkomna från 86 till 100 på det kommunernas väg- och gatunät. Den långsiktiga trenden är att antalet omkomna i tätortstrafiken minskar, fast alltför långsamt för äldre.

Här krävs väl en betydande aktivering, även i Blekinge?

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Läkarbristen – en myt

Sveriges Kommuner och Landsting har visat att det vid utgången av år 2004 fanns 4 990 specialister i allmänmedicin verksamma i den svenska primärvården. Det är en ökning med 150 jämfört med år 2003. Trots ökningen har inte den Nationella handlingsplanens mål om 5180 läkare för år 2004 uppnåtts.

Enligt Läkarförbundet finns det 5 545 färdiga specialister i allmänmedicin bosatta i Sverige, varav 42 procent kvinnor.

Varför arbetar inte fler allmänläkarspecialister med det de är utbildade för?

Kanske skulle man göra primärvården ännu attraktivare eller tillåta privata etableringar med realistiska och attraktiva landstingsavtal. Den påstådda bristen på läkare är en myt!

Antalet specialister i allmänmedcin är tillräckligt för att alla svenskar, inklusive äldre med kommunal äldreomsorg, mycket väl skulle kunna lista sig hos en egen läkare.

Hur går det förresten med löftena om full läkarbemanningen i Ronneby? Vart ska vi Ronnebybor vända oss? Upp till bevis, landstingsrådet Marie Sällström!

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Senior 2005 - sammanfattning och kommentarer

Klicka på rubriken.

Samverka i hemvården!

När Ädelreformen genomfördes trodde man att kommunerna var bättre på att bedriva äldreomsorg än landstingen som bara hade ”medikaliserat” åldrandet. Läkarmedverkan var onödig! Regelbundna läkarbesök hos äldre upphörde. Sedan dess har det kunnat gå år mellan varje läkar-patientkontakt.

Nu hävdas behovet av läkarmedverkan i äldrevården på nytt. Det försvåras dock av ett oklart huvudmannaansvar. Varken kommuner eller landsting vill bära kostnaderna. Samtidigt har de äldre ökat i antal och många av dem skrivs ut från sjukhusen med kvarstående vårdbehov.

En ny statlig utredning (SOU 2004:68) föreslår att kommunerna ska ta hela ansvaret för en sammanhållen hemvård. Det ska omfatta alla sociala och medicinska insatser, inklusive rehabilitering och hjälpmedel, både i ordinärt och särskilt boende.

Förslaget stöds av Läkarförbundet. Landets kommuner, primär- och sjukhusvården har utvecklat skiftande samverkansformer med varierande framgång. Problemen för de äldsta och mest utsatta kan lösas med endast en huvudman.

Dessvärre ska kommunernas ansvar inte omfatta läkarinsatser. Läkarförbundet anser, till skillnad från utredningen, att kommunerna ska få anställa egna läkare i hemvården vars resurser ska tillgodose de äldres krav på kontinuitet och säkerhet. Läkarförbundet vill att alla äldre ska kunna välja en fast läkarkontakt och att det samlade ansvaret ska lagregleras.

Bristen på allmänläkare kan dock leda till att målet om en fast läkarkontakt inte kan uppfyllas. Läkarförbundet vill därför att ett nationellt, statligt styrt, familjeläkarsystem ska utgöra grunden för en helt ny primärvårdsorganisation (Protosförslaget). Familjeläkaren ska i denna modell även lista de äldre i särskilda boenden och hemvård. Liksom utredningen betonas behovet av rehabilitering, geriatrisk och psykiatrisk kompetens för samverkan med familjeläkarna. Ett bra exempel är den norska ”fastlegeordningen”.

Socialstyrelsens föreskrifter om informationsöverföring och samordnad vårdplanering mellan de olika vårdgivarna, som fått dåligt genomslag, betonas också.

I Blekinge överförs nu hela huvudmannaansvaret för hemsjukvården från landstinget till primärkommunerna och primärvården utan medföljande resurser. En stark nedrustning pågår! Oron växer! Vi äldre ser fram emot valet 2006 och ansvarsutredningens resultat.

Bo Arnesjö (m)

Ronneby

Äldre svälter

Äldre med kommunalt bistånd löper stor risk för undernäring till följd av ätsvårigheter och sjukdom. Brister i den kommunala kostförsörjningen och servicen kan bidra.

Socialstyrelsen har påvisat stora variationer mellan landets kommuner.

Skrämmande missförhållanden har påvisats på många håll i flera svenska studier utförda med Socialstyrelsen som samarbetspartner (Nordisk geriatrik 4/04).

I en serie genomgick totalt 1305 äldre med kommunal äldreomsorg, i form av särskilt boende, hemsjukvård eller hemtjänst, standardiserad skattning av näringstillståndet (mini nutritional assessment, MNA) och BMI (body mass index, överviktsindex).

En fjärdedel av de vård- och omsorgskrävande äldre var klart undernärda, nästan hälften misstänkt undernärda och bara en fjärdedel välnärda. Hälften var underviktiga enligt BMI.

Undernäring kombinerat med undervikt ökade dödligheten högst påtagligt.

Tugg- och sväljproblem, reducerad aptit, bristande kognitiv förmåga och nedstämdhet förekom ofta hos de undernärda eller misstänkt undernärda, varav dock endast hälften hade kommunal matförsörjning.

En tredjedel hade så kallade matlådor och av dem använde två tredjedelar en portion till flera måltider måhända på grund av högt pris.

De som bodde kvar i det egna hemmet hade minst samma problem med näringstillförseln som de i kommunalt särskilt boende.

Hur är situationen i Blekinge? Man blir rädd!

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Palliativ vård – en självklarhet

Palliativ vård definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en aktiv helhetsvård av den svårt sjuke och döende patienten och dennes närstående, genom ett tvärfackligt sammansatt vårdlag vid en tidpunkt när förväntningarna inte längre är att bota och när behandling inte längre kan förlänga livet.

Målet för palliativ vård är att nå högsta möjliga livskvalitet för både patient och närstående.

Palliativ vård ska sålunda tillgodose fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Man betonar helhetssynen, det tvärvetenskapliga och tvärfackliga samarbetet och stödet till de närstående. De sjuka ska ha optimal symtomlindring och tillgodosedda psykiska och existentiella behov.

Helhetssynen förutsätter teamarbete där allas insatser respekteras. Teamet måste ha medicinsk, omvårdnadsmässig, social och existentiell kompetens jämte tillgång till arbetsterapi och sjukgymnastik.

Palliativ vård ska ge patienterna högsta möjliga livskvalitet som ska definieras av dem själva.

Välbefinnandet påverkas av alla kroppsliga, psykologiska, sociala och existentiella dimensioner och är optimalt först när förhoppningarna och den aktuella situationen nära nog sammanfaller.

De krav som ställs på palliativ vård har sammanfattats av FN 1975.

DEN DÖENDE MÄNNISKANS RÄTTIGHETER
Förenta Nationernas (FN’s) artiklar från 1975
Som människa har jag rätt att:
• bli behandlad som en levande människa fram till min död.
• upprätthålla hoppet oavsett om målet för detta ändrar sig.
• få vård och omsorg från dem som upprätthåller mitt hopp även om det förändrar sig.
• ge uttryck för mina känslor om min förestående död på mitt eget sätt.
• delta i avgöranden som gäller min egen vård.
• förvänta fortsatt medicinsk behandling och vård även om målet inte längre är bot utan välbefinnande.
• inte dö ensam.
• vara fri från smärta.
• få ärliga svar på mina frågor.
• inte bli förd bakom ljuset.
• få hjälp av och för min familj att acceptera min död.
• få dö i frid och med värdighet.
• få behålla min individualitet och inte fördömas för mina avgöranden om de går emot andras uppfattningar.
• samtala om och ge uttryck för mina religiösa och/eller andliga upplevelser oavsett vad de betyder för andra.
• förvänta att den mänskliga kroppens okränkbarhet respekteras efter döden.
• bli vårdad av omsorgsfulla, medkännande, kunniga människor som försöker förstå mina behov och som upplever det givande att hjälpa mig att möta min död.

De emotionella påfrestningarna inom vård av svårt sjuka och döende kräver personalutbildning.

En ”Professionell hållning är en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som gagnar patienten på kort och lång sikt, av patientens legitima behov – inte av de egna behoven, känslorna och impulserna”. (Ulla Holm: ”Det räcker inte att vara snäll”).

En förutsättning är empati – det vill säga förmågan att förstå hur en svårt sjuk patient i olika situationer och omständigheter bör bemötas både känslomässigt och rationellt. Därför krävs kunskap om och handledning i psykologiska förklaringsmodeller, egna erfarenheter och självkännedom.

I vården finns fyra vägledande etiska principer:
• Patienten äger självbestämmande – autonomiprincipen
• Vården ska göra gott.
• Vården ska inte skada.
• Resurserna ska fördelas rättvist.

Den sjukes rättigheter är reglerade i Hälso- och Sjukvårdslagen. Man har alltid rätt att vägra en behandling. Ibland händer det att en svårt sjuk uttalar önskan att få dö eller till och med ber om hjälp därmed. I all palliativ vård är livet och döden en normal process, som varken kan påskyndas eller fördröjas.

Svårt sjuka och döende patienter är starkt personalberoende och deras självständighet kan bli starkt beskuren. Därför är det extra viktigt att utröna hur respekten och integriteten för en aktuell patient ska upprätthållas.

Detta viktiga vårdområde kräver mångfald, eller hur? Även denna fråga - där svar emotses - ställs till det ansvariga Hälso- och Sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s).

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Hospice–debatten fortsätter

Tack, till gruppledarna Solveig Johansson (m) och Nils Ingmar Thorell (fp) för förvånansvärt uttömmande svar på vår oro vad rör er inställning till vård i livets slutskede i Blekinge.

Tänk om ni hade framfört dessa synpunkter före och under debatten i Landstingsfullmäktige 22 november!

Tydligt är att ert stöd för att avslå Iréne Ahlstrands och Gustav Nilssons moderata motion med förslag att utreda förutsättningarna för att förlägga hospiceverksamhet i de tomma BB-lokalerna vid Karlshamns lasarett, inte innebär att ni önskar frångå gängse organisatoriska och humanitära regler rörande palliativ vård. De har ju definierats av FN, Hälso- och sjukvårdslagen, Socialstyrelsen, Riksdagens prioriteringsprinciper jämte Europas och Sveriges etiska och humanitära instanser. (se bland annat BLT 11/9 2004).

Ni förespråkar att palliativ vård ska ha högsta prioritet, mångfald, individens och de anhörigas valfrihet samt att detta tills vidare ska betalas gemensamt av både landsting och kommun.

Svaren, som präglas av ett milt överseende gentemot oss vilseförda, har en underton av ursäkt. Hoppas nu att vi nästan 35 000 äldre blekingar kan känna oss något lugnare inför framtiden.

Bo Arnesjö,
Moderatsenior i Ronneby
Landstingsledamot (m)

Samling kring god äldrevård

Föreningen BraVå bildades 2001 i vetskap om att en bra vård för äldre åstadkommes bäst i samverkan mellan alla berörda parter. Det krävs en samsyn om de olika målen, inte bara i mötet med vårdtagarna på de olika arbetsplatserna, utan också på övergripande nivå. Föreningens medlemmar är: Akademikerförbundet SSR, Audionomerna, Dietisternas Riksförbund, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, MEDiHEM, Pensionärernas Riksorganisation, Svensk Äldreomsorg AB, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Svenska Kommunalpensionärers Förbund, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Tandhygienistförening och Vårdförbundet.

Föreningens uppgifter är:
• att verka för att målen för vården, rehabiliteringen och omsorgen av äldre uppfylls,
• att initiera forskning, utbildning och utveckling inom vård, rehabilitering och omsorg av äldre,
• att utvärdera, förändra och utveckla innehållet i publicerat material i enlighet med äldres behov av vård, rehabilitering och omsorg,
• att speciellt uppmärksamma verksamheter som bedriver god vård för äldre.

Föreningens dokument kallat BraVå beskriver vad som kännetecknar god vård för äldre i ordinärt och särskilt boende. Det vänder sig till beslutsfattare och vårdpersonal och kan användas för att förmedla en bild av innehållet i vården till politiskt förtroendevalda eller då det finns behov av att i konkreta ordalag beskriva förutsättningarna för den goda vården. Innehållet utgår från ett humanistiskt synsätt och bygger på en grundsyn om alla människors lika värde med rätt till självbestämmande och en integritetsbevarande vård. Dokumentet, publicerat 2000, har uppdaterats 2003. Det finns på föreningens hemsida www.bravard.nu.

Ett avsnitt berör huvudmannens skyldigheter det vill säga att se till:
• Att verksamheternas mål och vårdideologi regelbundet utvärderas.
• Att speciella behov beroende på olika etnisk bakgrund hos äldre vårdtagare tillgodoses.
• Att vårdtagarnas och närståendes synpunkter och klagomål på vården dokumenteras och tas tillvara och återförs till verksamheterna.
• Att det finns en handlingsplan för hur övergrepp mot och emellan äldre ska förebyggas och att planen regelbundet utvärderas.
• Att insatser av sjukvårdshygienisk expertis regelbundet utvärderas.
• Att vårdtagarnas och närståendes uppfattning om hur deras informationsbehov har blivit tillgodosett, regelbundet utvärderas.
• Att det genomförs regelbunden utvärdering av överenskommelsen om läkarinsatser samt av informationsöverföringen och vårdplaneringen för vårdtagare som flyttar från en vårdform till en annan.
• Att riktlinjer för olika områden inom vård och behandling används och regelbundet ses över. Det omfattar krav på riktlinjer inom följande områden:
o mun- och tandvård
o mat- och dryck samt måltidsmiljö
o läkemedelshantering
o inkontinens
o smärta
o trycksår
o fall och fallskador
o demenssjukdom
o vård i livets slutskede
• Att delegeringar för läkemedelshantering regelbundet utvärderas.
• Att personalens kompetens och kompetensutveckling anpassas till vårdtagarnas behov och regelbundet ses över.
• Att det finns en prognos över den förväntade utvecklingen av antalet personer i kommunen med långvarig sjukdom som medför stort vårdbehov.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Hjärtsvikt – en förbisedd sjukdom!

Hjärtsvikt innebär att hjärtat inte har tillräcklig förmåga att pumpa blodet runt i kroppen. Det leder till ökat tryck och vätskeansamling i kroppens vävnader, framför allt i benen.

Cirka 200 000 svenskar har diagnostiserad hjärtsvikt. De flesta är långt över 50 år. Orsaker kan vara kranskärlssjukdom (kärlkramp) eller hjärtinfarkt, högt blodtryck, diabetes och störd njurfunktion.

Hjärtsvikt kan vara symtomgivande eller ”tyst”. Vanliga symptom är trötthet, andfåddhet vid ansträngning, viktökning, dålig kondition, dålig aptit, andnöd, hosta främst nattetid och att man ofta måste gå upp och kasta vatten på natten.

Akut hjärtsvikt orsakas nästan alltid av hjärtinfarkt. Kronisk hjärtsvikt kommer ofta smygande. Då kan blodförsörjningen av själva hjärtat vara nedsatt på grund av förträngningar i kranskärlen.

Många kan utveckla hjärtsvikt vid ökad belastning på hjärtat. Problemet är därför ändå större och ytterligare 200 000 svenskar är i farozonen. Sjukdomen är lika farlig som cancer, säger specialisten inom området professor Ulf Dahlström, Linköping. Utan behandling dör hälften av patienterna inom en femårsperiod.

Trots sänkt livskvalitet och svårt att klara vardagen är det tyvärr många som tvekar innan de söker hjälp. Det är heller inte alltid säkert att läkarna upptäcker hjärtsvikten.

Diagnosen ställs genom vanlig hjärtundersökning med blodtrycksmätning, EKG och eventuellt arbets-EKG, hjärtlungröntgen och flera blodprover. Ett nytt prov kallat nsBNP har visat sig vara mycket bra. Ytterligare avancerade undersökningar som kärlröntgen och isotopundersökningar kan också bli aktuella.

För att undvika hjärtsvikt gäller ett sunt leverne, vettig kost, bra motion och kondition, rökstopp och negativ stress. Sök läkare! Effektiv medikamentell behandling står till buds. Ju tidigare behandling, desto bättre prognos.

Även den tysta formen av hjärtsvikt kan uppdagas vid hälsoundersökningar och hälsosamtal hos äldre. Dessvärre tycks Landstinget Blekinge under ledning av Landstingsrådet Marie Sällström (s) inte ha större intresse för att spontant uppdaga dessa och andra sjukdomar hos oss äldre. Detta trots att fantastiskt fina studier inom primärvården i Blekinge med stöd av Landstinget har påvisat betydande mörkertal.


Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Allvarligt svek!

Tack, Bertil Wik, för ditt stöd till oss äldre och sjuka vad rör sjukhusansluten palliativ vård med smärtbehandling, geriatrisk och psykogeriatrisk service, rehabilitering, sjukgymnastik, arbetsterapi och existentiellt stöd – så kallad vård i livets slutskede.

Fullödig sådan vård kan ges i hospice i anslutning till våra bägge sjukhus. De kan då komplettera den goda, men inte sällan otillräckliga, palliativa vård som nu ges i primärkommunal regi i Blekinge.

Man skulle då inte heller abrupt tvingas bryta den kontinuerliga och förtroendefulla kontakten med de specialiserade vårdteam på sjukhuset, som ursprungligen diagnostiserade, behandlade och kontrollerade de patienter, vars sjukdomar trots detta blivit obotbara.

Den moderata motionen att utreda förutsättningarna för att inrätta ett hospice vid Karlshamns lasarett har tidigare fått fullt stöd i Karlshamns kommun. Innan och under debatten i Landstingsfullmäktige 22 november anslöt sig inte – förvånansvärt nog – moderaternas vice gruppledare tillika sjuksköterskan Solveig Johansson (m) och folkpartiets representanter till det moderata förslaget. De gav istället stöd för ett, till synes cyniskt, rödgrönt förslag att avslå motionen.

Vi äldre blekingar känner oss svikna och kräver omedelbar offentlig förklaring - inte minst från de borgerliga ”avfällingarna”!

Bo Arnesjö (m),
Moderatsenior i Ronneby
Ledamot i Landstingsfullmäktige

Influensa - riskabel hos äldre

Antalet komplikationer, sjukhusinläggningar och dödsfall i influensa är högre hos personer över 65 år, hos de allra yngsta barnen och hos personer med underliggande riskabla hälsotillstånd - bland andra hjärtlungsjukdomar. Riskerna hos dessa grupper har ökat på senare tid och speciellt om den aktuella epidemin orsakas av Influensa A-virus. Så är fallet i över 90 procent av epidemierna.

Influensarelaterade dödsfall beror oftast på lunginflammation, återfall i hjärtkärlsjukdom och andra kroniska sjukdomar. Äldre vuxna svarar för över nio av tio dödsfall i komplikationer till influensa. Antalet influensarelaterade dödsfall per 100 000 invånare är 0,4–0,6 hos 0–49-åringar, 7,5 hos 50–64 åringar och nästan 100 hos personer över 65 år. Dödsfallen ökar mest den sistnämnda gruppen – speciellt hos rökare.

Landstinget Blekinge har länge varit förutseende och subventionerat influensavaccinationer hos äldre. Hoppas så även blir fallet denna höst. Det börjar bli hög tid för alla pensionärer att vaccinera sig. Eller hur, Landstingsrådet Marie Sällström (s)?

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Testa hälsan själv

I höst har Apoteket AB lanserat ett testpaket med vilket man själv kan testa sitt blodsocker. Snart lanseras självtest för blodkolesterol och blod i avföringen. Nästa år kommer urinvägsinfektions- och allergitester.

Självtester finns idag i USA och Europa och allt fler vill kontrollera sin hälsa själva. Möjligheten att upp-täcka sjukdomar i ett tidigt skede är en av fördelarna. Apoteket Ab’s tester anses säkra och lätta att använda.

Nu meddelar dessutom den brittiska regeringen att en nationell screening (= systematisk uppspårning) av tjock- och ändtarmscancer successivt ska införas under två år. Hälso- och sjukvårdsministern har övertygats av omfattande studier med test av blod i avföringen där dödligheten i tjock- och ändtarmscancer reducerades med 15 procent hos befolkningen över 60 år.

Det engelska programmet ska omfatta hela befolkningen över 60 år. Under tiden fram till full utbyggnad ska personalen utbildas i coloskopi av nedre tjock- och ändtarmen – en metod, som också ska testas för rutinmässig screening efter 50 år.

Vi Moderater har tidigare fått blankt avslag på våra motioner till Landstinget Blekinge om exakt samma screening som i Storbritannien jämte om hälsoundersökningar och hälsosamtal hos äldre.

Nu ångrar nog hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s) sina ställningstaganden. Eller hur?

Bo Arnesjö (m), Ronneby
Gustav Nilsson (m), Fågelmara

Underbehandling av äldre!

Övermedicinering hos äldre anses vara ett stort problem och påtalas ofta i politiska diskussioner inom hälso- och sjukvården.

Två otroligt viktiga studier publicerades dock igår. De går stick i stäv mot sådana föreställningar. Underbehandling eller avsaknad av behandling är heller inte ovanligt.

I en rapport ”Högt blodtryck: Alltför få behandlas effektivt” från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) påvisas betydande underbehandling av högt blodtryck - bara var fjärde person som får läkemedel mot högt blodtryck kommer ner till det tryck som är målet.

1,8 miljoner svenskar har högt blodtryck - lika vanligt hos kvinnor och män. Det motsvarar 27 procent av den vuxna befolkningen över 20 år. Till detta kommer alla oupptäckta fall, som inte får behandling överhuvudtaget.

Blodtrycket bör sänkas ytterligare hos många som behandlas och vården kan göra mycket mer för de personer som har både ett förhöjt tryck och flera andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom och stroke.

Det är huvudbudskapen i denna nya rapport om högt blodtryck, där en grupp experter har granskat och vägt samman den tillgängliga forskningen på området. Idag är det bara mellan 20 och 30 procent av dem som får blodtrycksmedicin som verkligen kommer ner till ett tryck som minskar hälsoriskerna.

– Det är alldeles för få, säger Lars Hjalmar Lindholm, professor i allmänmedicin vid Umeå universitet och ordförande för SBU:s projektgrupp. – På sikt finns det risker med ett högt tryck. En effektiv sänkning kan bevisligen förebygga följdsjukdomar.

I en annan rapport - publicerad i Journal of American Medical Association (JAMA) – hade man samlat diagnostik- och behandlingsdata från över 2000 personer över 65 år med hjälpbehov men eget boende. Hög frekvens av underbehandling hittades exempelvis av hjärtsvikt (62%), mild förebyggande blodproppsbehandling efter hjärtinfarkt och stroke (65%), fastställd benskörhet (50-60%).

Försummad behandling berodde sällan på medicinska faktorer eller risker utan var istället relaterat till boendetyp och antalet besök av läkare. Man konstaterade att den så kallade kvarboendeprincipen - det vill säga att äldre ska bo kvar hemma så länge som möjligt – absolut måste kompletteras med tidig och adekvat behandling av sjukdomstillstånd påvisade genom uppsökande diagnostik.

Nu, Marie Sällström (s) måste Du väl ändå ha överbevisats om att hälsoundersökningar och hälsosamtal hos äldre ger betydande humanitära och samhällsekonomiska effekter. Vi moderater och pensionärsorganisationerna har påtalat detta i flera år utan effekt. Nu har vi till och med fått stöd av vänsterpartisterna i Ronneby.

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Kors i taket

Landstingsråden Marie Sällström (s) och Bernth Johnson (s) har besvarat min insändare med nödrop från ”verkstadsgolvet” om läkarbemanningen i Ronneby primärvård! Hoppas att de nu definitivt har stigit ner från sin politiska piedestal och även fortsättningsvis läser och kommenterar alla debattinlägg/insändare i lokalpressen.

Beträffande riskerna för läkarbrist i Ronneby framöver har de däremot inte alls lyckats lugna vår oro. Är det förmätet av oss gräsrötter att föreslå att de snarast intervjuar den lokala personalen i primärvården i Ronneby kommun?

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Krav på bättre äldrevård!

Det nedanstående är ett öppet brev från Akademikerförbundet SSR, Anhörigrådet i Sverige, Demensförbundet, Dietisternas Riksförbund, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, Föreningen Social Omsorg, HSO-Handikappförbundens samarbetsorgan, Leg. Sjukgymnasters Riksförbund, RFSL, Riksförbundet Pensionärers Gemenskap, SIOS – Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, SKTF, Svenska Kommunalpensionärers Förbund, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Pensionärers Riksförbund, Turkiska Riksförbundet och Vårdförbundet till alla Sveriges politiker.

Till våra politiker:

”De flesta av Sveriges äldre 75+ är friska och lever i eget boende utan någon hemtjänst. Äldrevården har förändrats och ges idag i stor utsträckning till äldre över 8o år som fortfarande bor hemma. Allt större krav ställs på anhöriga och närstående. Utan deras insatser skulle vården och omsorgen om äldre haverera.

Åldersgruppen över 8o kommer i mitten av 2000-talet att närma sig en kvarts miljon människor. Äldrevården står inför nya utmaningar.

Kring 8o år drabbas många äldre av ökad sjuklighet, ofta med flera sjukdomar och funktionsnedsättningar på samma gång. Man kommer då att behöva vård, rehabilitering och omsorg. Även de som sedan unga år har kroniska sjukdomar och funktionshinder blir äldre och far komplexa vårdbehov.

Äldre som har stora behov får idag omfattande insatser från olika yrkesgrupper. Den etniska mångfalden bland äldre ökar. Vi kommer även att möta fler bisexuella, homo- eller transpersoner som blir äldre. Äldrevården måste utvecklas för att kunna stödja alla på likvärdiga villkor.

Det finns pengar i dagens äldrevård - men de används inte effektivt. De skilda strukturer som finns för rehabilitering, vård och omsorg omöjliggör samverkan. På grund av bristen på samordning slösas stora summor av våra skattemedel bort på kortsiktiga lösningar. Medarbetarna i äldrevården kan inte fullt ut ta ansvar utifrån individens behov och de ges inte möjlighet att använda sina förvärvade kunskaper. Vi måste våga släppa loss den kreativitet och erfarenhet som finns hos dem.

Det är nödvändigt att vi alla samverkar för att skapa hållbara lösningar för äldrevården. Resurser och mål ska stå i samklang. Idag formulerar politiker mål och glömmer bort hur det ser ut i verkligheten.

Äldre har rätt att förvänta sig eget inflytande, kontinuitet och sammanhang samt att alla yrkesgrupper samarbetar. Vi anser att de, olika delarna för rehabilitering, vård och omsorg ska knytas ihop - och den äldres behov ska vara i fokus. Äldre med många behov behöver få en dirigent - vem detta är varierar över tiden och avgörs av den äldres önskemål och behov. Någon av alla de yrkesgrupper som möts kring den äldre ska dirigera orkestern så att den spelar i samma tonart. Ge oss förutsättningar!”


Brevet är ett nödrop från alla engagerade och måste därför delges hela befolkningen i god tid före nästa val 2006!

Bo Arnesjö, Moderatseniorerna (MSS), Ronneby

LÄKEMEDELSGENOMGÅNGAR I ÖPPEN OCH SLUTEN VÅRD

Interpellation till Landstingsrådet Marie Sällström, Landstinget Blekinge, angående:

LÄKEMEDELSGENOMGÅNGAR I ÖPPEN OCH SLUTEN VÅRD

Enligt Läkartidningen kommer det att göras mellan 5 000 och 6 000 läkemedelsgenomgångar i både den öppna och slutna sjukvården i Sverige i år. Förutom hälsovinster till följd av förbättrad läkemedelsanvändning visar studier att läkemedelsgenomgångarna kan leda till kostnadsbesparingar.

Apoteket AB har det nationella samordningsansvaret för arbetet med läkemedelsgenomgångar. Mellan 150–200 apotekare arbetar med detta, de flesta på deltid. De har fått utbildning och de rätta verktygen för att kunna genomföra genomgångarna och allt fler landsting utnyttjar nu dennna möjlighet. Apoteket finansierar verksamheten och landstingen eller kommunerna får sedan betala Apoteket AB då de använder tjänsten.

I USA och England har liknande tjänster funnits i många år. I Sverige har det framför allt varit inom den sjukhusanslutna vården som det funnits ett visst motstånd. Det har nog grundat sig på ett revirtänkande och kanske på okunskap om vad apotekare kan.

I den slutna vården blir läkemedelsgenomgångar av apotekare allt vanligare. Sådana görs nu i bland annat Göteborg, Jönköping och Umeå.

Efter projektet ”Apotekare på vårdcentral” i Gislaved har läkemedelsgenomgångar också blivit vanligare även inom primärvården. Idag finns apotekare på vårdcentral i bland annat Lidköping, Stockholm, Uppsala, Linköping och Norrköping.

Genom direkta populationsstudier och studier från äldreboenden vet man dessutom att den ekonomiska vinsten av läkemedelsgenomgångar kan bli mellan 400 kronor och 3 500 kronor per person och år.

Motsvarande studier har inte gjorts inom exempelvis slutenvården, men läkemedelsgenomgångar kommer sannolikt att leda till ekonomiska vinster även där.

Vad sker i Blekinge?

Denna möjlighet är viktig för att hålla oss blekingar – speciellt de äldre - i så god form så kostnadseffektivt som möjligt. Vår individuella läkemedelsförbrukning kan bland annat fastställas genom årliga genomgångar av förskrivningsstatistiken och årliga hälsoundersökningar och hälsosamtal.


Mot bakgrund av det ovanstående anhåller jag om svar på följande frågeställning:
• Avser Landstinget Blekinge genomföra läkemedelsgenomgångar i öppen och sluten vård?
• I så fall hur ska denna verksamhet organiseras?

Bo Arnesjö (m)

Läkarbristen i Ronneby

Öppet brev till Hälso- och Sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström (s).

Vi Ronnebybor är allvarligt oroade och vill nu ha besked på hur läkarbristen i Ronneby ska lösas!

På kort tid löper vi risk att förlora fem mycket uppskattade allmänpraktiserande läkare. Två av dem har redan avgått med pension och tre önskar inte förnya sina orealistiska avtal med Landstinget Blekinge.

Samtidigt är flera tjänster vid Läkarstationen och Vårdcentralerna antingen obesatta eller bemannade med läkare med påfallande låg tjänstgöringsgrad i den direkta patientvården.

Kvinnorna i Ronneby har förlorat en viktig gynekologisk närservice.

Vidare kommer Landstinget kraftigt - närmast totalt – att ha skurit ner på sina lokala åtaganden inom rehabilitering, geriatrisk och psykogeriatriska service, äldreomsorg, skolhälsovård och företagshälsovård.

Denna situation överensstämmer inte med primärvårdsförvaltningens uttalanden i möte med borgerliga landstingspolitiker i samband med budgetarbetet i juni i år. Då hävdades att primärvårdens läkarbemanning var så god att man till och med tvingats tacka nej till allmänläkare, som önskat etablera sig i Blekinge.

Vi äldre har heller inte fått gehör för våra behov av uppsökande hälsovård och har inte fått tillstånd av Landstingsrådet Bernth Johnson (s) att söka oss till läkare utanför Blekinge!

Vi är många Ronnebybor som numera saknar tillit till alla skönmålande rödgröna politiska uttalanden i massmedia!

Svara nu äntligen på våra nödrop!

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

KRITISKA BRISTER I STORKÖK

Varmare kylförvaring än vad som anges, varmhållen mat inte tillräckligt varm och längre förvaringstider än rekommenderat. Dessa är några av bristerna påvisade i Livsmedelsverkets Rapport 14 – 2004, "Riksprojekt 2003 - temperaturer i storhushåll och butik". De kan leda till ökad bakterieväxt i maten.

I projektet samarbetade Livsmedelsverket med 74 kommuner. De gjorde över 1200 temperaturmätningar på kylförvarade livsmedel. Mätningar utfördes också i varmhållna och nedkylda maträtter.

Många livsmedel förvarades varmare än angivet på förpackningen - speciellt livsmedel där märkningen angav förvaringstemperaturen +4°C - till exempel färskt kött och vakuumförpackad fisk. Temperaturen hos kylförvarade livsmedel var två grader högre än vad kyltermometrarna visade. Sådana produkter som inte ska värmebehandlas innan de äts är särskilt känsliga. Listeria är exempel på en bakterie som kan växa även vid låga temperaturer.

Mer än en fjärdedel av de varmhållna maträtterna hade temperaturer markant under den lagstadgade temperaturen 60°C och dessutom förvaringstider överskridande en timme. Låg varmhållningstemperatur innebär stor risk för skadlig bakterietillväxt.

Syftet med Riksprojektet har varit att öka Livsmedelsverkets möjligheter att hantera risker genom mikrobiologiska riskvärderingar. Samtidigt skulle livsmedelssäkerheten förbättras genom ökad kunskap hos dem som hanterar livsmedel.

Bristande varmhållning och långsam eller otillräcklig nedkylning av mat kan sålunda öka riskerna för matförgiftningar i kommunal matförsörjning. Detta är speciellt riskabelt för äldre med sin minskade motståndskraft.

I flera Blekingekommuner pågår nu utredningar av den kommunala mathållningen och matförsörjningen. Storköksdrift med långa masstransporter av varm eller kyld mat efterstävas.

Alla goda krafter måste väl mobiliseras för att undvika kommunala brott mot livsmedelslagarna!

Bo Arnesjö (m), Ledamot av Landstinget Blekinge
Roger Fredriksson (m), Ledamot av Omsorgsnämnden i Ronneby

Motion förhindrar kranskärlssjukdom

Kranskärlssjukdom kräver livslång regelbunden fysisk träning. Så skriver medicine doktor Agneta Ståhle i Läkartidningen. Hon är specialistsjukgymnast i hjärtkärlsjukdomar vid kardiologiska kliniken och enheten för sjukgymnastik, Karolinska sjukhuset i Solna.

Ålder, kön och ärftliga faktorer, liksom riskfaktorer som rökning, högt blodtryck, fysisk inak-tivitet, blodfettsrubbningar, diabetes, glukosintolerans, övervikt och stress påverkar risken för insjuknande i kranskärlssjukdom.

Regelbunden fysisk aktivitet och träning påverkar positivt flera riskfaktorer för kranskärls-sjukdomen och minskar risken för insjuknande och återinsjuknande.

Ordinationen på fysisk aktivitet och träning är livslång för personer med kranskärlssjukdom och bör innehålla såväl konditionsträning som styrke- och uthållighetsträning.

Motionsträning - raska promenader, joggning, cykling, simning, motionsgymnastik, skidåk-ning etcetera - bör omfatta 30–45 minuters träning 2–3 gånger/vecka.

All motionsträning ska kompletteras med daglig fysisk aktivitet i sammanlagt minst 30 minu-ter.

Studier inom detta område har pågått i många år vid Blekinge Forsknings- och utvecklingsen-het (FoU-enheten) i Karlshamn. Har dessa studier givit motsvarande resultat? Frågan går till det ansvariga hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Marie Sällström.

Bo Arnesjö (m)
Ronneby

Riskerna eliminerade

Tack, Landstingsrådet Kalle Sandström (s) för raka besked i svar på mitt inlägg i BLT 1/9.

Nu har Du lovat oss blekingar en sjukvårdsmässig mångfald där läkarna utan inblandning får utöva sitt yrke fullt ut! Så tycker emellertid inte dina partikollegor i Jönköping, i Östra och Västra Götaland och i Regeringskansliet! De tror sig fortfaranden ”vara bättre skickade att sjukskriva, prioritera patienterna efter medicinsk risk och angelägenhetsgrad och att värdera patientinsatsernas kvalitet och ekonomi”.

Risken för en sådan ordning i Blekinge är nu eliminerad!

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Läkemedelsgenomgångar lönar sig även ekonomiskt

I år kommer det att göras mellan 5 000 och 6 000 läkemedelsgenomgångar inom både den öppna och slutna sjukvården i Sverige. Förutom hälsovinster till följd av förbättrad läkemedelsanvändning visar studier att läkemedelsgenomgångarna kan leda till kostnadsbesparingar på mellan 400 kronor och 3 500 kronor per patient och år.

Apoteket AB har det nationella samordningsansvaret för arbetet med läkemedelsgenomgångar. 150–200 apotekare arbetar med detta, de flesta på deltid. De har fått utbildning och de rätta verktygen för att kunna genomföra genomgångarna. Allt fler landsting utnyttjar den här möjligheten. Apoteket finansierar verksamheten och landstingen eller kommunerna får sedan betala Apoteket AB då de använder tjänsten.

I USA och England har liknande tjänster funnits i många år. I Sverige har det framför allt varit inom den slutna vården som det funnits ett visst motstånd. Det har nog grundat sig på ett revirtänkande och kanske på okunskap om vad apotekare kan. Inom slutenvården blir läkemedelsgenomgångar av apotekare allt vanligare. Sådana görs nu i bland annat Göteborg, Jönköping och Umeå.

Efter projektet Apotekare på vårdcentral i Gislaved har läkemedelsgenomgångar blivit vanligare även inom primärvården. Idag finns apotekare på vårdcentral i bland annat Lidköping, Stockholm, Uppsala, Linköping och Norrköping. Genom studier från äldreboenden vet man dessutom att den ekonomiska vinsten av läkemedelsgenomgångar är mellan 400 kronor och 3 500 kronor per patient och år.

Motsvarande studier har inte gjorts inom exempelvis slutenvården, men läkemedelsgenomgångar kommer sannolikt att leda till ekonomiska vinster även där.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Att vara läkare idag

En legitimerad läkare har, genom sin utbildning och erfarenhet, åtagit sig plikten att förhindra, påvisa, behandla och lindra sjukdom eller skada – lika för alla!. Legitimationen kräver godkänd läkarexamen och allmäntjänstgöring (AT). Specialistkompetens nås först efter godkänd specialise-ringstjänstgöring (ST) i ytterligare minst fem år.

En färdig läkare – oavsett specialitet – har således upp emot 15 års eftergymnasial yrkesutbildning och har då samlat värdefull medicinsk, etisk och humanitär erfarenhet.

Läkarnas motivation får sig nu en rejäl knäck. Numera oftast socionomutbildade administratörer, rödgröna politiker och fackliga representanter anser sig behärska konsten bättre. De tror sig vara bättre skickade att sjukskriva, att prioritera patienterna efter medicinsk risk och angelägenhetsgrad och att värdera patientinsatsernas kvalitet och ekonomi. De tillskansar sig då och politiserar delar av själva kärnan i läkekonsten.

Läkarnas yrkesroll och den viktiga patient-läkarrelationen löper risk att bli urvattnad, avindivi-dualiserad och förkortad på grund av stark byråkratisering och oprofessionell inblandning. Det kan skapa missnöjda patienter och leda till läkarflykt till andra länder eller yrken. Såväl läkarna som patienterna kräver systematisk uppföljning och mångfald – inte enfald!

Bo Arnesjö (m),
Ronneby

PARKINSONISM – vad är det?

Namnet Parkinson har med Landstinget att göra både vad rör Parkinsons lagar och Parkinsons sjukdom.

De förstnämnda säger att antalet offentligt anställda hålls konstant oavsett om det sammanlagda arbetet ökar, minskar eller försvinner. Alla tjänstemän anses sträva efter att få fler underordnade och de tenderar att skaffa arbete åt varandra. Vidare står den tid som läggs ned på ett ärende i omvänd proportion till ärendets vikt eller den mängd pengar det handlar om. Alla på ett möte anser sig ha skyldighet att framföra sina åsikter till exempel om vilken kaffeautomat som ska installeras i kafferummet. Debatten kan ta timmar medan en investering på 100 miljoner snabbt klubbas ”enligt liggande förslag” då få ledamöter har tillräckliga insikter inom området för att kunna uttala sig!

Sådana tankar poppar upp när man sommartid blickar ut över den vackra Ronnebyån, där den passerar Blekanområdet i Ronneby, så finstämt beskrivet av hembygdsföreningens Björn O. Svensson.

På nedre Brunnsvägen passerar dagligen hundratals turister och Ronnebybor i alla åldrar. Många äldre har rullator - denna fantastiska uppfinning. Flera har grovvågiga skakningar, stelhet, visst rörelsearmod och lång-samma rörelser. De kan ha små hasande steg, dålig balans och en krökt rygg. De har Parkinsons sjukdom som kan drabba män och kvinnor lika och oftast debuterar hos personer över 55 år. Ungefär en procent av ålderspensionärerna lider av denna sjukdom. Förloppet är långsamt och kan bromsas.

Diagnosen ställs genom enkel läkarundersökning. Hur mycket man drabbas är individuellt. De vanligaste symtomen är skakningar, långsamma rörelser, stela muskler och balansproblem. I början av sjukdomen brukar man upptäcka skrivsvårigheter och sämre rörelsekoordination - händerna blir fumliga och darriga. Muskelstelhet förekommer ofta. Andra tecken är kramp i vadmusklerna, muskelvärk i nacke, skuldra eller ländrygg. Skakighet drabbar tre fjärdedelar. Sådana symtom ska primärt absolut inte betraktas som normala åldersfenomen. Man bör tidigt vända sig till sin husläkare om man själv eller någon närstående har motoriska störningar som darrningar och stelhet.

Senare uppträdande karakteristika är gång med korta, trippande steg och en hopsjunken, framåtlutande kroppshållning. En försämrad röst och utslätad mimik är vanligt liksom att luktsinnet, färg- och kontrastseendet påverkas. Depression förekommer ofta.

Sjukdomsorsaken är undergång av dopaminproducerande nervceller i centrala delar av hjärnan. Dopamin behövs för att kroppen ska kunna samordna rörelser som ofta kommer till stånd utan att man tänker på dem, som att gå eller vända sig i sängen. Minskad dopaminhalt ger obalans i det jämviktssystem som reglerar rörelseför-mågan. Det har visats av Nobelpristagaren Arvid Carlsson i Göteborg. Under årens lopp förtvinar nervcellerna som producerar dopamin, detta sker mer eller mindre hos alla människor. Skillnaden är bara att cellförstöringen går snabbare och längre hos dem som får Parkinsons sjukdom.

Regelbunden livsföring med fasta rutiner gör det lättare att klara det dagliga livet vid Parkinsons sjukdom. Det är också viktigt att minska stress och oro. Regelbundenhet är också viktigt med tanke på medicineringen, som helst ska följa dopaminvariationerna. Gymnastik är viktig för att underhålla kroppens rörlighet, smidighet och kondition. Ett gott stöd får man genom att delta i Parkinsonföreningarnas lokala verksamheter.

Behandlingen syftar till att öka dopaminhalten eller att hämma de antagonistiska funktionerna. Man kan tillföra levodopa, som i hjärnan omvandlas till dopamin. Läkemedel som motverkar nedbrytningen av dopamin eller stimulerar upptaget av dopamin i cellerna används också. I veckan har monoaminoxidas typ B hämmare (MAOBI) visats vara den bästa primära behandlingen i de tidiga fallen. Då upphör symtomen.

Ett handdatorstyrt hjälpmedel för att styra adekvat tillförsel av levodopa har utvecklats av Rudolf Sillén vid Soft Center i Ronneby i samarbete med Parkinsonförbundet.

Neurokirurgisk behandling kan komma ifråga i sent skede speciellt hos patienter med kraftiga skakningar i ena kroppshalvan. Många typer av experimentell behandling prövas, till exempel elektrisk stimulering inom begränsade delar av centrala hjärnan. Effekterna av transplantation av dopaminproducerande nervceller från foster eller av olika substanser som stimulerar tillväxt av dopaminproduce-rande celler studeras också.

Parkinsonism av bägge typerna – ingen glömd – kan lätt uppdagas genom uppsökande diagnostik! Eller hur, Bernth Johnson (s) och Marie Sällström (s)?

Bo Arnesjö (m), Ronneby

SATSA PÅ SMÄRTBEHANDLING

Smärtor påverkas av fysiologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer. Alla drabbas – speciellt vi äldre. Ibland kan orsakerna inte påvisas.

Smärtreceptorer (smärtkänsliga mottagare) finns överallt i kroppens vävnader. De kan aktiveras av mekaniska, termiska eller kemiska stimuli. Bildade smärtimpulser leds genom nerver, ryggmärg och hjärnstam (smärtbanorna) till hjärnbarken där de medvetandegörs. Impulser som når ryggmärg och hjärnstam utlöser
undandragningsreflexer och reflexer som påverkar puls, blodtryck och andning.

Smärtor kan också bero på skador på smärtbanorna eller smärtsignalernas omkopplingsställen i ryggmärgen eller mellanhjärnan.

Smärtimpulsernas flöde via smärtbanorna till hjärnan kan hämmas av andra känselimpulser. Det kan förklara den lindrande effekten av TENS (transkutan elektrisk nervstimulering).

Efter omkoppling i mellanhjärnan går smärtimpulserna till hjärnbarkens sensoriska (känselregistrerande) område där de medvetandegörs beträffande ursprung, kvalitet och intensitet. Impulser går också till hjärnans limbiska system – där känslomässiga reaktioner - oro, ångest och depression - uppstår. Vidare går de till hjärnans minnescentrum där minnen från tidigare smärttillstånd kan påverka upplevelserna.

Kroppen kan dämpa smärta genom att bilda egna smärtlindrande ämnen - endorfiner. Ibland kan blindtabletter verka smärtlindrande genom att endorfinsystemet aktiveras via psykiska mekanismer - placeboeffekt.

Vissa hjärnsubstanser med betydelse vid depression (exempelvis serotonin) kan också påverka smärtbanornas känslighet.

När den grundläggande smärtupplevelsen bearbetas i hjärnan uppstår ett lidande. Man kan då få ett smärtbeteende, som blir allt tydligare ju längre smärtan varat. I svåra fall kan det etableras ett kroniskt smärtsyndrom. En sådan utveckling bör brytas tidigt!

Smärtbehandling riktas - om möjligt - mot dess orsaker. Smärtstillande medel krävs då under begränsad tid. Ibland, som vid utbredd cancer, kan smärtorsaken inte behandlas lika effektivt. Åtgärder mot själva smärtan blir då väsentliga.

Behandlingsalternativen kan påverka fysiologiska och psykologiska mekanismer. De förstnämnda är smärtstillande medel och läkemedel som förstärker kroppens egen smärthämning. Hit hör TENS och akupunktur. Med nervblockader och neurokirurgi kan smärtbanorna till hjärnan brytas. Nervblockader har dock begränsat värde på sikt.
Smärtstillande medel (analgetika) ger lindring vid smärtor orsakade av vävnadsskada. De lindrar oftast inte smärtor med ursprung i själva nervsystemet eller om de är psykiskt betingade. Då kan antidepressiva läkemedel hjälpa, även i avsaknad av egentlig depression. Dessa medel kan också ha effekt på samtidiga sömnbesvär, ångest och etablerat kroniskt smärtsyndrom.

Vid kronisk smärta används psykologiska och pedagogiska metoder i syfte att påverka smärtföljderna. De kombineras ofta med sjukgymnastik och läkemedel. Målet är att den drabbade ska lära sig att hantera smärtan med så hög livskvalitet som möjligt trots obehagen.

Vid allvarlig sjukdom är ett gott psykologiskt omhändertagande av största vikt för ett gott resultat av smärtbehandlingen. Först prövas receptfria läkemedel. Vid otillräcklig effekt kan narkotika användas under kontrollerade former. Läkemedel mot depression kan förstärka den smärtlindrande effekten. Komplettering med smärtlindrande strålbehandling, nervblockader etcetera kan krävas.

Adekvat diagnostik och behandling av smärtor är en komplex verksamhet, som har utkristalliserats till en avgränsad medicinsk subspecialitet oftast vid landets rehabiliterings- eller narkosavdelningar. Verksamheten har lett till stark lindring av mycket lidande - speciellt hos äldre.

Varför önskar landstingsmajoriteten under ledning av landstingsrådet Marie Sällström (s) inte satsa på denna verksamhet? Det är – om möjligt – ännu värre att ha ont när man är gammal än när man är ung!

Bo Arnesjö (m),
Ronneby

Neonatalvården i Blekinge

Klicka på rubriken.

DEPRESSION I PRIMÄRVÅRDEN - UPPTÄCKT OCH BEHANDLING

Modern depressionsbehandling gör fler patienter symtomfria. Risken för återfall och självmord minskar. Det visar SBU’s (Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering) nya granskning av all tillgänglig forskning om depressionsbehandling.

Depression är vanlig, riskfylld och svårbehandlad. Effektiv behandling finns men den utnyttjas för sällan och inte fullt ut - speciellt hos äldre.

De flesta deprimerade upptäcks och behandlas utanför psykiatrin, främst i primärvården. Merparten av de antidepressiva läkemedlen förskrivs där. Primärvårdens kunskaper om depression är dock begränsade.

Bara hälften med depression upptäcks – då oftast de svårast deprimerade. Med hjälp av enkla frågeformulär kan fler upptäckas. Studier som jämfört hur det gått för patienter som upptäckts respektive gått oidentifierade har inte visat någon skillnad i psykisk hälsa efter 1 år. Hoppet är aldrig ute!

Många studier har visat att doserna av antidepressiva läkemedel varit för låga och behandlingsti-derna för korta - inte bara i primärvården. Så kallade SSRI-preparat ökar andelen patienter som får en adekvat dos under tillräckligt lång tid.

Utbildning av läkare och patient, någon form av screening, telefonstöd av specialutbildad sjukskö-terska, datorbaserade påminnelser om behandlingsprinciper samt tillgång till psykologisk och psykiatrisk konsultinsats förbättrar behandlingsresultaten jämfört med aktuellt omhändertagande.

Det behövs primärvårdsstudier - speciellt hos äldre - av olika modeller för bättre uppspårning och omhändertagande vid depression.

Flertalet studier har inte omfattat personer över 70 år och har ofta endast tagit med patienter med svår depression. Äldre får ofta en delvis annorlunda symtombild som inte ryms i aktuella diagnoskriterier. Trots dessa inskränkningar har ett stort antal läkemedelsstudier visat samma resultat som vid behandling av yngre. Det dröjer dock längre tid hos äldre innan en behandlingseffekt blir märkbar. Efter avslutad behandling är risken för återfall dessutom högre.

Effekten av psykoterapi hos äldre har begränsad dokumentation. Mycken forskning ägnas åt att anpassa de olika psykoterapiformerna till de speciella psykologiska och kroppsliga förändringar som hör åldrandet till.

Undrar nu om Landstingsrådet Marie Sällström (s) har överbevisats? Det är - om möjligt – ännu jobbigare att vara både gammal och deprimerad än ”bara” ung och deprimerad!

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Hemtjänst kan bli bättre och billigare

Svenskt Näringslivs rapport ”Äldre kan få mycket mer hjälp till lägre kostnad – ett exempel från Nacka kommun” visar att hemtjänsten för enskilda äldre kan förlängas högst betydligt samtidigt som kommunen sparar pengar och personalen blir nöjdare.

Antalet äldre svenskar som får hemhjälp har minskat med en fjärdedel på tio år. Färre får plats i äldrehem. Befolkningsutvecklingen kommer att öka trycket på äldreomsorgen ytterligare. Högre kommunalskatt hotar.

De flesta kommuner och regeringens långtidsutredning gör antagandet att det inte går att öka effektiviteten och produktiviteten i äldreomsorgen och inte heller i andra offentliga verksamheter. Nedskärningar och skattehöjningar anses vara enda alternativet.

– I Nacka, däremot, har man lyckats öka produktiviteten i välfärdstjänsterna, säger Hanna Norström Widell - en av författarna till rapporten.

Hemtjänsten genomgick en genomgripande förändring av organisationen och kundtiden - det vill säga den del av personalens arbetstid som var förlagd hos omsorgstagarna - ökade från 44 till 73 procent samtidigt som ekonomiska besparingar kunde göras.

– Nyckeln var att mäta tidsanvändningen, sätta mål, engagera personalen och pröva nya arbetssätt. Detta kan verka självklart, men är i praktiken sällsynt.

Landets hemtjänst kostar 23 miljarder kronor. Om hänsyn tas till att befolkning blir allt äldre och att löneutvecklingen är normal bedöms kostnaderna öka till 60 miljarder år 2035. Om alla kommuner skulle kunna göra motsvarande produktivitetsökning som i Nacka, ökar kostnaderna bara till 36 miljarder kronor.

Mot bakgrund av dessa beräkningar är det därför avgörande att förnyelse inom äldreomsorgen drivs professionellt. Att inte ta till vara möjligheterna och de resurser som redan finns, är närmast att stjäla från dem som behöver hjälpen mest.

För närvarande pågår en översyn av ädelreformen, där fokus ligger på vårdens och omsorgens organisation (Dir 2003:40).

Ansvarskommittén under Landshövdingen Mats Svegfors har uppdraget att undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att klara de offentliga välfärdsåtagandena. Kommittén har i ett första delbetänkande belyst och övergripande analyserat de samhällsförändringar som inverkar på och skulle kunna leda till förändringar av strukturen och uppgiftsfördelningen i relationen mellan staten, landstingen och kommunerna.

I väntan på resultaten av de statliga utredningarna välkomnas liknande initiativ som i Nacka!

Bo Arnesjö (m)
Astrid Adholm (m)
Henrik Johansson (m)
Ronneby

Stympad äldrevård – dags för skarp protest!

- Den medicinska professionen kan inte längre stillatigande åse hur politiker och administratörer stympar den svenska äldrevården, så skriver Bengt von Zur-Mühlen, Sjukhusläkarföreningen, Barbro Westerholm, SPF och Gunnar Akner, Svensk Förening för Geriatrik och Gerontologi.

Man har minskat antalet vårdplatser vid landets sjukhus från 117 038 år 1980 till 27 735 idag. Samma utveckling har skett i hela OECD, men Sverige ligger i bottenligan. Endast Mexico och Turkiet har färre vårdplatser per 1000 invånare.

Akutsjukhusens avdelningar är ständigt överbelagda och allt fler patienter utlokaliseras till andra vårdformer än de som har bäst kompetens. Man kan misstänka att en stor del av neddragningarna har varit motiverade mer av omtanke om budgeten än om patienterna.

Specialiteterna geriatrik och psykogeriatrik är specifika för äldre. De måste - i kombination med rehabilitering för äldre - få ett tydligt nationellt uppdrag inom äldrevården. Men för närvarande finns för få specialister inom geriatrik, psykogeriatrik och rehabilitering för att kunna ta över hela denna del av vården. Under överskådlig tid måste det därför etableras ett nära samarbete mellan geriatriker, psykogeriatriker, rehabiliteringsspecialister och familjeläkare med uppdrag att organisera primärvården och närsjukvården för äldre.

De viktigaste angelägna reformerna är:

• Att bygga upp en sammanhållen vårdorganisation anpassad för äldre personer (inklusive specialiteterna geriatrik, psykogeriatrik och rehabilitering) med nära samband mellan öppen och sluten vård.

• Att bägge vårdformerna inom de tre specialiteterna är noga dimensionerade efter behoven.

• Att all personal som handlägger äldre personer har utbildning i geriatrik, psykogeriatrik och alla facetter av rehabilitering.

Blekingar, nu är det hög tid att protestera högljutt! Stora neddragningar planeras ske från och med sommaren 2004!

Bo Arnesjö (m), Irene Ahlstrand (m), Jan-Åke Nordin (m) och Gustav Nilsson (m)

Samhällets offentliga ekonomi

Klicka på länkarna.
Offentlig ekonomi 1
Offentlig ekonomi 2

Läkarförbundets syn på framtidens sjukvård

Läkarförbundet har nu tagit ställning till hur de vill organisera samhällets sjukvård.

I korthet önskar man:

• Statlig finansiering med samma skattesats för alla.

• Beställar–utförarsystem. Landstingen lämnar över beställarrollen till nya regionala statliga beställarstyrelser. Landstingen blir en bland många vårdproducenter.

• Att ett nationellt reglerat familjeläkarsystem enligt Distriktsläkarföreningens Protos-förslag ska införas. Fritt läkarval ska råda hos en läkare på 1 500 invånare.

• Att sjukvården tillförs ökade resurser.

• Att den öppna specialistvården byggs ut. Även sjukhusen ska här få spela en viktig roll. Båda delar ska upphandlas av de regionala beställarstyrelserna.

• Att högspecialiserad rikssjukvård beställs av en särskild central styrelse.

• Att övrig högspecialiserad vård beställs av regionstyrelserna, men samordnas nationellt.

• Att en särskild behandlingsförmånsnämnd ska bestämma vilken vård som ingår i det offentliga åtagandet.

• Att öppen verksamhetsredovisning ska underlätta för patienten att välja vårdgivare och vårdnivå.

• Att ansvaret för klinisk forskning förblir delat mellan universitet och sjukvårdsproducenter. Forskningsresurser fördelas även fortsatt av Utbildningsdepartementet via universiteten. Men resurser som idag går direkt till landstingen nu ska fördelas av Socialdepartementet på regionstyrelserna.

Enligt Läkarförbundets förslag behövs således varken Landstinget Blekinge eller Region Blekinge som beställare av sjukvård men däremot kanske som producenter av sjukvård styrt av Södra Sjukvårdsregionen. Då kan Blekingesjukhuset inordnas i ett specialistvårdssystem i hela Södra Sjukvårdsregionen. Läkarförbundets modell liknar i mångt och mycket dagens situation i Norge och vad som nyligen har föreslagits i Danmark. Finland har haft ett liknande system länge.

Lokalföreningarna i Blekinge och Nordvästra Skåne är de enda som har ifrågasatt om politiska frågor som dessa verkligen är Läkarförbundets sak. Annars råder total enlghet blan läkarna. Professionella bedömningar och sakkunniga behovsanalyser måste väl ändå vara A och O i dessa viktiga frågor, eller hur?

Nu blir det spännande att höra vad Statsmakterna och Landstinget Blekinge säger!

Bo Arnesjö (m)
Henrik Johansson (m)
Ronneby

Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) – vad är det?

Regeringen startade SBU 1987. Så skedde för att kritiskt värdera vetenskapliga bevis (evidens) bakom medicinska innovationer, existerande rutiner och praxis inom hälso- och sjukvården och tandvården. Detta gjordes i avsikt att utveckla så kallad evidensbaserad medicin och odontologi. Utvärderingarna är viktiga för att öka kvaliteten i vården och för att resurserna ska utnyttjas på bästa sätt.

SBU gör sålunda opartiska bedömningar av nyttan, riskerna och kostnaderna för den metod som är mest effektiv och bäst för patienten - så kallad ”bästa praxis”.

SBU har publicerat nära 100 rapporter och utvärderat mer än 1000 metoder. Uppdragen blir allt fler och resultaten spelar allt större roll som beslutsunderlag i Hälso- och Sjukvården. På senare tid har arbetsmiljö- och sjukskrivningsfrågor inkluderats.

SBU’s Organisation

Ursprunglig initiativtagare var Professor Egon Johnsson – som nu börjar ett arbete i WHO - och första styrelseordförande var Professor Lars Werkö, sedan Professor Kjell Asplund från Umeå. Han har nu efterträtts av Professor Kerstin Hagenfeldt. SBU sköts av en styrelse, ett vetenskapligt råd, ett s.k. alertråd och ett kansli. Det centrala kansliet finns på Tyrgatan i Stockholm. Samarbetsgrupper finns i alla regioner.

Alla utvärderingar sker i projektform

Efter en förstudie, som klargör det vetenskapliga underlaget, beslutar SBU’s styrelse och vetenskapliga råd om ett projekt ska påbörjas.

För varje nytt projekt bildas en arbetsgrupp med 10-20 experter. Dessa får utbildning i systematisk litteratursökning och kritisk litteraturanalys – så kallad metaanalys. Därefter fastställs hur projektet ska avgränsas och granskningen av den vetenskapliga litteraturen genomföras.

Kunskapssammanställningen tar cirka två år och belyser problemets förekomst, rådande praxis samt ekonomiska, sociala och etiska aspekter. En annan mycket viktig del är kostnads- och effektivitetsberäkningar för olika medicinska metoder – så kallad hälsoekonomi.

För snabbare bedömning av nya metoder innan de introduceras i sjukvården finns Alert-gruppen, som även har ett globalt samarbete.

Externa granskare

Manuskriptet bedöms av utomstående granskare innan styrelsen och expertgruppen formulerar slutsatser och rekommendationer utifrån kunskapsunderlaget.

Publikation och spridning

Efter noggrann granskning publiceras materialet i en SBU-rapport. Den sprids sedan till landets läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsadministratörer, sjukvårdspolitiker och andra berörda.

Viktiga rapporter

Några exempel på rapporter är: Högt Blodtryck, Övervikt och Fetma, Blodpropp, Demens, Ryggont, Förebyggande av karies med flera. Du kan läsa rapporter via Internetsajten:

http://www.sbu.se.

Likartad verksamhet bedrivs vid institutioner som arbetar på samma sätt som SBU i USA, Canada, Australien, England, Skottland, Holland, Frankrike, Norge, Danmark, Spanien med flera länder samt på global nivå Cochrane-Institutet i England.

I Blekinge

I Landstinget Blekinge dominerar en högkvalitativ evidensbaserad vård med tillämpning av SBU-rapporternas medicinska principer. Informationen om ”bästa praxis” till oss blekingar är däremot bristfällig. På grund av okunskap söker sig därför många till andra sjukhus utanför Blekinge. Då belastas Blekingesjukhuset den dubbla kostnaden.

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Högt blodtryck - Nya riktlinjer

Behandling av Högt Blodtryck - Nya Riktlinjer

I maj 2003 utgav den amerikanska ”Samlade Nationella Kommittén för Prevention, Upptäckt, Utvärdering och Behandling av Högt Blodtryck” (JNC7) nya riktlinjer för att förebygga och behandla högt blodtryck. Riktlinjerna bygger på erfarenheter från enorma populationer om flera hundra tusen personer med eller utan högt blodtryck i de flesta västliga länder.

Följande riktlinjer slogs fast:

· Hos personer äldre än 50 år medför ett systoliskt (övre) blodtryck över 140 mm Hg (mm kvicksilver) en mycket större risk för hjärt-kärlsjukdom och stroke än ett förhöjt diastoliskt (undre) blodtryck.

· Risken för att få hjärt-kärlsjukdom och stroke ökar något från ett blodtryck på 115/75 mm Hg och dubbleras för varje stegring med +20/+10 mm Hg.

· Personer med normalt blodtryck vid 55 års ålder har en risk på 90 procent att senare få högt blodtryck (hypertension).

· Personer med ett systoliskt blodtryck på 120 – 139 mm Hg eller ett diastoliskt blodtryck på 80 – 89 mm Hg har ett förstadium av högt blodtryck (prehypertension). De behöver ingen medikamentell behandling men bör däremot ändra sin livsstil (gå ner i vikt, sluta röka, minska alkoholintaget, stressa av etcetera) för att förebygga hjärt-kärlsjukdom och stroke.

· Tiazid-diuretika (specifika vattendrivande läkemedel) ska ges till alla patienter med okomplicerat högt blodtryck, antingen allena eller i kombination med andra mediciner. Vid vissa tillstånd, som är förenade med högre risk, ska andra blodtryckssänkande mediciner också ges (exempelvis ACE-hämmare, angiotensin-antagonister, beta-receptorblockerare, kalciumantagonister med flera).

· De flesta patienter med högt blodtryck kommer att behöva två eller flera blodtryckssänkande läkemedel för att uppnå målblodtrycket som är mindre än 140/90 mm Hg (eller mindre än 130/80 mm Hg hos patienter med diabetes eller kronisk njursvikt).

· Om blodtrycket är mer än +20/+10 mm Hg över målblodtrycket ska initial behandling med två mediciner ges – den ena ska då vara ett tiazid-diuretikum.

· Även den effektivaste behandling - föreskriven av den noggrannaste läkare - kommer bara att leda till målblodtrycket om patienten är fullt motiverad och vid behov ändrar livsstil. Kommittén säger sig ha fullt klart för sig att dessa riktlinjer - i det enskilda fallet - ska godkännas av den behandlande läkaren.

Det ska bli intressant att se om och när Läkemedelskommittén och därmed Primärvården i Landstinget Blekinge kommer att införa dessa riktlinjer. Vi patienter väntar på snabbt besked!

Bo Arnesjö (m), Ronneby

Riktlinjer för förebyggande av hjärtkärlsjukdomar

Nya europeiska riktlinjer för förebyggande av hjärtkärlsjukdomar presenterades vid 2003 års ”Congress of the European Society of Cardiology (ESC)” i Wien i september.

Uppdateringen av riktlinjerna från 1998 hade gjorts av en arbetsgrupp med representanter för 8 ledande organisationer: European Association for the Study of Diabetes, International Diabetes Federation Europe, European Atherosclerosis Society, European Heart Network, European Society of Hypertension, International Society of Behavioural Medicine, European Society of General Practice/Family Medicine och European Society of Cardiology.

De evidensbaserade riktlinjerna avses minska incidensen av primära eller återkommande tillstånd orsakade av åderförkalkning t.ex. i hjärtats kranskärl, i hjärnans blodkärl (stroke) och i perifera artärer (inkl. högt blodtryck). Man fokuserar profylax mot invaliditet och tidiga dödsfall. Vidare rollen av livsstilsförändringar, hur riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom ska bedömas och användningen av olika profylaktiska läkemedel för att förhindra hjärtkärlsjukdom.

Riktlinjerna avses ligga till grund för nationella och regionala program för profylax mot hjärtkärlsjukdom. Implementering förutsätter att om professionella grupper samverkar på kommunal, regional och nationell nivå. De ska sålunda utgöra ett ramverk inom vilket alla nödvändiga anpassningar ska kunna ske för att tillfredsställa olika politiska, ekonomiska, sociala och medicinska förhållanden.

Riktlinjerna från 1998 har ändrats genom att:

· De fokuserar alla åderförkalkningssjukdomar och inte enbart de i kranskärlen.

Orsakerna till hjärtinfarkt, stroke och sjukdomar i de perifera kärlen sammanfaller ofta och aktuella studier har visat att flera terapiformer inte bara förhindrar hjärtinfarkt utan även stroke och perifer kärlsjukdom.

· De innehåller multifaktoriella riskmodeller.

För att bedöma risker för hjärtkärlsjukdom omfattar riktlinjerna flera multifaktoriella riskmodeller. Samarbetsgruppen förordar användning av den s.k. SCORE-modellen och har utvecklat speciella riskscheman. Riskvärderingen kan med SCORE-databasen lätt anpassas till nationella eller regionala förhållanden, resurser och prioriteringar och tar hänsyn till variationerna av hjärtkärlsjukdomarnas mortalitet i Europa. Kärnan i modellen är att risken nu definieras som absolut 10-årig sannolikhet för att en person drabbas av fatal hjärtkärlsjukdom.

· De anger prioriteringar.

Högst prioritet har patienter med etablerad hjärtkärlsjukdom och patienter som har stor risk att drabbas av primär hjärtkärlsjukdom. Hög risk kan också påvisas med nya tekniker som tillåter visualisering av subklinisk åderförkalkning.

· De ger nya rekommendationer.

Rekommendationer ges beträffande behovet av beteendeförändringar, hantering av riskfaktorer och profylaktisk användning av specifika läkemedel. Detta inkluderar professionellt styrd reduktion av riskfulla beteenden som har samma mål: att inte röka, att äta bättre och att vara fysiskt aktiv. Mål sätts också för individuellt blodtryck, total- och LDL-cholesterol och blodsocker.

En sammanfattning och en pocketversion finns på ESC hemsida

Hela dokumentet kan skaffas direkt från European Society of Cardiology (ESC).

Nära sammanfallande ställningstaganden har nu tagits av Läkemedelsverket och flera expertgrupper i Sverige och USA. (Läkartidningen, Nr 39, 2003, Volym 100).

Mot ovanstående bakgrund föreslås Landstingsfullmäktige, Landstinget Blekinge, besluta:

Att ge Landstingets kansli i samarbete med Primärvårdsförvaltningen och helst även Primärkommunerna i uppdrag att föranstalta om ett snabbt ibruktagande av dessa riktlinjer.

På vägnar av Moderata Samlingspartiet i Blekinge

Bo Arnesjö, ledamot och Gustav Nilsson, Gruppledare

”Pensionärsproblemet” – en utmaning

År 2050 kommer 10,6 miljoner personer att vara bosatta i Sverige. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) är det i huvudsak personer med utländsk bakgrund som står för folkökningen - i alla fall de första åren.

Sveriges pensionärer kommer att öka till en fjärdedel av befolkningen fram till millenniets mitt. De yngre pensionärerna (65-79 år) ökar kraftigt fram till år 2020, varefter ökningstakten avtar. De äldre pensionärerna (över 80 år) däremot ökar inte nämnvärt till år 2020, men därefter kraftigt. Vi kommer sålunda att ha ett relativt stort överskott på mellan 0,6 – 1,0 miljoner yngre pensionärer fram till mitten av 2020-talet.

Enligt Folkhälsorapporten 2001 har långt fler än hälften av de yngre pensionärerna varken sjukdom eller långvarigt funktionshinder. De kan därför tänkas utgöra en reservarbetskraft - speciellt i äldreomsorgen i kraft av deras förmåga att leva sig in i de äldres problem. Innan de kan ta på sig sådana arbetsuppgifter måste de dock utbildas och deras insatser löneregleras. De måste också – i likhet med alla pensionärer över 70 år - erbjudas kontinuerliga årliga hälsokontroller och hälsosamtal för att säkra ett så gott eget hälsotillstånd som möjligt.

De skulle också kunna ersätta andra arbetstagare som önskar tjänstgöra i äldreomsorgen.

Antalet kommer att bli så stort att det bör finnas goda förutsättningar för att de engageras på deltid.

Om intresse finns har pensionärsorganisationerna sålunda viktiga uppgifter framöver.

De ska bland annat:

• stimulera sina medlemmar att engagera sig för sina pensionärskollegor när dessa har behov av stöd och hjälp.
• uppmärksamma myndigheterna på den arbetskraftsreserv de yngre pensionärerna kan utgöra. Detta kräver utveckling av rutiner för adekvat bemanning – måhända ett ”Seniorernas bemanningsföretag”.
• skapa betalda utbildningsmöjligheter för pensionärer intresserade av arbete i äldreomsorg eller andra områden – konventionell eller digital Seniorhögskola.
• förhandla fram avtal, arbetsmiljö och andra förmåner för mobiliserad pensionärsarbetskraft.
• verka för fördjupat folkhälsoarbete bland pensionärer.

Att döma av den aktuella äldreomsorgsdebatten i massmedia och av befolkningsutvecklingen hastar en utveckling inom detta område.

Bo Arnesjö
Ordförande i SPRF, Brunnskällan, Ronneby
Ledamot av Förbundsstyrelsen och Äldreomsorgsansvarig i SPRF, Sverige

Riktlinjer för förebyggande av hjärtkärlsjukdomar

Motion till Landstinget Blekinge.

Nya europeiska riktlinjer för förebyggande av hjärtkärlsjukdomar presenterades vid 2003 års ”Congress of the European Society of Cardiology (ESC)” i Wien i september.

Uppdateringen av riktlinjerna från 1998 hade gjorts av en arbetsgrupp med representanter för 8 ledande organisationer: European Association for the Study of Diabetes, International Diabetes Federation Europe, European Atherosclerosis Society, European Heart Network, European Society of Hypertension, International Society of Behavioural Medicine, European Society of General Practice/Family Medicine och European Society of Cardiology.

De evidensbaserade riktlinjerna avses minska incidensen av primära eller återkommande tillstånd orsakade av åderförkalkning t.ex. i hjärtats kranskärl, i hjärnans blodkärl (stroke) och i perifera artärer (inkl. högt blodtryck). Man fokuserar profylax mot invaliditet och tidiga dödsfall. Vidare rollen av livsstilsförändringar, hur riskfaktorerna för hjärtkärlsjukdom ska bedömas och användningen av olika profylaktiska läkemedel för att förhindra hjärtkärlsjukdom.

Riktlinjerna avses ligga till grund för nationella och regionala program för profylax mot hjärtkärlsjukdom. Implementering förutsätter att om professionella grupper samverkar på kommunal, regional och nationell nivå. De ska sålunda utgöra ett ramverk inom vilket alla nödvändiga anpassningar ska kunna ske för att tillfredsställa olika politiska, ekonomiska, sociala och medicinska förhållanden.

Riktlinjerna från 1998 har ändrats genom att:

· De fokuserar alla åderförkalkningssjukdomar och inte enbart de i kranskärlen.

Orsakerna till hjärtinfarkt, stroke och sjukdomar i de perifera kärlen sammanfaller ofta och aktuella studier har visat att flera terapiformer inte bara förhindrar hjärtinfarkt utan även stroke och perifer kärlsjukdom.

· De innehåller multifaktoriella riskmodeller.

För att bedöma risker för hjärtkärlsjukdom omfattar riktlinjerna flera multifaktoriella riskmodeller. Samarbetsgruppen förordar användning av den s.k. SCORE-modellen och har utvecklat speciella riskscheman. Riskvärderingen kan med SCORE-databasen lätt anpassas till nationella eller regionala förhållanden, resurser och prioriteringar och tar hänsyn till variationerna av hjärtkärlsjukdomarnas mortalitet i Europa. Kärnan i modellen är att risken nu definieras som absolut 10-årig sannolikhet för att en person drabbas av fatal hjärtkärlsjukdom.

· De anger prioriteringar.

Högst prioritet har patienter med etablerad hjärtkärlsjukdom och patienter som har stor risk att drabbas av primär hjärtkärlsjukdom. Hög risk kan också påvisas med nya tekniker som tillåter visualisering av subklinisk åderförkalkning.

· De ger nya rekommendationer.

Rekommendationer ges beträffande behovet av beteendeförändringar, hantering av riskfaktorer och profylaktisk användning av specifika läkemedel. Detta inkluderar professionellt styrd reduktion av riskfulla beteenden som har samma mål: att inte röka, att äta bättre och att vara fysiskt aktiv. Mål sätts också för individuellt blodtryck, total- och LDL-cholesterol och blodsocker.

En sammanfattning och en pocketversion finns på ESC hemsida http://www.escardio.org

Hela dokumentet kan skaffas direkt från European Society of Cardiology (ESC).

Nära sammanfallande ställningstaganden har nu tagits av Läkemedelsverket och flera expertgrupper i Sverige och USA. (Läkartidningen, Nr 39, 2003, Volym 100).

Mot ovanstående bakgrund föreslås Landstingsfullmäktige, Landstinget Blekinge, besluta:

Att ge Landstingets kansli i samarbete med Primärvårdsförvaltningen och helst även Primärkommunerna i uppdrag att föranstalta om ett snabbt ibruktagande av dessa riktlinjer.

På vägnar av Moderata Samlingspartiet i Blekinge

Bo Arnesjö, ledamot och Gustav Nilsson, Gruppledare

Hälsoundersökningar med hälsosamtal för äldre över 70 år

Den 3 oktober 2001 tillkännagav Riksdagen för Regeringen ett starkt stöd för regelbundna hälsoundersökningar av äldre över 70 år.

Hälsoundersökningar har hittills i huvudsak förbehållits personer mellan 45 och 65 år, dvs. personer i yrkesaktiv ålder. Effekterna har - med få undantag - ifrågasatts, vilket är naturligt då denna åldersgrupp har betydligt lägre sjukdomsfrekvens än de över 70 år.

De äldres hälsa blir allt bättre, åldrandet skjuts framåt och medellivslängden ökar. Därför är det av största vikt för den enskilda individen och för samhällets ekonomi att sjukdomar kan upptäckas i tid och att äldre människor kan få hälsoråd. Det epokgörande H 70-projektet i Göteborg, som professor Alvar Svanborg ansvarat för – är världens mest omfattande projekt om åldrande människors liv och hälsa - detta i vårt land.

Projektet visar att systematiska hälsokontroller av äldre bör innefattas i sjukvårdsplaneringen. De äldre utgör en riskgrupp – där både över- och underdiagnostik är vanliga. Sociala missförhållanden som enkelt kan åtgärdas framkallar ofta besvär och symtom som kan få allvarliga medicinska följder. Projektet har också visat vikten av att just de äldre med sin sämre reservkapacitet vid skada och sjukdom så snart som möjligt bör få medicinsk hjälp och inte tvingas vänta i vårdköer tills krafterna är mer eller mindre uttömda.

Eftersom flertalet äldre redan har en husläkare/familjeläkare kan en hälsoundersökning ingå i primärvårdens uppgifter. Hus- eller familjeläkaren och distriktssköterskan kan tillsammans svara för hälsosamtal och -undersökning i samverkan med den primärkommunala äldreomsorgen. Hälsosamtalen bör genomföras efter ett särskilt frågeformulär där svaren kan avslöja tecken på ohälsa eller symtom på sjukdom. I samtalet bör också ingå hälsoråd.

Att följa de äldres hälsostatus och i tid upptäcka depression, begynnande demens och annan sjukdom kommer att förbättra de äldres hälsa och öka deras livskvalitet. Samtidigt kan därvid friställd sjukvårdskapacitet utnyttjas för andra angelägna ändamål.

I den nationella handlingsplanen för äldrepolitik framhålls vikten av att folkhälsoarbetet för de äldre förstärks. Olika modeller för hälsoundersökningar med hälsosamtal prövas därför och en betydande förstärkning av primärvården sker, måhända med bistånd av pensionerade läkare och sjuksköterskor.

Jag föreslår därför Landstingsfullmäktige besluta:

Att uppdra åt Primärvårdsförvaltningen att i samverkan med Blekinges Primärkommuner så snart som möjligt föranstalta om årliga hälsoundersökningar och hälsosamtal för äldre över 70 år i Blekinge eventuellt med bistånd av pensionerade läkare och sjuksköterskor samt
Att noga följa upp resultaten av dessa folkhälsoinsatser.


Bo Arnesjö (m)

Ledamot av Landstingsfullmäktige